Tortyr och godtyckliga fängslanden – så möts oppositionen i Venezuela
För aktiva i oppositionen i Venezuela finns risken att fängslas på godtyckliga grunder och den som hamnar hos underrättelsetjänsten SEBIN riskerar att utsättas för tortyr. Gregory Sanabria kan vittna om vad som hände när han greps för ”upproriska aktiviteter”.
artiklar | 2019-01-24 Av: Petter Svensson |
Drönarattacken i Caracas 4 augusti 2018. President Nicolás Maduro skyddas. Foto: Nestor Reverol/Wikimedia
När Fernando Albán, som tillhör oppositionspartiet Primero Justicia, i början av oktober förra året anländer till flygplatsen Simon Bolivar i Caracas mötts han upp av tjänstemän från landets underrättelsetjänst, SEBIN. Han förs till högkvarteret då han påstås vara misstänkt för inblandning i drönarattacken mot president Nicolás Maduro den 4 augusti 2018.
72 timmar senare ber han, enligt den officiella versionen, om att få gå på toaletten och kastar sig då ut från byggnadens 10:e våning. Självmord alltså. Men enligt vänner och familj framstår det som osannolikt. Anonyma vittnesmål gör gällande att han i själva verket kastades ut från byggnaden efter att dessförinnan ha torterats. ”De satte en påse över huvudet, tryckte ner honom i en vattentunna och torterade honom med elektricitet” säger Juan Miguel Matheus, parlamentsledamot och partikamrat.
Motivet skulle vara kopplat till att Fernando Alban ingick i den delegation i New York som bara några dagar tidigare, ledda av den före detta parlamentspresidenten och den i Colombia landsflyktige Jorge Borges, fördömde Venezuelas regering i FN:s generalförsamling.
Även om omständigheterna i just detta fall är höjda i dunkel är det känt att SEBIN använder sig av tortyrliknande metoder. Gregory Sanabria, 24, är en av dem som kan vittna om detta. Han studerade till ingenjör och var med i universitets orkester när han greps, misstänkt för ”upproriska aktiviteter” i efterdyningarna av de omfattande protester – ”La salida” – som skakade Venezuela 2014.
Gregory Sanabria (mitten) i samspråk med två andra före detta politiska fångar, Alexander "El gato" Tirado till vänster och Rául Emilio Baduel till höger. Foto: Petter Svensson
Gregory Sanabria har nu varit fri i tre månader efter att ha varit fängslad i nästan fyra år utan rättegång. Han sitter på en betongbänk, som pryds av nedsättande omdömen om president Maduro, mitt på torget Altamira i centrala Caracas. Bomullstussar till moln smeker ovansidan av den grönbeklädda bergskedjan Avila som reser sig framför oss och som utgör en befriande kontrast till den bensindopade staden. Han pratar snabbt, gestikulerar ivrigt.
– De ville ha information om andra personer och drog då en plastpåse över mitt huvud som gjorde att jag svimmade flera gånger. Sedan började de tortera mig med elektricitet; elektroder kopplades till ryggen, testiklarna, i anus, och på benen. De blötte också en handduk och använde 110 volt elektricitet, jag trodde att jag skulle dö. Jag skakade, skrek och grät. Detta skedde alltid i ”el cuarto de los espejos” – spegelrummet. En läkare undersökte min kropp. Han kunde se märkena av elektricitet, och att jag var helt blåslagen. Även domaren kunde se det när jag var i rätten, men ingen brydde sig, säger Gregory och drar upp tröjan för att visa ärren som alltjämt är synliga.
Som ”straff” för att han anmälde tortyren skickades han till ett av Venezuelas ökända fängelser där laglöshet råder. Åren som följde skulle präglas av upplopp, hungerstrejker och något som Gregory kallar ”huelga de sangre” – han skar sig själv med ett rakblad när han förvägrades besök av sin mamma som kommit från Colombia för att hälsa på sin son. Vid något tillfälle fjättrades hans fötter under en månads tid vid ett galler med hjälp av ett hundkoppel. Senare, när Gregory åter igen hade förflyttats till SEBIN:s fängelse Helicoide, betalade vakterna några av de vanliga fångarna att attackera Gregory och de övriga politiska fångarna som annars hölls åtskilda från varandra.
– Det var en bokstavlig kamp för överlevnad, säger han.
Enligt den venezuelanska människorättsorganisationen Foro Penal finns det i dagsläget 286 politiska fångar i landet. En vanlig kommentar bland regimanhängare, en slags ordlek, är att det inte existerar några ”presos politicos”, men att det däremot finns ”politicos presos” – underförstått politiker som har fängslats på legitima grunder.
– Att även politiskt aktiva grips visar att landets rättssystem straffar alla lika och att man inte har några fördelar bara för att man är rik och har kontakter, säger Maria Velazquez, 27, sedan många år medlem i regeringspartiet PSUV.
I skydd av skuggan från de vräkiga husen med höga murar och gallergrindar drar en man i smutsiga kläder fram på gatan, omsorgsfullt letar han igenom grannskapets utforslade sopor på jakt efter något ätbart. Här i området Country Club ”slänger de vad som helst”, meddelar han och lyser upp inför åsynen av en slarvigt uppäten kycklingklubba.
Innanför ett av husen, efter att ha passerat surmulna vakter och fått stränga direktiv om att det är förbjudet att fotografera, möts man av en stor terrass, barnskratt från poolen, fågelkvitter och en klanderfritt anlagd gräsmatta. Residenset för Chiles ambassadör i Venezuela ter sig som vilken semesteridyll som helst.
Freddy Guevara.
Sedan nästan ett år tillbaka utgör ambassaden också tillflyktsort för Freddy Guevara, 32. Utanför cirkulerar ständigt vakter från SEBIN, han skulle gripas omedelbart om han lämnade huset.
– Fängelser kan se ut på olika sätt, konstaterar han lakoniskt. Och trots att jag inte kan röra mig har jag det bättre än de flesta som befinner sig där ute.
Trots sin ringa ålder är Freddy Guevara en luttrad politiker för partiet ”Voluntad Popular”. Han tillhör de som går under benämningen ”La Generacion del 2007”, en av de handfull oppositionella studentledare som ledde protesterna mot universitetsreformer och den kontroversiella stängningen av den regimkritiska TV-kanalen RCTV, och som med framgång bekämpade den dåvarande presidenten Hugo Chávez försök att förändra konstitutionen.
Sedan år 2015 sitter han i landets parlament, som ordförande för parlamentets finansiella kontrollorgan har han varit med om att avslöja några av de största korruptionsskandalerna genom tiderna i landet. Att vara en framträdande oppositionell i Venezuela, i synnerhet om man insisterar på att bringa klarhet i smutsiga transaktioner, innebär att man sedan länge har härdats i att överleva i ett, milt uttryckt, fientligt politiskt klimat.
– President Maduro har i direktsänd TV sagt att jag förtjänar fängelse och under hela förra året utsattes jag för konstanta hot, konstaterar Freddy Guevara.
Under protesterna 2017 anklagades Freddy Guevara av myndigheterna för att uppvigla till våld på sociala medier. Och i början av november samma år lyfte Högsta domstolen – som är i händerna på regeringen – bort den immunitet som han dessförinnan haft i egenskap av parlamentsledamot. En arresteringsorder utlystes. Han levde gömd några dagar med militären och polisen hack i häl innan Chiles ambassadör alltså erbjöd skydd.
– En fånge till gör inte regimen mer illegitim i omgivningens ögon. Att leva gömd är mycket svårt i längden, det skulle kräva en ansenlig infrastruktur. Därför framstod det som bättre att söka skydd på en ambassad. Härifrån kan jag också fortsätta med mitt politiska arbete, och jag får ta emot besök under vissa tider. Jag är övertygad om att regeringens tid snart är ute, och då är jag också ute, säger Freddy Guevara med ett leende.
I annan del av staden, ett stenkast från torget Altamira där vi mötte Gregory Sanabria, återfinns Voluntad Populars huvudkontor. Omkring 50-60 personer, de flesta unga och besjälade av den politiska kampen, arbetar här med strategier och insamlingsarbete.
Partiets ledare, Leopoldo López, som dömdes till nästan 14 års fängelse i samband med protesterna år 2014, har en oantastlig hjältestatus som manifesteras genom affischer, t-shirts, och naturtrogna pappfigurer. Partiet, som verkar i en socialliberal anda och själva ser sig som en progressiv folkrörelse, är det parti som har drabbats hårdast av politisk förföljelse. Omkring 500 partimedlemmar har fängslats vid något tillfälle de senaste sex åren. Sedan en tid tillbaka är partiet helt förbjudet.
Yon Goicoechea, flankerad av bilder på Leopoldo Lopez. Foto: Petter Svensson
Yon Goicoechea, 34, bläddrar förstrött i sina papper i förberedelserna inför dagens partimöte. Frisyren är oklanderlig, liksom ordningen på skrivbordet. Han är på ett påfallande gott humör med tanke på omständigheterna. Han pratar med sin gode vän Leopoldo ”nästan varje dag”, och han säger att hans främsta politiska förebild är hans mormor som tidigt opponerade sig mot Castros regim på Kuba.
I likhet med Freddy Guevara är han en produkt av studentrörelsen, ”La Generacion del 2007”, och studerade i USA och i Spanien innan han återvände till Venezuela efter oppositionens seger i parlamentsvalet 2015. I augusti 2016 greps han i sin bil i Caracas. Dessförinnan hade han hotats av Diosdado Cabello – som då var landets vicepresident – i dennes egna program ”Con El Mazo Dando” i statlig TV.
– Det var en absurd process utan ett enda polisförhör. Den formella anklagelsen var att jag skulle ha haft vapen i min bil. Anklagelsen förvånade mig med tanke på vem jag är och hur jag uppfattas i allmänhetens ögon, anklagelsen…var så absurd. Jag tror inte ens att de bemödade sig med att plantera vapen i bilen, det finns inga bilder eller liknande. Det var bara något de sade. Han hamnade snabbt i SEBINS fängelse, Helicoide och han tvingades snart bekanta sig med underrättelsetjänstens ökända godtycke.
– Det fanns frigivningsorder från domstolen som de struntade i under ett års tid. Det är verkligen en Kafka-liknande situation att inte ha någon aning om hur länge man ska vara inlåst. Att inte veta om jag skulle kunna uppfostra mina barn gjorde ont. Jag hörde hur folk skrek av tortyr, men jag drabbades inte av det själv. I fyra månader var jag helt ensam, utan att kunna se solen. Sedan fick jag ha kontakt med andra politiska fångar. Det gjorde stor skillnad, vi spelade kort, vi grät och skrattade. Jag träffade också på vanliga fångar. En intressant erfarenhet, jag har idag mer förståelse för folk som inte haft så stora chanser i livet, säger Yon Goicoechea.
Tack vare att han är spansk medborgare (efternamnet är baskiskt) satte Spanien genom sin ambassad press på regeringen som påbörjade förhandlingar, vilket var det avgörande skälet till att han till sist släpptes fri. Yon Goicoechea var en av de sex oppositionella politiker som särskilt omnämndes när parlamentet och landets politiska fångar 2017 tilldelades Sacharov-priset, det medborgarrättspris som sedan 1988 delas ut av Europaparlamentet.
– Det är klart att den typen av pris betyder mycket. Det är en form ett beskydd, och mitt spanska medborgarskap har hjälpt mig. Men man får inte glömma vi som är profilerade politiker får en betydligt mildare behandling än alla andra, säger Yon Goicoechea.
Rosmitt Mantilla på en presskonferens efter frigivningen 2016. Foto: Privat
En av de många politiker och partikamrater som idag befinner sig i exil är Rosmit Mantilla, 35. Han blev 2015 den första öppet homosexuelle personen som valts in i landets parlament, ingen liten sak i det konservativa Venezuela.
Vid denna tidpunkt satt han fortfarande fängslad, formellt anklagad för att ha finansierat protesterna 2014 – och betraktades som en samvetsfånge av Amnesty international. I fängelset led han av allvarliga hälsoproblem och släpptes fri efter 2,5 år, utan vare sig några förhör eller domstolsförhandlingar. Friheten villkorades med att han var 15:e dag skulle inställa sig hos domstolen. Efter att ha utsatts för trakasserier och hot från både myndighetsrepresentanter och så kallade ”colectivos” – paramilitära grupper som svurit sig lojala till regimen – kände han sig tvingad att lämna Venezuela.
– Jag hade inget annat alternativ, jag fruktade för mitt liv om jag skulle stanna kvar. Tack vare kontakter lyckades jag ta mig till Frankrike. Jag skulle gripas på flygplatsen på samma sätt som Fernando Albán om jag skulle återvända. Och jag hyser inga tvivel om att SEBIN och regimen är ansvarig för hans död, säger han på telefon från Lyon i Frankrike där han idag är bosatt.
På distans fortsätter han enträget med det politiska arbetet. Han är inte särskilt optimistisk:
– Folket lider, repressionen ökar. En politisk lösning är omöjlig när ena parten, det vill säga regimen, i praktiken är ett organiserat kriminellt gäng. Jag är rädd att saker och ting kommer bli ännu mycket sämre innan det blir bättre.
Petter Svensson
[email protected]
Fotnot: Intervjuerna gjordes före den senaste krisen i Venezuela. Sedan Nicolás Maduro installerat sig som president efter det omstridda valet förra året svarade Venezuelas oppositionsledare Juan Guaidó från nationalförsamlingen med att den 23 januari utropa sig till landets tillfällige president. I nationalförsamlingen har oppositionen en majoritet men Nicolás Maduro vägrar att ta hänsyn till landets parlament.
USA och Kanada svarade snabbt med att 23 januari erkänna Juan Guaidó som president. Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Panama, Paraguay och Peru följde snabbt efter. USA:s president Donald Trump har tidigare talat om en militär intervention i Venezuela men i sambandet med erkännandet av Juan Guaidó nämnde han bara ekonomiska och diplomatiska åtgärder.
Mexiko och Uruguay uppmanade till dialog i Venezuela och uppmaningar om dialog och fria val kom också från flera EU-länder. FN:s generalsekreterare António Guterres manade i Davos, Schweiz, till återhållsamhet och dialog för att ”undvika en upptrappning som kan leda till en typ av konflikt som kan leda till en katastrof för Venezuelas folk och regionen”.
Ryssland, Turkiet, Kina, Iran, Kuba, Belize, Nicaragua, Bolivia och Syrien uttryckte sitt stöd till Nicolás Maduro.
Ulf B Andersson
Läs också
In Venezuela, a High-Stakes Gambit (International Crisis Group 24 januari 2018)
Läs mer från Amnesty Press
Vägen till ”La Tumba” (24 januari 2019)
En dag i Caracas (17 oktober 2017)
Hårt tryck mot medier i Venezuela (28 oktober 2017)
VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort” (20 september 2016)
VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj” (22 september 2016)
artiklar | 2019-01-24 Av: Petter Svensson |