Att äntligen kunna åka hem
Krönika | 2005-12-01 |
– Det var på natten, alldeles mörkt och vi var mitt ute i bushen. Men jag var inte rädd. Det var fantastiskt förstår ni… För första gången var jag långt ute på landsbygden, i mitt eget land, och jag var inte ett dugg rädd!
Fyra miljoner internflyktingar har kunnat återvända hem.
Min vän och kollega Carlinda berättar om besöket i sin hemby. Det är tyst runt bordet och vi andra lyssnar storögt. Carlinda är socionom, i femtioårsåldern och bor i huvudstaden Luanda sedan drygt 25 år. Hon tillhör Angolas övre medelklass och har ett välbetalt jobb på biståndsorganisationen Christian Childrens Fund. Hon bor i en lägenhet i centrala Luanda med sin man och två barn. Hon har råd att åka utomlands och hennes döttrar har studerat i Sydafrika. Men på en punkt har hennes situation varit likadan som miljoner andra angolaners: Under flera decennier har hon inte kunnat resa tillbaka till sin hemby. Kriget gjorde det omöjligt att förflytta sig mellan provinserna under så många år att vissa inte kunnat återse sina släktingar förrän nu, när freden visat sig vara stabil och vägarna kunnat röjas från minor.
– Förstår ni? frågar Carlinda. Det var en makalös känsla för mig. Att kunna sova över i min by, äntligen, med alla välbekanta ljud och dofter…
Jag ser hur det blänker till av tårar i hennes ögon, men förstå? Nej, jag kan nog inte förstå. Och egentligen tror jag inte att någon som inte upplevt ett krig med sådana ofattbara grymheter kan föreställa sig det hon berättar.
Kriget i Angola pågick under mer än trettio år. Upprepade medlingsförsök misslyckades och avtal om eldupphör bröts och nya strider blossade gång på gång upp på nytt och ledde till att ännu fler broar och vägar minerades. Landet drogs in i både regionala och globala konflikter.
Den sydafrikanska regimens så kallade destabiliseringskrig under 1970- och 80-talet gav nytt bränsle åt konflikten och nya vapen forslades in via dåvarande Zaire och det av Sydafrika ockuperade Namibia. Regeringsarmén rustades upp tack vare oljeinkomster och fick hjälp av kubanska trupper, alltmedan gerillarörelsen Unita köpte nya vapen med hjälp av USA-stöd och diamantpengar.
Ett fredsavtal slöts 1991, vilket ledde till att flerpartival kunde hållas i september 1992. Alltsammans övervakades av en civil FN-styrka, som godkände valet som fritt och rättvist. Regeringspartiet MPLA fick 54 procent av rösterna mot 34 procent för Unita. Unitas ledare Jonas Savimbi, som vägrade att acceptera valresultatet, mobiliserade på nytt sina styrkor. Han tog till vapen redan i oktober 1992 och under de följande månaderna genomlevde Angola de blodigaste stridigheterna i landets historia. Först i februari 2002, sedan Savimbi dödats i strid i östra Angola, tog kriget slut för gott. Då hade över en miljon människor fått sätta livet till. Kvar fanns en enorm materiell förstörelse, tusen och åter tusentals föräldralösa barn, sönderbombade skolor och sjukstugor och bördiga jordar fulla med minor.
I dag, drygt tre år efter krigsslutet, är Angola ett annat land. Folk kan hälsa på sina släktingar i grannprovinsen, ungdomar kan studera vidare på universitetet i huvudstaden, affärsmän kan handla med företagare i inlandet, järnvägar repareras och många har äntligen kunnat flytta hem.
Sedan våren 2002 har över fyra miljoner internflyktingar flyttat tillbaka till sina byar, en otrolig siffra i ett land med cirka 13 miljoner invånare. Många lever nu åter som bönder och kan överleva på vad de själva odlar. Vardagen har normaliserats. Freden har kommit för att stanna och Carlinda har för första gången sedan hon som tjugoåring lämnade byn vågat åka hem till sina fastrar och farbröder på höglandet i provinsen Bié.
– Vi körde hela dagen. När vi kom fram var det becksvart, men jag kände ändå igen mig. Min gamla skola nedanför berget och våra grannars hus, nu helt förstört. Min bror mötte oss och visade oss var vi skulle sova. Dörren i fasters gamla hus fanns inte längre. Och en av väggarna hade rasat. Vi somnade utmattade. Det fanns ingen dörr att låsa, men vi var ändå inte rädda.
Text och bild : Emma Hernborg
Frilansjournalist och före detta koordinatör för Afrikagrupperna i Angola
Krönika | 2005-12-01 |