Vann Nath överlevde S-21 i Kambodja
reportage | 2008-03-27 |
Duch, fängelsechefen, står bakom honom. Följer noga hans mjuka penseldrag. På tavlan formas Pol Pots ansikte. I ögonvrån ser han andra fångar ledas in i förhörsrum. Ett felaktigt penseldrag och han kan åter bli en av dem. Skriken tränger genom väggarna.
Nu, drygt trettio år senare kan de komma att mötas igen. Konstnären Vann Nath och Duch. I tribunalen som ställer ledarna för Röda khmererna inför rätta.
Vann Nath framför en av sina tavlor.
– Jag hoppas att tribunalen kan skipa någon slags rättvisa, jag har väntat i över trettio år på denna stund, säger Vann Nath.
Han är en av de sju personer som kom levande ut ur det ökända fängelset S-21, även kallat Toul Sleng, där över 14 000 fångar torterades och avrättades under Röda khmerernas tid vid makten.
De andra vid middagsbordet instämmer. Tre år tidigare, vid samma midddagsbord, var tonen en annan. Nath var då ganska pessimistisk och trodde inte att den FN-stödda tribunalen skulle bli av. Han menade att det fanns personer i den politiska ledningen i dagens Kambodja som ville förhala processen, rädda för att deras koppling till Röda khmererna skulle avslöjas. Nath var rädd för att minnet av det som hänt skulle begravas och att tystnaden som omsluter denna era skulle bli än tätare. Då som nu sitter vi i Vann Naths och hans familjs restaurang i Phnom Penh, som de öppnade när vietnamesiska trupper avsatte Röda khmererna. Restaurangen är döpt efter Naths fru Eng. De gifte sig i hemstaden Battambang innan Röda khmererna tog makten och hade turen att återförenas när regimen föll i början av 1979. Då hade de varit skilda åt i över ett år.
– När jag fick reda på att Nath gripits försvann hoppet som brukade finnas vid min sida. Det var som om hösten slog rot i mitt liv och förde med sig sorg och tårar, säger Eng.
– Röda khmererna separerade mig från min familj och mina vänner. Informationsflödena hade stoppats och jag hade ingen bild av vad som hände i landet eller med mina nära. Den lilla informationen jag fick var via radion, säger Eng och konstaterar att det var mycket svåra tider.
Vann Nath och hans fru Eng på parets restaurang.
När Nath greps levde de i ”Kollektiv nummer fem”, dit de hade tvingats flytta tillsammans med ett hundratal andra personer. Röda khmererna tog makten i Kambodja i april 1975 efter år av inbördeskrig som inleddes när den USA-stödda general Lon Nol tog makten 1970 och störtade prins Sihanouk. Med maoistisk retorik i ryggen ville Röda khmererna störta den ”imperialistiska” regeringen och bygga ett samhälle med jordbrukskollektiv som grund. Städer tömdes, människor tvångsförflyttades och familjer splittrades. Informationsflöden ströps, män och kvinnor försvann medan andra greps anklagade för att vara revolutionens fiender. Hunger och rädsla spred sig över landet. När Röda khmererna förlorade makten hade nära en fjärdedel av befolkningen dött. Många avrättades eller torterades till döds, ännu fler dog av svält eller sjukdomar, däribland Engs och Naths två söner.
Angkar, som partiets ansiktslösa ledning kallades, ville kontrollera allt och genomsyrade människors vardag. De splittrade den traditionella samhällsstrukturen där släkten stod i centrum. Till och med giftermål skulle bestämmas av partiet för att gagna revolutionens syften och de som vägrade riskerade att avrättas. Många flickor och kvinnor våldtogs, något som man inte pratar om i dag. Myten säger att alla våldtäktsoffer mördades, men det stämmer inte. Enligt organisationen Cambodian Defenders Project hindrar istället denna föreställning kvinnor att tala ut om övergreppen. Sexuellt våld är tabubelagt och kvinnorna är rädda för att bli utfrysta av samhället.
I motsats till många andra kambodjaner har Vann Nath gjort det till sitt kall att berätta sin historia om vad som hände under Röda khmererna. Han överlevde tack vare sin förmåga att måla Pol Pots porträtt på ett sätt som föll fängelseledningen i smaken. Nu använder han sin talang till att sprida kunskap om vad som hände under denna mörka period i Kambodjas historia. Han har även skrivit boken ”A Cambodian Prison Portrait. One year in the Khmer Roughe's S-21” som förhoppningsvis kommer på svenska inom överskådlig framtid. Han hoppas att hans verk håller minnet av alla de som dog i S-21 vid liv, så att de inte dog helt förgäves. Han hoppas också att hans arbete gör det lättare för den nya generationen, och för människor runt om i världen, att förstå vad som hände.
Just nu är han aktuell med utställningen ”Transfer” som först visades i Bophana Audiovisual Resource Center i Phnom Penh och som i skrivande stund finns på Foreign Correspondents Club i den thailändska huvudstaden Bangkok. Faktum är att intresset i Phnom Penh var så stort att utställningen förlängdes i nära ett halvår. Något som Nath naturligtvis är väldigt glad för. I “Transfer” får betraktaren följa honom från att han greps nära sin hemstad Battambang, till tiden i S-21 och till sist friheten. I början av utställningen får vi möta Nath sittandes på ett lastbilsflak under en presenning. Det är natt och mörkret sveper om de fastkedjade fångarna men viks åt sidan av fångvaktarens starka ficklampa.
Toul Sleng, S-21, är idag ett museum dit många turister kommer.
– Det var alldeles tyst, ingen sade något. Vi trodde att vi skulle föras bort och avrättas, säger Nath.
När lastbilen stannade trängde en telefonsignal genom luften och Nath trodde för ett ögonblick att de var vid en domstol, att de skulle få möjlighet att pröva anklagelserna mot dem.
Han tänkte; ”naturligtvis kommer domstolen att inse att anklagelserna är tagna ur luften”. Men så såg han två fångar, en man och en kvinna - vita som lik. De var inte längre människor. Hoppet slocknade. Efter en månad kallas Nath plötsligt ut från cellen. Duch, fängelsechefen, vill träffa honom. De har då fått reda på att Nath är konstnär och vill att han ska måla porträtt av Pol Pot. En person som Nath aldrig hört talas om. Han förs ut till ett rum där andra konstnärer målar eller skulpterar samma person. De hålls levande så länge ledningen är nöjda med resultatet. Konstnärer kommer och försvinner. Nath finns kvar.
– Jag har många gånger ställt mig frågan varför jag överlevde då många av de andra konstnärerna var bättre än jag, säger han.
På vägen från middagen hos Vann Nath och hans familj tittar jag på människorna som passerar förbi och slås av att alla på något sätt är offer för Röda Khmer-perioden. Hur såg deras liv ut då? Phnom Penh växer och moderniseras, trafiken tätnar för varje dag, bilar, motorcyklar och tuk-tuks tävlar om utrymmet och svängradien. Det är svårt att tänka sig att gatorna här var tomma och husen öde bara för några tiotals år sedan. Livet går vidare. På ytan. Kan rättvisa verkligen skipas åt alla de som utsatts för dessa kränkningar? Är försoning möjlig?
Phnom Penh är idag en modern asiatisk storstad.
Försoning. För tre år sedan nämnde Nath att alla inom det internationella samfundet - FN och andra internationella aktörer i Kambodja - pratade om försoning, “reconciliation”. Men Nath menade att han inte var intresserad av att sitta och prata med de som torterade honom. Han ville ha rättvisa. Att förövarna skulle ställas till svars och att han och andra överlevare skulle få upprättelse. Saken är den att Nath redan har mött och talat med några av vakterna på S -21. I filmmakaren Rith Panhs dokumentär ”S-21: The Khmer Rouge Killing Machine”" från 2003 möter Nath några av vakterna och försöker förstå hur dessa personer kunde utföra sådana grymheter. I en scen står han framför en av sina tavlor. Den visar fångar fastkedjade i varandra liggandes i långa rader på cementgolvet, likt sardiner i en konservburk. Revben och knotor sticker ut. Nath berättar att fångarna försökte fånga syrsor på natten, i ett desperat försök att mätta hungern som åt upp dem inifrån. Om vakterna kom på dem fick de slag på öronen tills de spottade ut syrsorna igen. Varje dag dog någon av fångarna och i stort sett varje natt fick de sova med lik i rummet. Det hände till och med att liken misshandlades.
– Hur kunde ni vänja er vid denna grymhet, undrar Nath och tittar på vakterna.
Frågan kommer ur hjärtat: Hur kunde ni?
– Vi var tvungna att vara bestämda mot fienden. Vi kunde inte tvivla. Om vi grep mannen var vi tvungna att gripa hustrun och barnen också. Till och med våra egna systrar och bröder. Angkar grep aldrig fel personer. Vi var tvungna att kunna skilja ut fiender från vänner.
– Er förmåga att tänka som människor, ni förlorade den. Ni litade inte ens på era föräldrar, hur indoktrinerade de er? säger Nath nästan desperat, som att han inte vill tro på det han hör, inte vill höra.
– De sade - här är en fiende, och vi upprepade - det här är en fiende.
Tystnaden fyller rummet. I Naths ögon kan man se något brista, han får inte fram ett ord. Trötthet, sorg. Det gör ont i magen.
”Vi lydde bara order” är ett genomgående svar i filmen, liksom vakternas oförmåga eller ovilja att ta ansvar för sina handlingar. Samtidigt ser de ut som slokörade nervösa hundar. En av vakterna säger att de, vakterna, är offer:
– Om vi inte lydde order torterade och avrättade de oss också.
En annan vakt berättar att han som barn togs av Röda khmererna och fördes tillsammans med barn från olika områden på lastbilsflak till S-21. Först gick de i skola och lärde sig slåss och hantera vapen, sedan odlade de grönsaker utanför fängelset. Dagligen såg de fångar föras bort. Han var mycket rädd. När de blev tillräckligt betrodda fick de vakta fångarna. Vilket ansvar har han? Eller mannen som Nath pratar med, som också överlevde fängelsetiden. Under tortyr erkände mannen falska anklagelser och angav släktingar och vänner, upp till 60-70 personer. Angivelser som inte grundade sig på annat än smärtan från tortyren. Han lever nu med sin skuld. Varje dag ber han att hans släktingar och vänner trots allt klarat sig. Nath konstaterar att med den här förhörsstrategin skulle snart hela befolkningen kunna ha varit partiets fiender. Själv angav han ingen.
Vem är offer? Är offerrollen en ursäkt att göra vad som helst och en anledning att slippa ta ansvar för sina handlingar? Vem har ansvar för att stoppa en cykel av övergrepp som skapar ett monster? Kan egentligen den FN-stödda tribunalen göra skillnad i en befolkning där alla är inblandade på något sätt? Vann Nath hoppas det.
– Tribunalen kan öka kunskapen och förståelsen av det som hände. Vi får inte glömma vår historia. Men många vill inte minnas, eller kan inte tro att det har hänt här i deras eget land. Skolor tar inte upp det och föräldrar tycker också att det är svårt att berätta för sina barn. Hur ska de förklara en sådan brutal historia? Och svara på frågor?
En säng som troligen har använts för att kedja fast fångar under förhör.
Nath kom som sagt levande ut ur fängelset och blev fri. Eller fri kanske inte är rätt ord. Han lever med minnena och de döda från S-21 hemsöker honom regelbundet.
– Men att måla och sprida kunskap om det som hänt ger mig viss sinnesro, säger Nath. Även om det är smärtsamt. Han har tidigare berättat att för varje tavla, för varje penseldrag, återupplever han det förflutna.
Fängelsechefen Duch, eller Kang Kek Ieu som han formellt heter, var den första person som tribunalen åtalade. Rättegången har nu inletts och fortsätter under våren. Nath är lugn inför ett eventuellt möte.
– Jag är beredd att vittna om domstolen kallar mig. Och det känns okej att träffa Duch igen. Han personligen behandlade mig aldrig illa.
Vi står framför utställningen “Transfers” avslutande talva. En man sitter på en vattenbuffel på en åker. Vad vill han nu måla, vad är nästa projekt undrar jag. Naths axlar sjunker, ett svagt leende sprider sig. De knutna händerna mjuknar.
– Landsbygden, svarar han.
Jag tittar åter på tavlan med vattenbuffeln. Tavlan andas frid.
– Tavlan är dedikerad till människorna på landsbygden, att de ska få frihet och fred. De har levt genom så svåra tider, säger Nath och följer min blick.
Det märks att landsbygden är viktig för honom och han säger att han någon gång vill återvända till sin gamla hemstad Battambang. Tyvärr lever fortfarande många på landsbygden under hot. Enligt en ny Amnestyrapport
riskerar över 150 000 personer att tvångsförflyttas för att bereda väg för utvecklingsprojekt. Personer som hittills tvingats flytta är fattiga och har inte fått någon ersättning eller dräglig bostad. Man kan ju undra vem utvecklingen är till för. Men Naths dröm lever vidare. På sitt visitkort har han en målning, ett slags självporträtt. En man ligger under ett träd ute på landet. Fri. Inga skuggor. En frihet som påminner om den Eng beskriver:
– Frihet är något underbart som alla människor strävar efter. Det betyder att alla har möjlighet att frivilligt uppnå något. Utan något som helst tvång från någon.
Text och bild: Annika Flensburg
Phnom Penh, Kambodja
Fakta/ Tribunalen
Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia (ECCC) kom till efter långa och svåra förhandlingar mellan FN och Kambodjas regering. Tribunalen är en hybrid där nationella och internationella jurister sitter sida vid sida. Endast ledande personer från Röda khmererna kan åtalas. Hittills har fem personer gripits och åtalats. En av dem är Kang Kek Ieu, känd som Duch. Rättegångarna har nu inletts. Oroliga röster har höjts som menar att denna form av hybrid med nationella jurister och domare öppnar dörren för politiska påtryckningar och underminerar domstolens oberoende.
Annika Flensburg
Fakta/Kambodja
1953 blir Kambodja självständigt från Frankrike. Prins Sihanouk lyckas under 1960-talet hålla landet utanför krigen i Vietnam och Laos.
1970 genomförs en kupp och general Lon Nol tar makten. USA och dess allierade i Sydvietnam invaderar Kambodja. Sihanouk bildar i exil en kunglig enhetsregering och tillsammans med kommunistpartiet, de Röda khmererna, skapas en motståndsrörelse.
Inbördeskriget blir skoningslöst och tiotusentals civila på landsbygden dödas vid USA:s flygbombningar.
1975 tågar Röda khmererna in i Phnom Penh som utryms. Sihanouk blir i praktiken en gisslan hos de nya makthavarna.
1978 skärps motsättningarna mellan Vietnam och Kambodja och allt fler flyktingar rapporterar om ett skräckvälde i ”Demokratiska Kampuchea” som landet nu kallas. I januari 1979 invaderar Vietnam och störtar Röda khmererna. En Vietnamvänlig regim med Hun Sen som stark man tillsätts. Röda khmererna fortsätter kampen i västra och norra Kambodja och får nu stöd av Kina och USA, som låter Röda khmererna behålla landets plats i FN.
1989 drar sig Vietnam tillbaka och 1991 sluts ett fredavtal. FN organiserar 1993 fria val där rojalisterna och Hun Sens exkommunistiska folkparti får flest röster. Sihanouk blir åter kung. De följande åren överger fler och fler av Röda khmerernas soldater den väpnade kampen.
1997 grips Pol Pot av de egna och döms efter en skådeprocess till livstids fängelse. Han avlider 1998.
2007 Tribunalen inleder sitt arbete och i februari 2008 startar rättegången mot Duch.
Ulf B Andersson
Läs mer på Vann Naths hemsida
Efter 30 år – nu ska Röda khmererna inför rätta (Reportage i Amnesty Press nr 4/2007)
reportage | 2008-03-27 |