Jerusalembor utestängs från sin hemstad
reportage | 2008-12-31 |
Muren/stängslet i Abu Dus i Jerusalemområdet. Den 70 mil långa avspärringen byggs av Israel och påverkar livet för tiotusentals palestinier på ockuperat område. Foto: Amnesty
Allt fler palestinier från Jerusalem får sina ID-kort konfiskerade, och mister därmed rätten att vistas i staden. På bara ett år blev över 1 300 palestinier från Jerusalem förvisade från sin hemstad. Familjer splittras och måste välja mellan skilsmässa och förvisning. Människorättsorganisationer menar att syftet är att minska antalet palestinier i staden. Detta är den fjärde och sista delen i Erik Algers artiklar om verkligheten för palestinierna.
På en bakgata i de arabiska kvarteren norr om Jerusalems gamla stad har organisationen Jerusalem Center for Social and Economical Rights sitt kontor. Hit kommer palestinier som inte får sin status som boende i Jerusalem erkänd av de israeliska myndigheterna. Titt som tätt kommer personer in till Ziad Al-Hammouri som leder organisationen. De berättar om sina problem, hör sig för om hur det går med deras fall eller kommer med nya dokument. För det behövs många dokument. En palestinsk person eller familj från Jerusalem som inte kan visa upp tillräckligt många intyg för att övertyga de israeliska handläggarna om att familjens ”center of life” fortfarande är inom kommungränsen, får sin status som boende i Jerusalem ändrad och deras uppehållstillstånd dras in. Utan detta s k ”Jerusalem ID-kort” får de inte längre vistas i staden och har inte rätt att besöka släkt, vänner, skolor, sjukhus eller sin egen bostad där. Deras egendom riskerar sedan att konfiskeras enligt ”lagen om frånvarandes egendom”.
En äldre man bosatt i Jerusalem kommer in med räkningar och skattebevis från kommunen. Han är från Jerusalem men familjen bodde för flera år sedan under cirka ett års tid i A-Ram, en palestinsk förort till Jerusalem,. Nationella försäkringsinstitutet anser inte att de är bosatta i Jerusalem. Som bevis anför de bland annat att deras utredare fann hustrun i hennes systers bostad i A-Ram. Enligt paret själva var hon bara på besök hos systern. Den direkta följden av detta är de förlorar den hälsovårdsförsäkring de bekostat med sina skatter varje år, vilket är speciellt viktigt för dem eftersom frun är sjuk. I slutändan riskerar de också att förlora sina Jerusalem-ID, eftersom Nationella försäkringsinstitutet samarbetar med Inrikesministeriet i dessa frågor. Fallet drivs fortfarande i domstol av Al-Hammouris organisation.
I kriget 1947-1948, i samband med staten Israels tillkomst, hamnade Västra Jerusalem under israelisk kontroll. Stilleståndslinjen, som kom att bli det erkända Israels gräns, gick rakt genom staden. När Israel ockuperade även Östra Jerusalem och resten av Västbanken, i samband med sexdagarskriget 1967, deklarerade Israels regering att också den östra delen av staden för alltid skulle tillhöra Israel. Det skedde i trots mot det samlade världssamfundet och den då helt palestinska befolkningens vilja. FN:s säkerhetsråd fördömde beslutet i en särskild resolution, och förklarade annekteringen olaglig. I samband med annekteringen gavs befolkningen i Östra Jerusalem blåa så kallade Jerusalem-ID, ett slags israeliskt uppehållstillstånd.
Ziad Al-Hammouri. Foto: Erik Algers
Sedan dess har Israel försökt ändra befolkningssammansättningen i Östra Jerusalem. Enligt bland annat den välrenommerade israeliska människorättsorganisationen B’tselem och Amnesty International används olika metoder i syfte att hålla nere det palestinska befolkningsantalet. Samtidigt har stora bosättningar med över 190 000 Israeliska invånare tillkommit. Bosättarna är nu nästan lika många som palestinierna i den ockuperade delen av staden.
Medan bosättningsbyggandet i Östra Jerusalem fortsätter öka, får palestinierna mycket sällan bygglov, de som ändå bygger utan tillstånd får ofta sina hus rivna förr eller senare, utan förvarning om när. Bara i Östra Jerusalem rivs uppemot etthundra palestinska hus varje år, med hänvisning till att de saknar tillstånd. Vidare listar B’tselem en orättvis fördelning av budgeten som en viktig påtryckningsmetod. En ytterst liten del av de gemensamma skattepengarna investeras i de palestinska stadsdelarna i Östra Jerusalem, vad gäller skolor och annan kommunal service. Genom åren har allt detta sammantaget fått många palestinier från Jerusalem att flytta till Västbanksförorterna utanför kommungränsen.
Dessa palestinier kunde fram till 1995 ändå förnya sina Jerusalem-ID vart sjunde år. Många fick sig en chock när det israeliska inrikesministeriet det året utan förvarning ändrade sin policy och började kräva omfattande bevisning för att individens ”center of life” varit i Jerusalem de senaste sju åren. Tusentals palestinier fick sina Jerusalem-ID indragna.
- Man kunde se folk med tjocka högar av dokument, berättar Ziad. Det finns ingen fastslagen gräns för hur mycket bevisning som krävs. Det kan vara dina barns skolintyg, kvitton och räkningar för kommunalskatt, avlopps- och elavgift, telefonräkningar o s v. Hur många vanliga människor har sparat alla dessa dokument för så många år tillbaka? Det är svårt även för den som aldrig satt sin fot utanför Jerusalem att bevisa att man har sitt ”center of life” i staden.
Denna politik drabbar dock inte de 270 000 bosättarna som flyttat in på Västbanken (utöver de 190 000 i Östra Jerusalem). Eftersom de är israeliska medborgare behöver de inte något uppehållstillstånd. De kan bo på den ockuperade Västbanken utan att för den skull bli utvisade från Jerusalem och Israel, eller ens berövas sjukförsäkringen. Från den stora bosättarstaden Maale Adumim till exempel svischar pendlare dagligen genom checkpointen till sina arbeten i Jerusalem.
Även om tusentals palestinier utestängdes från staden i och med ”Centre of life”-policyn, fick den också en effekt som kanske inte var avsedd. Palestinska Jerusalembor bosatta i förorterna vars ID ännu inte konfiskerats började återvända till staden om de kunde. Andra såg till att åtminstone behålla en adress där, för att rädda sina Jerusalem-ID. I slutet av 1990-talet lättade myndigheterna på kraven något och indragningarna minskade till en början. En del av de som drabbades har dessutom fått sina Jerusalem-ID tillbaka, men ofta bara som ett resedokument utan möjlighet att föra vidare sin Jerusalemstatus till sina barn.
Många har dock inte råd att flytta tillbaka. I princip all palestinsk nybyggnation sedan 1967 är förbjuden. I kombination med höga födelsetal och den tillbakavända flyttströmmen, leder det till extrem trångboddhet och att hyrorna rakar i höjden. Samtidigt är den palestinska ekonomin lamslagen av avspärrningarna och arbetslösheten hög.
- Om familjen själv inte har råd att återvända kanske de skickar barnen att bo i staden och gå i skola där, så att de kan få egna ID när de blir sexton. Vad de då får är dock inte ett riktigt Jerusalem-ID utan ett resedokument. Men det är ett enkelriktat sådant, det är giltigt för att resa ut ur landet, till exempel om sonen blir antagen till ett universitet i Jordanien, men inte för att komma tillbaka igen. Detta är en väldigt farlig utveckling, säger Ziad.
Till Ziad Al-Hammouri kommer också en man med elektronisk fotboja, vars brott är att befinna sig i Jerusalem. Han är född i Jordanien, men är sedan flera år tillbaka gift med en palestinsk kvinna från Jerusalem. Tidigare han han fått betala över hundra tusen kronor i böter för illegal närvaro. Nu vill myndigheterna deportera honom till Jordanien. Följer hustrun med kommer hon att fråntas sitt Jerusalem-ID, och för all framtid mista rätten att komma tillbaka till staden.
En kvinna som ställts inför ett liknande val men valt att stanna är Terry Boulata. Hon är från Jerusalem och har Jerusalem-ID. 1990 gifte hon sig med en man från Abu Dis, en av förorterna utanför Jerusalem. Fram tills dess gjorde det ingen större skillnad var man bodde, men under 90-talet kom det mer och mer avspärrningar. De ansökte om tillstånd för familjeåterförening men nekades. Det har länge varit svårt men sedan 2002 är det helt omöjligt för palestinier att få sådant tillstånd. Det är också svårt för ”blandäktenskap” att få registrera sina barn som Jerusalembor.
- Jag födde en dotter 1992, och en till 1997. De sade att jag kunde registrera barnen på faderns ID-kort istället, men jag vägrade. Vi bor i Jerusalem, betalar skatt i Jerusalem, barnen föddes i Jerusalem, så det är klart att de också ska ha rätt att vistas i Jerusalem. Jag hyrde en advokat och det tog oss många år, fram till 1999 tror jag, innan vi fick rätt. En nyckelhändelse var när Nationella försäkringsinstitutet tillsammans med armén gjorde en räd mot vårt kvarter. Jag var på jobbet och min man var hemma med barnen. De var en timme i lägenheten och gick igenom våra underkläder, skafferivaror och så vidare. Deras slutsats var att ja, det är verkligen en bostad som dagligen används. Jag informerade advokaten och med hjälp av rapporten från räden plus alla andra dokument för att bevisa barnens ”centre of life” lyckades vi få rätt till Jerusalem-ID för mina döttrar.
Maken var kommunpolitiker i Abu Dis, som har ett visst självstyre, och började få alltmer svårt att hålla kontakten med sin valkrets. Han ville att familjen skulle flytta dit, men Terry motsatte sig det eftersom det skulle innebära att hon och hennes döttrar skulle förlora sina Jerusalem-ID. Ofta var det en checkpoint utanför huset och maken hade svårt att ta sig hem från arbetet, andra gånger blev det jobbiga konfrontationer när flickorna försökte slita sin pappa genom vägspärren. Det blev konflikter inom familjen och den dagliga situationen blev allt mer ohanterlig, speciellt i och med muren som byggdes mellan Abu Dis och Jerusalem. Till slut bestämde de sig för att separera och skiljde sig 2005, förklarar Terry:
- Det är så absurt. De invaderar oss 1967 och ger oss i Östra Jerusalem ”uppehållstillstånd i Israel”. Som om vi kollektivt hade invandrat till Israel, när det är de har som kommit till oss!
I en intervju på ett kafé i de arabiska kvarteren norr om Damaskusporten berättar en man, vi kan kalla honom Michel, om sin situation. Han kommer från Jerusalem och arbetade inom hotellbranschen, men när turismen kollapsade i och med den andra intifadan 2000 förlorade han arbetet och var tvungen att flytta till Jordanien för arbete ett par år. När han kom tillbaka sade myndigheterna att tiden ackumulerats med en annan utlandsvistelse på 1990-talet. Hans uppehållstillstånd i Jerusalem var nu indraget men han fick en sista chans. De senaste åren har han varit tvungen att bo i Jerusalem utan att kunna röra sig därifrån för att få tillbaka det. Han är arbetslös och alla besparingar har gått åt under tiden.
- För att spara pengar bor jag och min fru inneboende i min systers lilla lägenhet. Jag vill kunna bo kvar här, det är ju min hemstad, men hur ska det gå om jag inte kan hitta arbete? Jag vill helst inte flytta utomlands, det är svårt att finna sig tillrätta i ett främmande land. Och flyttar jag igen får jag aldrig komma tillbaka.
Den israeliska muren nära Abu Dis och Cliff Hotel. Foto: Amnesty
Michels båda söner studerar på universitet i ett västland. De har inte blivit medborgare i det landet, men utlandsvistelsen som sådan räckte för att deras Jerusalem-ID skulle dras in. De räknar med att aldrig kunna återvända, och vill inte heller så länge Östra Jerusalem är under ockupation, de kände sig illa behandlade. Liksom Terry tillhör Michel den grekisk-ortodoxa kyrkan, men ger ett mer religiöst intryck.
- Jag ber varje dag om förändring, vi klarar inte detta länge till.
Terry Boulata betonar den diskriminerande aspekten:
- Hela systemet är så rasistiskt. En jude här kan till exempel ha hur många medborgarskap som helst, men om jag som palestinier får medborgarskap i till exempel USA, så försvinner mitt Jerusalem-ID och min rätt att finnas här.
- Om du som svensk gifter dig med en palestinsk kvinna här i staden, så glöm att få uppehållstillstånd. Om du gifter dig med en judinna däremot, så kommer du att få medborgarskap, och du kan behålla ditt gamla medborgarskap. Men om du gifter dig med en palestinska, ”no way”. Så gör inte ett misstag, ha ha ha.
Terry skrattar och tänder ännu en cigarett.
Det finns cirka 250 000 palestinier med Jerusalem-ID. Av dessa beräknar man att omkring 100 000 idag bor utanför muren. Cirka 50 000 av dessa bor dessutom utanför kommungränsen.
Ziad Al-Hammouri befarar att färdigställandet av muren kommer att leda till att de israeliska myndigheterna får bättre koll på vem som verkligen bor var. Många förortsbor har sett till att behålla en bostad i Jerusalem och betalar skatt där för att rädda sina ID. När all förflyttning måste gå via checkpoints och registreras blir det uppenbart var man egentligen tillbringar sin mesta tid och var ens ”centre of life” är. Därmed skulle dessa personers Jerusalem-ID lättare kunna konfiskeras.
Muren i Jerusalemområdet följer i stort sett den av Israel utvidgade kommungränsen, med undantag för vissa folkrika palestinska stadsdelar, där det bor cirka 50 000 människor som hamnar utanför muren. Den kommunala servicen till dessa delar har i stort sett upphört, utifrån en redan låg nivå. Många befarar att Israel unilateralt ska ändra kommungränsen igen och avskilja dessa delar från staden. Då skulle invånarna inte heller ha rätt till sitt Jerusalem-ID.
– Det ligger i luften, säger Terry Boulata.
2006 drogs mer än 1 300 Jerusalem-ID in. Det var en uppgång med 600 procent från året innan och den högsta siffran någonsin. För 2008-2009 kan det bli uppemot tiotusen.
– Det verkar som att israelerna snabbt vill skapa fakta på marken inför förhandlingarna om kärnfrågorna, som Jerusalems framtid. Man vill kunna säga att palestinierna i Östra Jerusalem inte är så många ändå, så vad pratar ni om egentligen, förklarar Ziad Al-Hammouri på sitt kontor. .
Frågor som dessa har hamnat i skymundan i en konflikt vars våldshändelser blir väldigt uppmärksammade.
- Medierna och det internationella samfundet verkar tappa intresset när de israeliska åtgärderna blir rutin. Det skrämmer oss, för vi ser att politiken förvärras mer och mer utan att myndigheterna ens bryr sig om att titta över axeln. Vi upplever att påtryckningarna från det internationella samfundet är mycket svaga, säger Ziad Al-Hammouri.
I december 2005 stoppade EU:s ministerråd publiceringen av EU:s egen rapport om Östra Jerusalem. Innehållet har dock läckt ut och rapporten är publicerad på bland annat flera människorättsorganisationers hemsidor. Där beskrivs just hur Israel försöker minska den palestinska befolkningen i staden genom systematiska husrivningar och massiva konfiskeringar av Jerusalem-ID. Beslutet att inte publicera rapporten kom efter påtryckningar från israeliska diplomater, som varnat för att rapporten skulle skada relationerna mellan EU och Israel.
Text: Erik Algers
Fotnot: Michel heter egentligen något annat. På hans begäran avslöjas inte hans riktiga namn. Flera andra har avstått helt från att medverka då de är rädda för att deras fall ska påverkas negativt.
Detta är sista delen i Erik Algers reportageserie om verkligheten för palestinierna. Läs de övriga reportagen:**
Om du får oväntat besök... (23 december)
Illegalt närvarande i sina egna hem (27 december)
Hotellägaren som blev ”frånvarande” i sin egen by (29 december)
Nämnda organisationers hemsidor:
Jerusalem Center for Social and Economical Rights
_Läs också: Amnesty om konflikten i Gaza_
Civila måste skyddas i Gaza och Israel (Pressnotis 28 december)
reportage | 2008-12-31 |