Människorna som styrde Albanien
Efter att Enver Hoxha och kommunistpartiet efter andra världskriget tagit makten i Albanien utvecklades landet samtidigt som Hoxha styrde med järnhand. Nu har Peter Kadhammar träffat de som under kommunisttiden levde i ”kvarteret” i huvudstaden Tirana och styrde över invånarna i det som var Europas mest slutna land.
böcker | 2017-05-24 Av: Christoffer Dahlin Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |
Författaren Peter Kadhammar. Foto: Sofia Runarsdotter
Bok: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur
Författare: Peter Kadhammar
Förlag: Natur & Kultur
”Årets fjärde hetaste resmål”. Ja, så beskrev New York Times landet Albanien nyligen. Men så har det inte alltid låtit. Under efterkrigstiden var landet allt annat än ett hett resmål. Snarare var det en europeisk version av Nordkorea – ett slutet land där ledaren Enver Hoxha och hans kommunistparti styrde med järnhand.
De som innehade de ledande positionerna i det kommunistiska Albanien levde isolerat i huvudstaden Tirana, i ett område som kallades för ”kvarteret”. Här bodde de politiska högdjuren på behagligt avstånd från det folk som de sade sig företräda.
Journalisten Peter Kadhammar har sökt upp och intervjuat många av dem som levde och verkade i ”kvarteret”. Resultatet har blivit boken Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur.
Enver Hoxha och partisanerna tågar in i Tirana 1944. Foto: Foto: Wikimedia
I boken får vi möta partifunktionärer, ministrar, hovfotografer, livvakter, ledamöter i politbyrån, barn och anhöriga till eliten. Alla ger de sina bilder av hur livet under Hoxhas välde tedde sig. Berättelse läggs jämte berättelse och tillsammans bildar de en väv av människoöden som visar hur genomreglerat, totalitärt och fattigt Albanien var.
Rädslan genomsyrade samhället, säkerhetspolisens ögon vakade över alla och lojaliteten riktades uppåt. Vissa människoöden etsar sig fast. Inte minst de som belyser hur familjer slets sönder av regimen när utrensningarna drog fram.
Vi som var så lyckliga. Foto: Natur & Kultur
Peter Kadhammar låter skickligt de som han intervjuat träda fram i texten, samtidigt som han själv som journalist håller sig i bakgrunden. På så vis blir moraliserande och fördömanden överflödiga. Vittnesmålen står för sig själva och de skickar en stark påminnelse från 1900-talet om hur det kan bli när brinnande idealister som säger sig tjäna Folket och Saken lyckas ta makten.
Christoffer Dahlin
böcker | 2017-05-24 Av: Christoffer Dahlin Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |