Striden om Sápmi: Vem äger rätten?

Vapsten sameby slåss för sin överlevnad när allt fler vindkraftverk snurrar på deras marker. Förgäves hävdar de urfolksrätten och ser den jämställas med ”andra intressen". – Man fortsätter i gamla kolonialistiska hjulspår och hämtar det man behöver från norra Sverige, säger Inger-Ann Omma.

Lisa Omma nedanför vindkraftverken som byggts där renarna betar. De nya kraftverken är upp till 180 meter höga. Foto: Elin Berge

Göken gal i väster och vindkraftverken ger ifrån sig ett dovt hummande ljud i öster. Jag räknar till 32 stycken, men det är ingen exakt siffra. Terrängen är kuperad och träden skymmer.

– Det där är Stor-Rotlidens och Fäbodbergets vindkraftparker, säger Lisa Omma, pekar och berättar att vindkraftverken vi ser uppe på höjden är 180 meter höga.

Vi har åkt ungefär en timme från Lycksele, stannat och doppat händerna i en kallkälla, sett kabbelekan lysa knallgul i dikena, skymtat älg och väjt för skuttande harar. Vi har också sett grustäkter, kalhyggen och breda gator som röjts för kraftledningarna.

– Renarna håller sig borta från vindsnurrorna och det blir en störningszon på flera kilometer. Ibland går de exploaterade markerna omlott, med gruvbrytning, vindkraftverk, grustäkter och kalhyggen, säger Lisa Omma.

Hon är en av tjugo medlemmar i Vapsten sameby i Västerbotten. Vintertid betar hennes renar i området där vi befinner oss, men det blir allt trängre och svårare för djuren att hitta bete. I jakten på bete hamnar renarna utanför samebyns fastställda områden. Att flytta dem blir en stress för renarna och stora kostnader för oss.

Lisa Omma förklarar tålmodigt renarnas behov av utrymme, att de bara äter det färska ”på toppen” av lavarna men aldrig betar rent – ett beteende som skyddar marken från att bli utarmad. Djuren är också beroende av variation, tillgången till olika lavar är livsviktig.

– Vindkraftverken här placeras ofta på höjder som varit rika på trädlavar, säger Lisa Omma. Hon tvingas nu i allt högre grad utfodra renarna.

– Det är inte naturligt. Man ser tydligt att de inte mår bra av det och många renar stryker med. Kalvar som får foder de första åren lär sig inte heller att söka bete på egen hand.

Omkring 650 vindkraftverk har beviljats inom Vapsten sameby. Än så länge är 74 uppförda. Fler är på gång. Vi passerar två av platserna för kommande byggen, byarna Hornmyr och Vargträsk.

– Det är nog bygget vid Vargträsk vi hör nu, säger Lisa Omma när en skogsmaskin brummar på avstånd.

Samebyn har överklagat alla tillstånd för vindkraftverk inom sitt område. Hittills har de bara fått rätt i ett fall. Det var en planerad anläggning i Stenberg i Nordmaling som, enligt domen från 2015, skulle kunna ”riskera rennäringens fortlevnad” för Vapsten och Vilhelmina norra sameby.

Tiden med familjen äts upp av juridiska processer. "vad hände med att bara leva?", säger Inger-Ann Omma Foto: Elin Berge

I en källarlokal i Lycksele vittnar hyllrader med pärmar och tidskriftssamlare om de många vindkraftsprojekten: Vinliden, Pauträsk, Hornmyr, Fjällberg, Vargträsk, Stenberg, Fäbodberget. På väggarna sitter mängder av gula post-it-lappar och uppnålade dokument om olika gruvprojekt. Ljuset från det källarfönstret når inte fram till skrivborden där sysslingarna Inger-Ann Omma och Lisa Omma tillbringar ”alldeles för mycket tid”, långt ifrån renskötseln i skogen och fjällen.

– Och vad hände med att bara leva? Allt annat sätts på paus, säger Inger-Ann Omma.

Lisa Omma nickar. Det har varit tunga år. Barnens hockeymatcher och familjemiddagar får stryka på foten. En lugn stund är en sällsynt lyx. Senast i våras fick de ännu ett avslag. Då gällde det en vindkraftsanläggning i Storumans kommun.

– Våra rättigheter skyddas i grundlagen, miljöbalken, Europakonventionen och i FN:s deklarationer, men i praktiken tar man inte hänsyn till det, säger Inger-Ann Omma.

Hon är advokat, renägare i Vapsten sameby och ständigt upptagen med juridiska processer om samebyns rättigheter. Om och om igen pekar hon på vad samernas status som urfolk i den svenska grundlagen betyder: Rätten att utöva sin kultur där rennäringen är ett avgörande fundament. Sverige har förbundit sig till att följa FN:s urfolksdeklaration, men får återkommande kritik från FN om samernas bristande inflytande över traditionella marker. Det finns en rad andra bestämmelser att luta sig emot, om minoriteter, urfolk och renskötselrätt. Men hotet mot den samiska kulturen handlar inte bara om rennäringen.

– Naturen är vår kulturmiljö. Det är där vi lever och verkar, jagar, fiskar och hämtar material till slöjd och bruksföremål. Det är inte vildmark, som många tycks tro, säger Inger-Ann Omma.

Det blir många sena kvällar i den lilla källarlokalen i Lycksele. Sysslingarna Lisa Omma och Inger-Ann Ommas arbete för sambyns rättigheter tar mycket tid. . Foto: Elin Berge

Fallen med vindkraftverk och gruvprojekt hamnar i första hand hos Mark- och miljödomstolarna. Inger-Ann Omma menar att både domstolarna och Länsstyrelsens miljöprövningsdelegation är okänsliga för såväl nationella som internationella åtaganden om urfolksrätt. I Norge finns däremot en dom som fångar upp precis det som Vapsten och andra samebyar strävar efter: Fosendomen. Den upprepas som ett mantra i de här sammanhangen.

– Fosendomen klargör att det finns ett långtgående skydd i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Den sätter också fingret på det vi försöker säga, om att klimatomställningen kan och bör genomföras med respekt för urfolksrätten, säger Inger-Ann Omma.

Fosendomen avgjordes i Högsta domstolen i Norge 2021 och slår fast att etableringen av två vindkraftsanläggningar kränkt samernas rätt att utöva sin kultur enligt artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Med vindkraftverken har viktiga renbetesmarker gått förlorade.

– När Högsta domstolen i Sverige dömde i Girjasmålet om samebyns rätt till småviltsjakt och fiske hänvisade de till samma FN-artikel, säger Inger-Ann Omma, för att i nästa andetag konstatera att det tyvärr inte har fått det genomslag de hoppades på:

– Det finns inte ett enda miljömål där man beaktat den artikeln.

Amnesty, Civil Rights Defenders och Greenpeace har alla krävt ett starkare skydd i lagen för samers rättigheter, men Inger-Ann Omma anser att det framför allt är tillämpningen som brister.

– Vi har ett omfattande skydd som urfolk, det visar inte minst Fosendomen.

När vindkraftverk eller gruvor ställs mot rennäringen formuleras det inte sällan som en intressekonflikt, där mineralerna och vindkraften representerar klimatomställningen. Tillspetsat: Ska vi skydda samernas rättigheter eller tackla klimatkrisen? Områden av särskilt värde, så kallat riksintresse, åtnjuter ett skydd i miljöbalken men på den listan samsas bland annat mineralutvinning, energiproduktion och rennäring.

I Fosendomen godtas inte verklighetsbeskrivningen om två motstridiga intressen. Man menar att det går att välja alternativa platser för vindkraftverken men inte för rennäringen. I källaren i Lycksele råder samma uppfattning.

– Mer havsbaserad vindkraft och vindkraftparker i södra Sverige, säger Lisa Omma och Inger-Ann Omma lägger till att det är mer rimligt att bygga där det finns ett underskott på energi, i stället för att transportera elen från norr till söder:

– Man fortsätter i gamla kolonialistiska hjulspår och hämtar det man behöver från norra Sverige.

De förringar inte på något sätt klimatkrisen. De tillhör dem som hittills har drabbats hårdast. Att rennäringen blivit alltmer utsatt handlar också om ändrade väderförhållanden som en följd av den globala uppvärmningen.

– Men vi har redan betalat ett högt pris med regleringen av älvarna. Umeälven, som rinner här, är den näst mest energiproducerande i Sverige. Att vi ska fortsätta betala mest är inte en rättvis omställning, säger Inger-Ann Omma.

Men då måste man också enas om premisserna, det vill säga hur vindkraftverken påverkar rennäringen. När de första vindkraftverken byggdes här för snart tjugo år sedan var kunskapsläget begränsat.

– Det visade sig att konsekvenserna var omfattande, men ändå har man fortsatt att hänvisa till bristande erfarenhet. Trots att det finns högt ställda krav på kunskap och försiktighet i miljöbalken fortsätter man med ”vi testar och ser”, säger Inger-Ann Omma.

Inger-Ann Omma och Lisa Omma under renskiljningen. Foto: Elin Berge

Flera studier visa att renarna undviker vindkraftsområden och att deras betesro försämras i närheten av vindkraftverkens ljud och rörelser. I en forskningsöversikt från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå och Uppsala konstateras att vindkraftverk har en negativ effekt på rennäringen och att påverkan sker i samspel med klimatförändringar, skogsbruk, infrastruktur av olika slag, turism, rovdjur och insekter. En enskild vindkraftsanläggning behöver inte vara en katastrof. Det går att göra anpassningar. Men med alla olika störningar och exploateringar krymper utrymmet för rennäringen dramatiskt.

– Vi har inte längre någonstans att ta vägen, säger Lisa Omma.

Hon kallar politikerna ”fartblinda”. Det politiska stödet beskriver de som nästintill obefintligt. Att driva samernas rättigheter har aldrig varit en framgångsfaktor för svenska politiker, menar Inger-Ann Omma, snarare ”politiskt självmord”.

– De blundar för det skydd som finns i lagtexter och konventioner och som jag ser det har domstolarna tagit stort intryck av politikerna, säger hon.

Här betar Lisa Ommas renar vintertid. Foto: Elin Berge

Regeringens hållning kan sammanfattas med tystnad. Varken i regeringsförklaringen eller Tidöavtalet nämns politik för urfolket. I Tidöavtalet står att vindkraft ska byggas ”med hänsyn tagen till miljö och lokala intressen”. I regeringens utredning om klimatmålen från 2023 nämns rennäringen kort i samband med vindkraft, bland annat med formuleringen: ”I en övergripande mening måste dock samhällets behov av ökad produktion av vindkraft väga tyngre än rennäringens intressen.”

På Lycksele kommuns hemsida finns en motsatt formulering om att ”när rennäringen sammanfaller med allmänna intressen ska rennäringen prioriteras” När jag läser högt från hemsidan skakar både Inger-Ann Omma och Lisa Omma på huvudet.

– Står det verkligen så? frågar Lisa Omma.

Agerandet visar något helt annat, menar de. Som när ett gruvföretag fick avslag med hänvisning till rennäringen. Då överklagade kommunalråden i flera kommuner till Mark-och miljööverdomstolen och argumenterade för en prövning i högre instans.

När Amnesty press frågar Roland Sjögren (KD), kommunalråd i Lycksele, om varför de valde att vända sig till domstolen betonar han vikten av arbetstillfällen:

– Hur ska vi överleva som kommun om vi bromsar utvecklingen av gruvdrift och energiförsörjning? Vi tänker oss en samexistens mellan de här olika intressena, med respekt för rennäringen.

Utbyggnaden av vindkraften hotar rennäringens fortsatta existens, enligt representanter för Vapsten sameby – hur ser du på det?

– Det är svårt att säga emot det. De skulle inte uttrycka sig på det sättet om det inte var på det viset. Men från kommunens sida får vi ha förtroende för de rättsliga processerna, säger Roland Sjögren.

Västerbotten tillhör ett av de län där kommunerna lagt in minst veton mot vindkraftverk. Det är långt vanligare i södra Sverige att kommunerna utnyttjar sin rätt att säga nej. Under Roland Sjögrens tid som kommunalråd har det inte skett några prövningar av vindkraftsbyggen, men han tvivlar på kommunernas kompetens att väga behovet av el i Sverige mot rennäringen och återkommer till att han förlitar sig på rättssystemet. Mark-och miljödomstolar får avgöra saken.

– Kommunerna kan inte helt frånsäga sig ansvaret, men det finns en omfattande lagstiftning. Vi har också en kontinuerlig dialog och bra samverkan med samiska företrädare om olika projekt här.

Malin Brännström, chef för Silvermuséet och för Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC) i Arjeplog, menar att både juridik och politik brister i förhållande till internationella åtaganden kring samernas rättigheter.

– Sverige får ju återkommande kritik för att man inte får ordning på detta. Ett grundläggande problem är att svensk lag kring samisk rätt har fokus på rennäringen och att den jämställs med andra riksintressen.

Det är svårt att hinna med alla remissyttranden. Samebyarnas resurser är inte jämförbara med myndigheternas och bolagens. Foto: Elin Berge

Hon konstaterar att det samhällsekonomiska perspektivet väger tungt. Något som gynnar markexploatering på bekostnad av rennäring. Lagen är skriven före dagens starka internationella åtaganden om folkrättsligt skydd för urfolk, men egentligen finns det utrymme för domstolarna att agera annorlunda.

– Svenska domstolar är försiktiga med att gå till folkrätten och det gäller särskilt förvaltningsdomstolar och mark- och miljödomstolar, säger Malin Brännström och fortsätter:

– Man lyckas inte heller fånga in de sammanlagda effekterna, när man prövar ett ingrepp i taget. Vapsten sameby har haft extremt mycket exploateringar över tid. Till slut blir det omöjligt att bedriva renskötsel och då faller den samiska kulturen med det, i strid med internationell rätt, säger Malin Brännström.

De första vindkraftverken i Vapsten sameby har snart tjugo år på nacken. Men kampen för den samiska kulturens överlevnad är historisk. Svenska staten bär på ett tungt ansvar för övergrepp mot samerna i form av bland annat tvångsförflyttningar, rasbiologiska undersökningar och förbud mot det egna språket.

– Vi föddes in i kampen. Finns det något annat? Det vet vi inget om, säger Lisa Omma. De tycks outtröttliga, ständigt på väg att formulera ännu ett remissyttrande eller närvara vid något möte. Men det är inte en rättvisande beskrivning. Stressen tar ut sin rätt. Till skillnad från myndigheter och vindkraftbolag med avlönade tjänstemän och jurister arbetar samebyarna med mycket knappa resurser, beroende av ideella insatser.

– Jag har inget emot att arbeta hårt, utmaningar hör till när man är företagare. Men att kämpa för att få fortsätta att existera, det är en väsensstor skillnad, säger Inger-Ann Omma. Striden är vardag. Detsamma gäller för hot och hat. I april kom en rapport från brå om återkommande kränkningar, rasistiska tillmälen, hot och våldsbrott mot samer.

– Vi är ganska luttrade och det där är så normaliserat för oss. Vi har fått en del hat och hot som vi har polisanmält men som aldrig har lett till åtal, säger Inger-Ann Omma.

Lisa Omma påminner om lokalpressens kommentarsfält och sociala medier:

– Där kan det stå att man inte kan se skillnad på en renskötare och en älg när det är älgjakt, säger hon.

Flera av dem som medverkar i brå:s rapport berättar om ett ökat hat i samband med rättsprocesser som rör samiska rättigheter. Den bilden delar inte Lisa Omma och Inger-Ann Omma. Men efter att ha funderat en stund kommer de fram till att det nog generellt har blivit en hårdare ton.

– Jag törs nästan ta gift på att alla vuxna i samebyn vid något tillfälle utsatts för hot om fysiskt våld, säger Inger-Ann Omma.

Hon berättar också om ett möte då hon skulle läsa igenom ett avtal i samband med en juridisk tvist.

– Då fick jag höra att ”du ska inte inbilla mig att du kan läsa, din jävla lapp”. Men sånt biter inte på mig. Inte längre.

Text: Anna Dahlqvist

GRUNDLAGSSKYDD

Samerna är ett erkänt urfolk i den svenska grundlagen och det finns därmed ett särskilt skydd för samisk kultur och samhälle i internationell rätt, bland annat genom FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Sverige har också förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration. Sverige har inte anslutit sig till ILO-konventionen 169 som skyddar samers rättigheter.

RENSKÖTSEL

I Sverige finns 51 samebyar, en form av ekonomiska föreningar som har rätt att bedriva renskötsel, med totalt cirka 250 000 renar. Renskötselområdet omfattar nästan halva Sveriges yta. Vapsten sameby har cirka 6500 renar med betesmarker från Storuman till Umeå.

KRITIK MOT SVERIGE

Sverige har fått återkommande kritik från FN om samiska rättigheter. I en rapport från mars 2024 konstaterar man till exempel att samers rättigheter inte skyddas i samband med vindkraft och gruvprojekt. Europarådet riktade liknande kritik mot Sverige i en rapport från 2023.

LÄS MER:

Samisk minnesdag 2023: Vi måste än idag försvara våra rättigheter

Vad hände efter Girjas-domen?