De överlevde massakern i Wara
Reportage | 2012-03-05 Även publicerad i AmnestyPress #1/2012 |
- Attacken kom som en total överraskning. Därför kan det hända när
som helst igen, säger den 31-åriga sexbarnsmamman Aluel Kuol Gurech
från byn Wara.
Mannen med spjutet i handen tycks komma från ingenstans. Förutom några gamar och hökar, som seglar på den gråblå himlen ovanför oss, är han den första levande varelse vi ser i byn som består av ett hundratal enkla lerhyddor med halmtak. Runtomkring breder en till synes ändlös savann av gult, torrt gräs, småbuskar och ett och annat träd ut sig. Mannen presenterar sig som Mahigl Ayom Yaac. Han pekar med spjutet mot en hög sönderbränt bråte.
– Det var en hydda som en treårig pojke blev innebränd i, säger Mahigl.
Runt oss finns ytterligare ett dussintal brända rester av hyddor. Här och var skjuter jordhögar upp ur marken.
– Det är massgravar, förklarar Mahigl.
Vi befinner oss i byn Wara i den sydsudanesiska Jonglei-regionen där över
1 000 civila har mördats under sammandrabbningar mellan olika stammar sedan december 2011.
För mindre än tre månader sedan levde flera hundra människor i byn som hade 500 kreatur och ännu fler getter. Allt förändrades vid halvfemtiden på eftermiddagen den 5 december 2011.
– Familjerna var samlade i sina hyddor som vanligt. Jag satt och småpratade med min äldste son när korna började väsnas, säger Mahigl.
Hans son, som var boskapsvakt, rusade ut. Mahigal sprang efter. Ett hundratal beväpnade män höll på att driva ut boskapen ur byn. De mejade ned Mahigals son med automatvapen.
– Sedan började de skjuta mot allt som rörde sig och brände ned hyddor. Jag flydde in i en hydda och gömde mig i en trumma. Jag bad till Gud att de inte skulle bränna ned hyddan, säger Mahigl.
Mahigl Ayom Yaacs 32-årige son mejades ned med automatvapen
under attacken mot byn Wara. Mahigl klarade livhanken genom att
gömma sig i en trumma.
Han tar med oss till ett blått plåtskjul, där det 15-tal invånare som finns kvar i byn sitter samlade. En av dem är 16-åriga Akech Awan. Hon berättar att hennes familj störtade ut ur hyddan när de hörde skottlossning.
– När vi sprang mot bushen blev min far träffad av ett skott i armen och föll omkull. Flera beväpnade män rusade fram och sköt ihjäl honom, säger hon.
Hennes 10-årige lillebror kom bort under flykten. Han hittades senare drunknad i en liten sjö i närheten. Sammanlagt dödades 50 personer och 41 skadades.
Invånarna i Wara, och byarna runtomkring, tillhör Dinka-stammen. Angriparna kom från Murle-stammen. I hundratals, troligen tusentals, år har stammarna i Jonglei stulit boskap från varandra. Tidigare dödades framförallt vuxna män under jakten på boskapstjuvarna. Det senaste året har massakrerna på civila avlöst varandra. Stamvåldet kulminerade i slutet av december och början av januari 2012, då beväpnade män från Lou Nuer-stammen gick bärsärkargång mot Murle-byar. Hälsovårdskliniker brändes ned. Över tusen människor dödades. Fler är 60 000 personer blev internflyktingar. För de kvarvarande byborna i Wara är skräcken ständigt närvarande.
– Attacken kom som en total överraskning. Det kan hända när som helst igen, säger den 31-åriga sexbarnsmamman Aluel Kuol Gurech.
Hennes barn är i den närmsta staden Bor. Det är inte bara boskap som stjäls under räderna. Även barn kidnappas.
– Jag är livrädd. Hade jag haft någon annanstans att ta vägen hade jag lämnat byn. Här finns ingenting. Mina vänner har flytt, skolan har slagit igen och vi har ingen mat längre, säger Akech Awan.
I Jonglei finns få andra försörjningsalternativ än boskapsuppfödning.
Ingen av byborna tror att någon kommer att ställas inför rätta för angreppet.
– Det är omöjligt att identifiera angriparna. Polisen kan inte göra något, säger Mahigl Ayom Yaac.
– Om det ska bli ett slut på våldet måste polis och militär stärka sin närvaro. Alla stammar måste avväpnas, säger 50-årige Mantok Akouj Deng.
Många av byborna har Kalasjnikovs i händerna.
– Även Dinka-byarna ska lämna vapnen ifrån sig, men det finns risk att Murle-stammen beväpnar sig igen efter att den har avväpnats. Därför måste det införas stränga lagar för vapeninnehav och noggrann kontroll att de följs, säger Mantok.
Abraham Madinq Paul i byn Wara där det inte finns el,
kommunikationsmedel eller bilar, däremot massor med Kalasjnikovs.
Vi lämnar byn och åker mot provinshuvudstaden Bor. Småbyar med enkla hyddor kantar grusvägarna som mest påminner om puckelpister. Människorna är lätträknade. Ytterst få vågar bo kvar. Det finns ingen el eller telefonförbindelse. Än mindre något polisbeskydd. Under regnperioderna är stora delar av Jonglei otillgängligt då de oasfalterade vägarna förvandlas till floder, eller i bästa fall gyttjeträsk. Massakrer kan med andra ord pågå ostört. I Bor träffar vi James Jok Amel, koordinator på en lokal biståndsorganisation.
– Våldet i Jonglei blir värre och värre. Målet verkar vara att döda så många kvinnor och barn som möjligt, säger han.
En del bedömare har varnat för att Sydsudan kan bli nästa plats för ett stort folkmord, något som James inte utesluter:
– Om inget drastiskt sker kan massak-rer och hämndattacker utvecklas till ett fullskaligt krig. Stammarna måste tänka mycket noga på vad de gör och åtgärder måste vidtas för att få stopp på våldet. Redan nu finns det internflyktingar överallt och de kommer att bli fler.
Regeringen har lovat att genom-föra en avväpningskampanj under våren. Fram till juli 2011, då Sydsudan blev självständigt, var landet en del av Sudan. Två inbördeskrig, mellan 1955 och 1972 samt från 1983 till 2005, har rasat mellan södra och norra Sudan. Landet bokstavligen badar i vapen. En person som lämnar från sig ett vapen har med största sannolikhet minst ett vapen till undangömt.
– Om folk inte tror på fred är avväpning ingen lösning. Parlamentsledamöterna måste övertyga folk i sina områden om fördelarna med fred och nackdelarna med krig, säger James Jok Amel.
Enda anledningen till att 12-årige Angeqh Maknol (till vänster)
och 16-åriga Achol Mamer är kvar i byn Wara, är att de inte
har någon annanstans att ta vägen.
Jonglei är den fattigaste regionen i Sydsudan som i sig är ett av världens fattigaste länder. Boskapsuppfödning är det enda försörjningsalternativet för majoriteten av invånarna. Nästan inga barn går i skolan. Pojkarna börjar arbeta med boskap så fort de lär sig att gå. Boskapsstölder är en del av kulturen.
– Ju fler barn du kidnappar och ju fler kreatur du stjäl desto bättre business. Folk måste få fler försörjningsalternativ och inse att man vinner på samarbete. Våldet skrämmer dessutom bort utländska investerare som landet behöver akut, säger James Jok Amel.
I Sydsudans huvudstad Juba träffar vi Giovanni Bosco på FN-organet OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. Han vill inte spekulera i risken för ett folkmord.
– Alla fakta visar dock att våldet intensifieras på flera olika platser i Sydsudan, framförallt vid gränserna till norra Sudan. Det är mycket oroväckande att det har blossat upp etniska konflikter i områden där det inte har förekommit tidigare, säger Giovanni.
Enbart under 2011 registrerade FN 61 olika konflikter i landet. De kostade 3 406 människor livet och då är inte massakrerna i Jonglei inräknade. 350 000 personer blev internflyktingar under förra året. Sydsudans president, Salva Kiir Mayardit, har flera gånger påstått att de olika miliserna får vapen från »grupper som har intresse av att landet blir en misslyckad stat«. Giovanni Bosco vill inte spekulera om sanningshalten i påståendet.
– Men i Jonglei verkar det inte vara de äldsta i byarna som tar beslut om räder och hämndräder längre. Det är snarare yngre män med Kalasjnikovs, säger han.
Giovanni Bosco på FN-organet OCHA (Office for the Coordination of
Humanitarian Affairs) i Juba.
Enligt Giovanni Bosco behövs det inte mycket för att situationen i Sydsudan ska utvecklas till en humanitär katastrof. I vissa landsdelar har dödliga epidemier brutit ut. 360 000 sydsudaneser från norra Sudan återvände före och efter det att landet blev självständigt. De resterande 500 000 sydsudaneserna i norra Sudan har fått fram till den 8 april på sig att återvända till Sydsudan.
– Vi är under mycket hård press. Enbart under januari gick hälften av FN:s anslagna resurser för hela 2012 åt, säger Giovanni Bosco.
Text: Bengt Sigvardsson Bild: Jesper Klemedsson
Reportage | 2012-03-05 Även publicerad i AmnestyPress #1/2012 |