Rädslan sprider sig i Turkiet
I Turkiet lever nu miljontals människor i fruktan för att bli av med jobbet på godtyckliga grunder. President Recep Tayyip Erdoğan har stärkt sin makt efter kuppförsöket i juli 2016 och vårens folkomröstning om författningen. Bitte Hammargren träffar rädda människor i Turkiet.
Krönika | 2017-06-12 Av: Bitte Hammargren Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |
Bitte Hammargren. Foto: Stefan Bladh
Det vilar en förbannelse över människor som inte har rätt kopplingar till makten i detta land, säger mannen vid kafébordet i Istanbul.
Han har sett Turkiets statsapparat skakas i sina grundvalar efter de senaste årens dramatik. Kuppförsöket i juli 2016 och vårens folkomröstning om en ny författning, som kan bana väg för envälde under president Recep Tayyip Erdoğan, framkallade två stora skalv. Det har varit fler innan dess och alla vet att det kommer nya.
– Det inrikespolitiska kaos vi lever med kommer att fortsätta, åtminstone fram till nästa presidentval 2019. Det enda som inger hopp är om det blir ett skifte på presidentposten då, säger mannen på kaféet.
Han, som en gång trodde på regeringspartiet AKP, har sett hur dess cirklar snävats in successivt. Miljontals människor lever nu med rädsla för att förlora jobb och försörjning på godtyckliga grunder. Många från eliten har flytt västerut.
I sydöst och i norra Syrien är Turkiet indraget i ett krig med kurder från PKK och YPG, två grenar med samma rötter. Det är som en upprepning av 1990-talets blodiga konflikt. Båda sidor vet att det inte går att vinna militärt, att en fredsprocess är nödvändig. Men kriget fortsätter.
Turkiets trauma beror på många faktorer:
* Erdoğans felsatsningar i Syrien som inte gav det regimskifte i Damaskus som han väntade sig år 2011, när syriernas uppror mot Assadregimen bröt ut.
- Åren av öppna gränser för utländska stridande i kriget mot Assad – något som med tiden gynnade jihadister i Nusrafronten och IS.
Protesterna i Geziparken i Istanbul år 2013 började som en lokal miljöprotest men utvecklades till en nationell kraftmätning mellan det civila samhället och oppositionen mot regeringspartiet AKP och har jämförts med majrevolten i Frankrike 1968. Elva personer dödades och cirka 8 000 greps. Foto: WP:NFCC#4/Wikimedia
-
Folkvandringen av syriska flyktingar. Tre miljoner är kvar i Turkiet och konkurrerar om de lägst betalda jobben.
-
Gezi-protesterna i Istanbul försommaren 2013. De visade en styrka i civilsamhället, som satte skräck i Erdoğan. Protesterna kvästes i moln av tårgas.
-
Korruptionsskandalerna samma år då det började brännas under fötterna på Erdoğan. Han svarade med de första utrensningarna av Gülen-anhängare, de som var hans tidigare allierade när AKP konsoliderade sin makt från 2002 och framåt, men som idag stämplas som terrorister och anklagas för att ligga bakom kuppförsöket.
-
Parlamentsvalet i juni 2015, när en majoritet röstade mot AKP, varvid Erdoğan satsade på att få turknationalisterna på sin sida i ett nyval. Han avblåste fredsprocessen med PKK – och den kurdiska gerillan gick rakt in i kriget.
-
Slaget i Kobane 2014 i norra Syrien, när Ankara hamnade på IS sida och klyftan mot kurderna djupnade.
-
Jihadister som utsatt Turkiet för terrorattacker mot civila mål, sedan Ankara skärpt jakten på IS-krigare.
-
Det förödande kuppförsöket i juli 2016.
-
Fängslanden av tiotusentals civila och utrensningar av över 100 000 personer.
Allt detta sätter spår i folksjälen. Läkningsprocessen kan inte påbörjas under nuvarande omständigheter. Avskedandena får motorn i statsförvaltningen och utbildningsväsendet att hacka. Men för Erdoğan är det viktigare att hålla kritiker på mattan. Turkiska dissidenter menar att presidenten drivs av sin paranoia. Även fängslade, som har rena händer, kommer att hållas kvar bakom galler, eftersom Erdoğan vill statuera exempel, spår de.
Många avskedade har fått reda på svartlistningen via en statlig kungörelse. De har i ett slag mist rätt till nyanställning, pension, pass och möjlighet att lämna landet. Det finns ingen rättsordning för dem att överklaga.
President Recep Tayyip Erdoğan har skickligt utnyttjat det misslyckade kuppförsöket för att stärka sin makt. Här en manifestation i Istanbul den 22 juli 2016 i protest mot kuppen. Foto: Mstyslav Chernov/Wikimedia
Att hjälpa de svartlistade kan vara ödesdigert. En akademiker visar en handskriven lista över kolleger som skänkt pengar till avskedade universitetslärare. Men insamlingen måste hanteras i det tysta. Om han blir påträffad med listan kan han bli näste man att drabbas.
Bitte Hammargren
[email protected]
Bitte Hammargren är programansvarig för UI:s Mellanöstern- och Nordafrikaprogram.
Läs också
Taner Kiliç, ordförande för Amnesty International Turkey, gripen – aktion för hans frigivning (Amnesty International juni 2017)
Turkey: Jailing of Amnesty Head Unjust (Human Rights Watch 10 juni 2017)
Turkey: Fear for hunger strikers' wellbeing: Nuriye Gülmen and Semih Özakça (Amnesty International 24 maj 2017)
Turkiet: Över 100 000 anställda i den offentliga sektorn sparkade i en "utrensning" efter kuppen (Amnesty International 22 maj 2017)
Läs mer om Turkiet från Amnesty Press
Minnet av Hrant Dink lever (15 februari 2017- även i nr 1/2017)
Can Dündar: Erdoğan har EU-ledarna på knä (23 december 2016)
Krigets återkomst (nummer 3/2016)
BOKMÄSSAN2016: Turkiets längtan till det som en gång var (30 september 2016)
Hon var på seminarium i Stockholm – nu är Sebnem Korur Fincanci häktad i Turkiet (23 juni 2016)
Prideparad förbjuds i Istanbul – Amnesty uppmanar till protester (18 juni 2016)
PRESSFRIHETENS DAG 2016: Turkiets journalister under allt hårdare tryck (3 maj 2016)
Turkiet: 2 000 rättsfall mot personer som anklagas för att ha skymfat Erdoğan (26 april 2016)
Turkiet dränker Edens lustgård (2 oktober 2015 , även i nummer 3/2015)
Turkiet stängde grinden vid manifestation för yttrandefrihet (25 april 2016)
Vart är Turkiet på väg? (nummer 1/2016)
Nio år sedan Hrant Dink mördades: 2 000 i minnesmanifestation i Istanbul (19 januari 2016)
Turkiet inför 100-årsminnet av folkmordet (23 april 2015)
Kurder vill leda kampen för ett mer demokratiskt Turkiet - Amnesty Press rapporterar från Diyarbakir (5 mars 2013)
Jag bokar nästa resa till Istanbul (27 november 2012)
Åter till 1915 (2 augusti 2012)
Yttrandefriheten sitter trångt i Erdogans Turkiet - ”70 journalister och författare fängslade” (15 juni 2011)
När bokstaven W blir en fråga om mänskliga rättigheter (6 oktober 2009)
Kampen för pressfrihet i Turkiet (5 juli 2007)
Krönika | 2017-06-12 Av: Bitte Hammargren Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |