Kachinstaten, Burma: Jenny Hedström forskar om kvinnors roll i väpnade konflikter

I Burma pågår sedan årtionden en rad regionala uppror. I Kachin-gerillan i norra Burma spelar kvinnorna en viktig roll. Amnesty Press har träffat doktoranden Jenny Hedström som i 15 år följt utvecklingen i Burma.

reportage | 2018-03-06
Av: Axel Kronholm
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018
Jenny Hedström läste en annons i Amnesty Press år 2004. Det blev början på ett långt engagemang i Burma.

Jenny Hedström läste en annons i Amnesty Press år 2004. Det blev början på ett långt engagemang i Burma. Foto: Vilhelm Stokstad

Väggarna i den lilla klädbutiken är täckta med färgglada tyger broderade med Kachinfolkets traditionella mönster. Jenny Hedström bläddrar bland plaggen, hon ska välja ut en longyi, en sarong, i present till sin vän som vattnar hennes blommor under resan.

På andra sidan gatan, i ett nergånget och övergivet kinesiskt casino, huserar delar av ledarskapet i Kachin Independence Army, KIA, gerillan som stridit för självstyre mot den burmesiska centralregeringen sedan början av 1960-talet.

Vi möts i Laiza, en liten stad i norra Burma (Myanmar) på gränsen till Kina, där KIA har sitt högkvarter. Jenny Hedström är här för att samla det sista materialet till sin avhandling om den väpnade konflikten i norra Burma och kvinnors roll i den. Hon kommer till klädbutiken direkt från en intervju med rebellrörelsens generalsekreterare.

I Kachin pågår fortfarande den väpnade konflikten mellan regeringen i Burma och KIA.

I Kachin pågår fortfarande den väpnade konflikten mellan regeringen i Burma och KIA. Foto: Vilhelm Stokstad

Jenny Hedströms avhandling bygger på flera års intervjuer med soldater, rebelledare, civilsamhälle och flyktingar och belyser den roll som kvinnor spelar i konflikten i Kachin. Enligt henne utgör kvinnorna motorn i KIA:s väpnade kamp, och deras bidrag är en del av förklaringen till hur KIA har kunnat överleva militärt så länge som de gjort mot en så mycket starkare motståndare.

– Det är kvinnorna som genom sina insatser i hemmet och i fält upprätthåller den så kallade revolutionen, förklarar hon. Kvinnor förväntas bidra till kampen i första hand i hemmen: de föder barn, sköter jordbruket, förser soldaterna med mat och tar ansvaret på hemmaplan så att männen kan vara ute och strida. Men de kallas också in för att tjänstgöra, antingen militärt eller civilt, främst när de manliga rekryterna inte räcker till.

Jenny Hedström berättar att de kvinnor som deltar i uniform i KIA möter många utmaningar och fördomar. De misstänkliggörs för att de bor nära män och för att de går emot den traditionella kvinnorollen:

– Även om kvinnor ingår i styrkorna uppmuntras de samtidigt att hoppa av för att få barn, bland annat anordnar man massbröllop för att gifta bort dem. Militären är en maskulin institution där kvinnorna egentligen inte ska vara, och med sin närvaro stör de idén om militär tjänstgöring som en maskulin ritual. Mycket av misstänkliggörandet kommer därifrån och det blir tydligt att kvinnorna inte är med på samma villkor. Alla kvinnliga soldater jag har intervjuat tar upp den här orättvisan: de känner att de ställer upp och offrar sina liv för kampen, men samtidigt får de lägre status än civila kvinnor.

”Säkerheten för barn och kvinnor i lägren är fortfarande usel”, anser Jenny Hedström.

”Säkerheten för barn och kvinnor i lägren är fortfarande usel”, anser Jenny Hedström. Foto: Vilhelm Stokstad

Jenny Hedströms forskning visar att kvinnliga soldater också har svårt att avancera inom rebellarmén och ofta hålls tillbaka när det kommer till befordran. Kvinnor har även fortsättningsvis ett begränsat inflytande i de nationella fredsförhandlingar där KIA deltar.

– KIA lyfter ofta fram sina kvinnliga soldater i PR-syfte, trots att de bara utgör runt sju procent av styrkorna. Deras rekryteringsvideor visar ofta vackra kvinnor som både tar hushållsansvaret hemma och drar ut i strid. Men det är tydligt att det militära systemet inte gynnar kvinnor, och att deras insatser inte värdesätts när det kommer till löner eller inflytande, säger Jenny Hedström.

Hon har följt Burma i snart 15 år, och engagemanget började genom en annons i den här tidningen:

– Det var år 2004 och jag hade precis blivit klar med min masterutbildning vid London School of Economics. Jag såg då en annons i Amnesty Press från Burma Campaign UK som sökte någon som kunde åka och jobba med organisationen Burmese Women’s Union som då låg i exil i Chiang Mai, Thailand. Jag fick jobbet och fastnade där och blev kvar till 2008, och jobbade även med Women’s League of Burma och Kachin Women’s Association of Thailand, där jag undervisade i kvinnorättsfrågor. Många av mina studenter har nu blivit ledare i kvinnorörelsen i Kachin och Burma, och det är delvis därför jag är kvar. Det är jätteroligt att följa dessa tidigare studenter och numera vänner, som också ger mig en bra ingång i civilsamhället i landet.

Genom arbetet med kvinno- och demokratifrågor, ihop med exilburmeser, satt Jenny Hedström på första parkett för de dramatiska år i Burmas historia som kulminerade med den så kallade Saffransrevolutionen år 2007 då militärstyret utmanades i stora protester, ledda av buddistiska munkar.

I dag är militärjuntan utbytt mot en hybridregering där makten delas mellan militären och den tidigare oppositionsledaren Aung San Suu Kyis parti National League for Democracy, NLD, som vann valet år 2015. Trots nya fredsansträngningar fortsätter dock striderna att rasa runtom i Burma.

Barn på väg till skolan i flyktinglägret Maga Yang i Kachinstaten.

Barn på väg till skolan i flyktinglägret Maga Yang i Kachinstaten. Foto: Vilhelm Stokstad

Vid det här laget är det väldokumenterat hur kvinnor far illa i Burmas olika konflikter och hur våldtäkt används som vapen av militären mot kvinnor. I Rakhinestaten har bland andra FN och Human Rights Watch dokumenterat systematiska våldtäkter mot rohingyer, och i norra Burma har organisationer som WLB, BWU och KWAT sammanställt åratal av våldtäkter mot kvinnor från etniska minoriteter.

Striderna i norr har även skapat en flyktingkris där kvinnor och barn är särskilt utsatta. Sedan år 2011 har över 100 000 människor fördrivits från sina hem i Kachin och norra Shanstaten.

– 80 procent av de här flyktingarna är kvinnor och barn, men generellt har kvinnorna väldigt lite inflytande i hur flyktinglägren styrs, säger Jenny Hedström.

Könsrelaterat våld är ett utbrett problem i lägren för internflyktingar, och enligt Jenny Hedström gör många internationella hjälporganisationer och Kachinfolkets organisationer alldeles för lite för att komma åt orsakerna.

– Det här kriget har pågått länge, men säkerheten för kvinnor och barn i lägren är fortfarande usel, berättar Jenny Hedström. Det är brist på lås, toaletterna är ofta oskyddade, belysningen är dålig och det är trångbott. Allt detta är sånt som vi vet bidrar till könsrelaterat våld, men ingen åtgärdar det trots att de lokala kvinnoorganisationerna påpekat bristerna länge. I stället handlar många internationella insatser om att lägga plåster på såren, att upprätta telefonlinjer för våldtäktsoffer och liknande, men man försöker inte komma åt grundorsakerna. Det hjälper ju inte heller att den burmesiska regimen har blockerat internationella hjälpsändningar, vilket gör situationerna i lägren ännu värre.

Just här i Kachinstaten har även religionen och kampen mot den burmesiska militären en negativ inverkan på kvinnors hälsa.

– Det finns ett motstånd mot preventivmedel och aborter som delvis är religiöst, delvis politiskt, påpekar Jenny Hedström. I en så här utdragen konflikt, där nya soldater behöver födas fram, är det närmast förräderi att använda kondom eller göra abort. Samtidigt har alla kvinnor jag talar med här en uppsjö av olika knep för att göra abort, många av dem farliga.

Text: Axel Kronholm
[email protected]
Foto: Vilhelm Stokstad
[email protected]

Fakta/Jenny Hedström

Namn: Jenny Hedström
Född: 1979 i Sköllersta
Doktorerar i: Statsvetenskap vid Monash University med avhandlingen ”Reproducing Revolution: A Feminist Political Economy Analysis of the Conflict in Kachinland”.
Bor: Malmö/Bangkok/Melbourne

Fakta /Burma (Myanmar)
Huvudstad: Naypyidaw
Politik: Självständigt från Storbritannien 1948. Militärstyre från 1962 till 2015. Htin Kyaw är president medan Aung San Suu Kyi är statskansler. Hennes parti NLD vann en storseger i valet 2015. I Burma bor en rad folkgrupper och uppror har pågått sedan 1948.
Yta: 656 578 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 51,5 miljoner (2014)

Fakta/ Kachinstaten

Majoriteten av de 1,7 miljonerna invånare i Kachinstaten tillhör folkgruppen kachin som också finns i södra Kina och nordöstra Indien. Vid Burmas självständighet från Storbritannien 1948 fick vissa delstater självstyre. Efter militärkuppen 1962 bildades KIA och fram till 1994 behärskade gerillan stora delar av området utanför storstäderna.

Efter en burmesisk militär offensiv 1994 slöts ett fredsavtal som höll fram till 2011. Sedan dess har tusentals personer dödats och minst 100 000 personer beräknas vara internflyktingar.

Bakgrund/ 70 år av konflikt

Det senaste halvåret har fördrivningen av rohingyer från delstaten Rakhine fått stor uppmärksamhet. En rad andra konflikter i Burma är också olösta sedan 1948.

Splittring från början

Under andra världskriget drogs Burma in i kriget mellan de allierade och Japan. Aung San (far till Aung San Suu Kyi) hade samarbetat med den japanska ockupationsmakten och efter krigsslutet fanns stor misstänksamhet mellan de folkgrupper som samarbetat med britterna och de som valt den japanska sidan.

I Panglong 1947 möttes representanter för att hitta en framtida lösning för olika folkgrupper i Burma. Här skakar Arthur Bottomley, brittisk undersekreterare för kolonierna, hand med Aung San.

I Panglong 1947 möttes representanter för att hitta en framtida lösning för olika folkgrupper i Burma. Här skakar Arthur Bottomley, brittisk undersekreterare för kolonierna, hand med Aung San. Foto: Government of Burma/ Wikimedia

Inför självständigheten 1948 hölls konferenser i Panglong där Aung San (mördad 19 juli 1947), som nu ledde vänsterfronten AFPFL, och representanter för minoritetsfolken försökte nå en uppgörelse för Republiken Unionen Burma.

Uppror

Självständigheten den 4 januari 1948 följdes av uppror. Kommunistpartiet CPB upprättade baser i bergen i centrala Burma. Karenfolkets KNU krävde en egen republik. Muslimer i Arakan reste sig för en islamisk stat medan buddister i Arakan tog till vapen för ett eget hemland utan muslimer. Även i Shanstaten och Kachinstaten fanns grupper som ville utträda ur unionen.

Britterna lämnar Burma 4 januari 1948. Den brittiske guvernören  Hubert Elvin Rance och Burmas förste president Sao Shwe Thaik.

Britterna lämnar Burma 4 januari 1948. Den brittiske guvernören Hubert Elvin Rance och Burmas förste president Sao Shwe Thaik. Foto: Government of Burma/ Wikimedia

När general Ne Win 1962 tog över makten och införde ”den burmesiska vägen till socialism” växte de etniska upproren. Smuggling längs gränsen mot Thailand, kontroll över jadegruvor och narkotikahandel gav rebeller goda inkomster för vapeninköp.

Det nya Burma

Efter de folkliga resningarna 1988 och 2007 började militären kring 2010 släppa på sitt järngrepp över Burma. År 2012 hölls fyllnadsval till parlamentet där Aung San Suu Kyis NLD vann 43 av 44 platser. Hösten 2015 hölls fria val och NLD vann en storseger och Aung San Suu Kyi blev statskansler. Militären har dock ett fortsatt starkt inflytande.

Aung San Suu Kyi är statskansler i Burma.

Aung San Suu Kyi är statskansler i Burma. Foto: Foreign and Commonwealth Office.

Den 15 oktober 2015 slöts ett landsomfattande avtal om vapenvila mellan regeringen och åtta väpnade etniska grupper. Sju andra grupper vägrade dock att delta. Den fortsatta fredsprocessen har till stor del uteblivit.

Hård Amnestykritik

Den 14 juni 2007 publicerade Amnesty rapporten ”All the Civilians Suffer: Conflict, Displacement and Abuse in Northern Myanmar” baserad på tre researchresor i Kachinstaten och norra Shanstaten.

I rapporten anklagas militären för utomrättsliga avrättningar, tortyr, urskillningslös beskjutning av byar och begränsningar av möjligheten att ge nödhjälp till de cirka 100 000 internflyktingarna. Etniska väpnade grupper anklagas för att tvångsrekrytera män, kvinnor och barn till sina stridande förband och kidnappningar.

Lästips

Bertil Lintners ”Burmas Historia” (Historiska Media, 2014).

Text: Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press

Fredspristagare kräver att Burmas ledare åtalas (5 mars 2018)

Lägren i Bangladesh: Hårdnande konkurrens för långvariga rohingya-flyktingar (22 december 2017)

Amnesty anklagar: “Rohingyerna utsätts för apartheid, Rakhine-staten är en brottsplats” (28 november 2017)

Amnestyrapport: ”Apartheid i Rakhine” (21 november 2017)

Burma: Rohingya-krisen väcker rädsla hos muslimer i Mandalay (29 oktober 2017)

Religiösa spänningar sprider sig i Burma (28 oktober 2017)

Burmesiska flyktingkvinnor vittnar om hemska övergrepp (13 oktober 2017)

Aung San Suu Kyis sista chans (27 september 2017)

På flykt undan terrorn i Burma (9 september 2017)

Fortsatta fängslanden och trakasserier mot journalister i Burma (26 juli 2017)

FN ska utreda övergrepp mot rohingyas – Indien och Kina tar avstånd (31 mars 2017)

Burma: FN oroas över upptrappat våld mot folkgruppen rohingya (10 februari 2017)

Burma: Tusentals rohingya-flyktingar fast vid gränsen mot Bangladesh (7 december 2016)

Nu är studentledaren Phyoe Phyoe Aung fri: ”Fantastiskt att känna stödet” (30 november 2016 – också i nummer 4/2016)

Burma: 69 studenter och aktivister fria efter att åtal lagts ned (8 april 2016)

Vart går Burma? – ”Det ni hör är bara toppen av isberget” (nummer 2/2015)

BURMA: ”Rohingyas utsätts för ett långsamt folkmord” (22 februari 2015)

Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april 2014)

MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (16 november 2013)

Rohingya - det förföljda folket ingen vill kännas vid (8 maj 2013)

Arakan – Burmas nya krishärd (nummer 5/2012)

De bortglömda flyktingarna från Burma (9 juni 2010)

reportage | 2018-03-06
Av: Axel Kronholm
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018