En ruskigt stark film
filmer | 2003-12-07 |
Tretton
USA 2003
Regi: Catherine Hardwicke
Medverkande: Nikki Reed, Evan Rachel Wood och Holly Hunter
Längd: 100 minuter
Är det upprörande att unga tjejer har kläder som lämnar magen bar? Ska vi förfasa oss över att stringtrosor har blivit ett vanligt val bland underkläder? Är det verkligen lämpligt att 13-åringar, och då tjejer, har sex, röker tobak, dricker alkohol och knarkar? Och ska de verkligen ägna sig åt piercing?
Nej, knappast, men å andra sidan är knappast de ovanstående exemplen några i grunden nya fenomen.
Evan Rachel Wood och Nikki Reed är båda mycket övertygande
i Tretton.
Men visst är det väl hemskt att föräldrar har svårt att hantera tonårsrevolter och visst är det väl beklämmande att fäder är frånvarande när deras barn behöver dem?
Jo, det är det, men knappast förvånande.
Med detta sagt så är det ändå bara att konstatera att Catherine Hardwickes regidebut ”Tretton” är en ruskigt stark film. Det är ett drama där mamman, en trovärdig Holly Hunter, dras allt djupare in i ett kaos när 13-åriga Tracy är på väg att spåra ur.
Men unga tjejers revolt och problem är inget nytt på filmduken där till exemåel Adrian Lynes ”Foxes” från 1980, där en ung Jodie Foster gjorde en lysande roll, skildrade samma problematik i amerikansk västkustmiljö. Delar av problematiken finns också i svenska ”Sanning eller konsekvens” (1997), Christina Olofsons film där det berättas om tolvåriga flickor och deras vänskap, svartsjuka och svek med Tova Edfeldt, Alexandra Dahlström och Emelina Lindberg-Filippopoulou i huvudrollerna. Och kanske ska Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” räknas in i denna filmgenre, fast temat där handlade om vänskap och ung (lesbisk) kärlek. Och i tyska ”Christiane F – Vi barn på Bahnhof Zoo” (1981) fick vi en nattsvart bild av knarkets nedbrytande effekt.
I Tretton gör Nikki Reed, som spelar skolans populära tuffa tjej, Evie, och Evan Rachel Wood (Tracy) två starka roller. Nikki Reed har dessutom skrivit manus tillsammans med Hardwicke, ett manus byggt på egna erfarenheter. Vänskapen mellan de båda, med inslag av självdestruktivt våld och självvåld, bygger på falskhet och avsaknad av empati och moral saknas helt.
Just detta gör filmen extra sevärd. De båda 13-åringarna kan förvisso ses som offer, men de är också ondskefulla aktörer. Och det finns en tomhet i deras tillvaro som fyller åskådaren med förtvivlan och som borde leda till en djupare diskussion om hur könsroller formas. Tracy och Evies liv kretsar kring utseende, klädsel och popularitet. Det är en tillvaro de delar med många unga tjejer i den värld som nås av MTV-kulturen.
I filmen skymtar också bifigurerna, de tjejer som sitter kvar på skolbänken och kanske ”lyckas” senare i livet. Där någonstans borde en diskussion startas och föras ner i mellanstadiet. Tonåren, en turbulent period för de flesta, innebär trots allt vägval som tonåringar själva gör. Men vad betyder det sociala arvet? Och vilken betydelse har masskulturen, en kultur som vi alla är en del av och kan påverka, för dessa vägval?
Om den gängse bilden är att flickors framgång i livet handlar om att efterapa Christina Aguilera så kommer det naturligtvis påverka en mängd unga tjejer, oavsett om det sedan kan hävdas att Aguilera i sin konstnärliga utövning har rätt att sjunga vad hon vill iförd valfri klädsel och med valfritt innehåll i sina PR-videos.
Nu vore det synd om Tretton blev en avskräckningsfilm som föräldrar ska skrämma sina barn med. Däremot är det glädjande att Sverige och Danmark har satt 11 års-gräns för filmen, medan Storbritannien har 18 år och USA 17 år. I Skandinavien ges det därmed en chans att diskutera Evie och Tracys öden med dem som är filmens egentliga målgrupp. De som är runt tretton.
Ulf B Andersson
filmer | 2003-12-07 |