En strimma ljus över Sudan
Reportage | 2003-04-04 Även publicerad i AmnestyPress #2/2003 |
Efter 20 års inbördeskrig har regeringen i Khartoum och rebell-armén SPLA påbörjat en fredsprocess. Men än är freden skör. Runt oljefälten fortsätter tragedin.
– Så har vi Bahr el Gazar. Ja, där har det varit lugnt ett tag nu... förmodligen lugnet före stormen, säger Operation Lifeline Sudans säkerhetsansvarige och pekar på kartan över södra Sudan med van hand. Fläkten vispar runt den heta luften.
– Torit föll för regeringstrupper igår. Nubabergen oförändrat. De värsta stridigheterna är fortfarande här i Western Upper Nile, runt oljefälten.
Det ser ut som en väderleksrapport. Han berättar allt med samma sorts självklara TV-mässiga ton. Men det handlar om krig. De som lyssnar tillhör organisationer som ska in i södra Sudan för att försöka lindra krigets effekter med hjälp av personal, utrustning och mat.
– Glöm inte era »Quick Run Kit«. Anfallen kommer oftast före gryningen. Se till att ni kan hitta era skor och kläder i mörker. Glöm inte att fylla vattenflaskan på kvällen.
Vi erbjuds reträtt och säkerhetspaket, ändå känner jag oro för mitt liv. Men människorna i södra Sudan har under 20 års tid levt i krig utan någon möjlighet att komma undan. Två miljoner har dödats och runt 4 miljoner människor lever på flykt inne i landet, en halv miljon i grannländerna. De flesta civila. Kvinnor och barn har förts bort till slaveri i norra Sudan.
Det mesta har varit sanktionerat eller genomfört av regimen i Khartoum som vill ha kontroll över hela landet, införa sharia-lagar och ta vinsterna från oljefyndigheterna som finns i södra Sudan.
Vi är i Lokichoggio i norra Kenya, ett par mil från den sudanesiska gränsen. Här har en mindre stad vuxit upp sedan FN och ett fyrtiotal hjälporganisationer började manövrera sitt arbete för södra Sudan härifrån. Stora vita fyrhjulsdrivna jeepar kör i skytteltrafik mellan flygplatsen och campen bakom staketet med den höga plåtporten.
Vi flyger västerut över enorma vidder av platt gräsland. Enstaka berg sticker upp längst i söder. Sedan bara platt och torrt timme efter timme. En by med runda hyddor här, en där. Ett pärlband med boskap på väg mot ett vattenhål. Där odlingar bränts och hus skövlats syns ingenting för ett ovant öga. Där det förut fanns vägar syns knappt en stig. Så gott som allt är förstört i södra Sudan.
Men därnere finns attraktiva resurser: mineraler, olja, betesmarker och vatten. Var och en en konfliktorsak i sig. Just fördelningen av landets tillgångar är en av stötestenarna i den pågående, sköra fredsprocessen.
Vi närmar oss ett av Nilens tillflöden och marken blir grönare. Rumbek, en litet samhälle, liknar en oas omgiven av palmer. Tjugo-trettio nyfikna långa dinkas omringar planet. En av männen kommer fram till oss och frågar vart vi ska.
– Vi ska till Marial Bai, svarar jag.
– Till Marial Bai, säger han glatt. Där bodde jag förut, men jag var tvungen att fly när milisen tog ihjäl mina söner och brände allt jag hade. Mina grannars barn togs som slavar till norra Sudan. Det var under den svarta tiden – Mapadan. Men en dag hoppas jag kunna återvända.
Vi tar i hand. Jag tittar in i hans ögon och inser att han lever trots det som hänt. Och detta är bara den första av alla historier som jag ska få höra, berättelser om systematiska övergrepp, bombningar, slakt och slaveri. Alla berättade av fantastiska överlevare, av barn, vuxna och gamla.
Efter flera stopp och timmar kommer vi fram till vår destination, Chelkou, en landningsbana nära ingenting. Runt omkring ligger vita majssäckar med texten »World Food Program« spridda som sockerbitar på en bricka.
En man fördelar innehållet till väntande män och kvinnor, varav en del vandrat i dagar för att hämta sin ranson. De tar säcken på huvudet och börjar sin lika långa färd hemåt på slingrande stigar genom manshögt gräs. Somliga menar att matleveranserna skapar beroende, andra menar att de är en nödvändighet.
Osäkerheten, det ständiga hotet om överfall gör att många tvekar att så. Vem vet om de kommer att kunna skörda sin hirs tre månader senare. Kanske kommer milisen igen och bränner allt?
– Välkomna till verkligheten, säger Alier Ayum som kommer gående emot oss. Han jobbar för Rädda Barnen med att återföra före detta barnsoldater till ett vanligt liv.
– Jag hoppas ni är vana att gå. Utan fungerande fötter klarar man sig inte i södra Sudan.
Inom flera mils omkrets finns en enda fungerande bil och den tillhör en amerikansk hjälporganisation.
Alier berättar om de långa vandringar han tvingats göra under kriget. En gång hjälpte han tusentals barn att ta sig från Sudan, via Etiopien och ner till flyktinglägren i Kenya. Det var ensamma barn som gett sig iväg från sina byar i desperation över kriget. Somliga för att hela deras familjer dödats, andra för att hitta ett ställe med fred och fungerande skolor.
En av dem var Abraham som vi möter framför kyrkan samma eftermiddag. Han blir överlycklig när han får syn på Alier, som var som en pappa i nöden. Senare träffar vi på ännu fler av de ensamvandrande barnen eller »Lost boys« som de kallades.
Det har varit lugnt runt Marial Bai i flera månader när vi kommer dit. Familjer och ensamma flyktingar har återvänt till sin fattiga hemtrakt. Alla vill hem. Man vill gärna tro att fredsprocessen ska hålla den fruktade arabiska milisen borta. Men ännu kommer nyheter om tvångsförflyttningar, mord och raider från trakterna runt oljefyndigheterna, det som blivit centrum av konflikten.
Många lär ännu bli kvar i de enorma flyktinglägren runt Khartoum eftersom de inte vågar lita på att de har något att återvända till.
Nästa morgon vandrar vi iväg under den heta solen, på den smala stigen som dammar i gult. Vi ska intervjua barn som tagits som slavar av milisen, förts till norra Sudan och nu fritagits. Men först måste vi avlägga visit hos rebellernas, SPLAs, lokale chef Simon Wau Aguer. Vi går en timme, tar oss över en flod och vidare till hans by.
– Hälsa världen därute att vi behöver allt stöd vi kan få så att våra barn kan få gå i skolan och lära sig annat än rädsla och hämnd, säger Simon när han tar emot under det stora mangoträdet i sitt högkvarter, omgiven av beväpnade män iförda hemmagjorda uniformer.
– Varje barn här runtomkring bär på Sudans historia, säger han. Förhoppningsvis låter historierna annorlunda nästa gång ni kommer.
Vi vandrar vidare och samlar historier från barn och vuxna. Och visst är det sant, alla bär på en historia av krig.
– Dom dödade min pappa. Därför blev jag soldat för att hämnas, berättar Daniel Deng, en 13-årig liten pojke som nu försöker gå i skola.
– Milisen dödade min mamma och pappa. Dom brände vårt hus. Jag blev bortförd och tvingades jobba från morgon till kväll. Ändå slog de mig. Jag fick sova på marken och äta rester, berättar Abuk som var slav i tre år.
– En morgon kom milisen ridande in i byn på sina hästar. Dom sköt. Vi sprang in i skogen, mamma med min lillasyster i famn, pappa och jag. Men dom tog oss tillfånga och tvingade oss att vandra fler dagar till en slavmarknad. Sedan var jag slav i flera år hos en arab i norr. Dom slog mig varje dag, berättar Manol 14 år.
Månen stiger upp på den svarta natthimlen. Full, rund och vit. En hyena skäller långt borta. Det är varmt och svårt att sova. Plötsligt fylls luften av skratt och sång. Trummor hörs i virvlande rytmer som lockar till dans. Så håller det på fram till soluppgången, som i en dröm.
– Vi dansar för att glömma våra mardrömmar, säger Rebecca och skrattar så där lättsamt att man tror att allting alltid varit bra. Hon flydde en morgon för tre år sedan när milisen brände ner familjens hus och sköt hennes lillasyster framför ögonen på henne. Hennes familj slog sig ner i närheten av avlägsna släktingar flera mil från Marial Bai. Dom blev en del av Sudans fyra miljoner internflyktingar. Först efter två år vågade de återvända.
– Varje natt är jag rädd att de ska komma igen och ta mig eller någon annan. Flera av mina vänner togs som slavar till norra Sudan. Några har kommit tillbaka andra vet vi inte var dom är. Jag dansar för att glömma. Jag dansar och låtsas att de svarta dagarna aldrig varit, att vi levt våra liv med våra kor, odlat vår hirs och gått i skolan så som det skulle kunnat vara.
När vi lämnar Marial Bai frågar jag Alier Ayum vad han tror om fredsförhandlingarna.
– Kanske vågar vi hoppas. Kanske kan det här fredsavtalet ge oss fred. Tyvärr tvivlar jag. Under hela mitt vuxna liv har det varit krig, säger han luttrat. Khartoum har aldrig velat dela med sig med oss i söder. Men vi hoppas alla. Tänk om våra barn kunde få växa upp i säkerhet.
Text: Gunilla Hamne
Världens längsta inbördeskrig
Sudan har alltid präglats av motsättningar mellan den arabiska, muslimska norra delen och den svarta, delvis kristna och delvis traditionellt afrikanska södra delen.
Sedan Sudan blev självständigt från Storbritannien 1956 har bara elva år varit fredliga.
Det inbördeskrig som nu rasat i 20 år startade i och med att regeringen i Khartoum införde sharialagar i hela landet 1983. Människorna i södra Sudan vägrade att inordna sig och tog till vapen. Därmed var kriget ett faktum, det inbördeskrig som räknas som världens längsta och mest förödande. Kriget intensifierades sedan man fann olja i södra Sudan. Bland annat det svenska företaget Lundin Oil var engagerade i oljeutvinningen, men har efter påtryckningar dragit sig ur så länge konflikten pågår.
Sedan i juni 2002 pågår fredsförhandlingar i Machakos i Kenya mellan regeringen i Khartoum och den största motståndsarmén SPLA (Sudan People’s Liberation Army). Däremot har inte de förbjudna oppositionella partierna och andra delar av det civila samhället tillåtits att delta, vilket bedömare anser försvåra en framtida demokratisering.
Man har enats om att södra Sudan ska ges en viss form av självstyre och att religion och stat ska hållas skilda.
Drygt två miljoner människor beräknas ha dött och mellan 3-4 miljoner har tvingats fly från sina hem.
De flesta är internflyktingar som slagit sig ner i de lugnare delarna av landet.
Runt 500 000 har flytt till grannländerna Kenya, Uganda och Egypten. Några tusental har därifrån blivit erbjudna flyktingstatus i USA, Australien, Storbritannien och nu senast i februari kom 69 sudanesiska flyktingar till Finland.
Minst 20 000 barn och kvinnor har tagits som slavar av den arabiska milisen – murahellin – och förts till norra Sudan. Milisen har beväpnats av regeringsarmén.
Fram till 1999 förnekade regeringen i Khartoum att slaveri förekom .Efter internationella påtryckningar tillsatte Khartoum 1999 en kommitté som ska söka efter de bortförda barnen och kvinnorna och återföra dem hem. Hittills har cirka 2 000 identifierats.
Reportage | 2003-04-04 Även publicerad i AmnestyPress #2/2003 |