Coronaviruset: Hur jobbar Amnesty under pandemin?
För Amnesty har pandemin inneburit stora omställningar. Amnesty Press har pratat med fyra Amnestygrupper hur de har ställt om under våren.
reportage | 2020-06-12 Av: Jennie Aquilonius Även publicerad i AmnestyPress #2/2020 |
Vi ställde dessa frågor:
-
Hur har ni kunnat jobba under corona-krisen?
-
Hur har Amnesty fungerat under pandemin?
- Vad planerar ni att göra när Amnestylivet återgår till det normala?
Lisa Fredriksson, gruppsekreterare, grupp 330, Amnesty Students of Stockholm, Stockholm, 24 år
Lisa Fredriksson Foto: Privat
-
Det har varit svårt, särskilt sedan universitetet stängde. Som studentgrupp är vi vana att träffas på campus. Där finns lokaler vi kan använda, vi har en anslagstavla, vi gör alla våra aktioner på universitet, samlar namnunderskrifter och ordnar föreläsningar där. Några i gruppen tillhör också riskgrupper och sitter hemma i karantän. Vi har regelbundna digitala möten men har tappat driv, det är lättare att missa ett sådant möte. Men vi har till exempel pratat om vad vi kan göra kring Kinas förslag på säkerhetslagar i Hongkong och haft kontakt med sekretariatet om det.
-
På ett sätt är de drivande, vill finnas där som stöd och frågar hur det går. Men det är mycket som har blivit framskjutet eller inställt, och jag förstår att man vill få genomslag och sekretariatet har säkert gjort sitt bästa, men samtidigt skulle det behövas något för att hålla alla på banan.
-
När kommer det återgå till det normala? Det bästa med Amnesty är att prata med människor ansikte mot ansikte, att vara ute och göra namninsamlingar, berätta något för en person som direkt skriver på. Det längtar jag mycket till!
Bo Lindblom, Burmasamordnare, grupp 168, Laholm, 90 år
Bo Lindblom. Foto: Annie Beckman
-
Vi är fyra samverkande grupper i vårt distrikt. En grupp i Halmstad arbetar enbart med en permanent loppmarknad som drar in drygt en miljon kronor om året till svenska Amnesty, den har nu tvingats stänga, likaså filialen i Laholm. Vi arbetar med Burma (Myanmar), Saudiarabien och Nordkorea, men på grund av inställda flyg kan vi inte längre skicka brev till exempelvis Burma. Vi letar efter andra lösningar, som att skicka e-post. Gruppen har haft två telefonmöten och försöker hålla ökad kontakt via e-post.
-
Det är flera saker som är bra. Amnesty uppmärksammade tidigt hur en del regeringar försökte utnyttja restriktionerna genom att begränsa människors möjligheter att opponera sig på olika sätt. Jag tycker också att de nationella hemsidorna fungerat väl, vi har stöttat bland annat norska, brittiska och kanadensiska Amnestys digitala aktioner. Det sker också ett ökat samarbete mellan sektionerna.
-
Det vet vi inte, vi vet inte hur länge det ska vara så här. Jag tror att det gäller att ta flera egna initiativ och anpassa oss till de förhållanden som råder.
Anita Grünbaum. Foto: Jessica Grünbaum
Anita Grünbaum, gruppsekreterare, grupp 129, Sandviken, 82 år
-
Det blir reducerat på alla möjliga sätt, bland annat är det svårt att ha möten. Vi har hållit igång kampanjer som Också människa och dödsstraffskampanjen. Jag skickar ut information, tränar våra unga medlemmar att skriva brev och ber gamla gardet att skriva insändare. Vi är också involverade i förvarsbesök och blev först lamslagna när förvaren stängde för besök. Sedan intervjuade vi afghaner på förvaret i Gävle genom gruppsamtal på telefon med våra egna medlemmar som tolkar. Nu ska Amnestys jurister utreda möjligheten att fortsätta det arbetet på distans. Sedan är Pridefestivalen och de musikfestivaler där vi skulle ha haft insamling inställda.
-
I början verkade organisationen lika lamslagen som vi har känt oss här lokalt. Sedan rullade det igång med webbseminarier och liknande. Det är jättebra, jag har till exempel följt seminarier om Också människa och flyktingar.
- Då ska vi ha möten en söndag i månaden på Jazzhuset. Det är viktigt med det fysiska mötet. Då planlägger vi allt som ska hända den närmaste månaden och vem som ska göra vad.
Erik Törnlund. Foto: Ulrika Bergfors
Erik Törnlund, gruppsekreterare Amnesty Sápmi, grupp 150, Umeå, 54 år
- Vi har möten via Skype eller Zoom var tredje vecka, det hade vi delvis redan tidigare, eftersom vi har medlemmar i Arjeplog och Skelleftehamn, som har svårt att ta sig till Umeå, där gruppen har sin bas. Sedan har vi inte kunnat hålla på med event och det är svårt att skriva debattartiklar eftersom allt faller i coronaskugga. Vi har jobbat med gruppens vision och mål samt sjösatt en webbsida och en facebooksida.
2. Under omständigheterna bra. Vi har fått information från sekretariatet som vanligt. Sedan blir saker inställda och framskjutna där också, som årsmötet, vilket är synd. Jag sitter även med i granskningskommittén och vi fortsätter med våra ärenden.
3. Vi vill verkligen fortsätta det arbete som påbörjades före corona med att utveckla samarbeten med andra organisationer, inte minst samiska rättighetsbärare, där har vi tyvärr fått ställa in möten. Jag ser också fram emot att kunna sitta tillsammans i gruppen och jobba med kampanjer och debattartiklar samt att ordna föreläsningar.
Jennie Aquilonius
[email protected]
reportage | 2020-06-12 Av: Jennie Aquilonius Även publicerad i AmnestyPress #2/2020 |