”Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv om jag kommer att överleva dagen”
reportage | 2010-08-02 |
Det pågår en hetsjakt mot homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) i Uganda, som lever med ständiga hot och vars liv kartläggs i nationella medier. Förra året lades ett lagförslag fram i parlamentet där hbt-personer riskerar dödsstraff, men på grund av internationella påtryckningar, där Sverige som första land hotade med att dra in biståndet, ligger nu lagförslaget vilande. Under Prideveckan fanns flera representanter i Stockholm för att berätta om hbt-personers situation i Uganda.
Under ett av många seminarium, Kampen för rättvisa i Uganda och Litauen, med fokus på de homosexuellas situation i Uganda, deltog EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). Hon har själv rest till landet och träffat några av de deltagande aktivisterna, från bland annat organisationerna Freedom and Roam Uganda, FARUG, och Sexual Minorities Uganda, SMUG. Enligt henne kan man se viss framgång vad gäller de globala skillnaderna i frågor som rör mänskliga rättigheter, såsom politisk inställning och en minskning av dödsstraff, däremot är hbt-personers rättigheter långt ifrån tillfredsställda.
- Gayrights är det största glappet globalt sett just nu, sade Birgitta Ohlsson.
I Ugandas konstitution är homosexualitet förbjudet, man menar att detta är något västerländskt som också strider mot kyrkornas uppfattning i frågan. Förra året presenterades en motion i parlamentet som kraftigt skärper den rådande lagstiftningen.
Om lagen träder i kraft riskerar många av landets hbt-personer dödsstraff. Den kriminaliserar även människorna i personens omgivning såsom familj, vänner eller till exempel läkare, då all kännedom om hbt-personer måste rapporteras till polis inom 24 timmar. Även aktivitet som förknippas med hbt-personer blir olagligt, exempelvis organisationer som arbetar för hbt-personers rättigheter men även, som i Kasha Jacqueline och Frank Mugishas fall, deltagande i seminarier utomlands.
Kasha Jacqueline, Frank Mugisha och Birgitta Ohlsson diskuterar hbt-personers situation i Uganda. Foto: Marie Wenger
På grund av internationella påtryckningar, där Sverige som första land i världen hotade med att dra in sitt biståndet, ligger nu lagförslaget vilande i parlamentet på obestämd framtid. Även Ugandas president, Yoweri Museveni, har officiellt delvis distanserat sig från lagförslaget.
- Eftersom vår regering lever på bistånd från väst tvingas man därför lyssna på deras reaktioner. Att lagförslaget nu ligger vilande är ett mål på vägen, sade Frank Mugisha, vice ordförande, SMUG.
Även om både Kasha Jacqueline och Frank Mugisha är positiva till att lagförslaget ligger vilande, och att presidenten har tagit avstånd, menar de ändå att folkets okunskap ligger till grund för politikernas agerande. Om politikerna inte följer folket får de inte heller några röster, därför kan det vara svårt att se en ljusning i situationen.
- Allt är bara politiskt, de bryr sig inte om oss. Det vore politiskt självmord att inte stödja lagförslaget, sade Kasha Jacqueline, ordförande och grundare, FARUG.
Kasha Jacqueline och Frank Mugisha är också överens om att statens agerande är motsägelsefullt när man säger att homosexualitet är västerländskt, eftersom det var i samband med den brittiska kolonialiseringen som kriminaliseringen av homosexualitet skedde.
- Homosexualitet har funnits i afrikanska samhällen i alla tider, sade Kasha Jacqueline, och hänvisar bland annat till Kung Mwanga II, den siste kungen i Buganda, innan området blev ett brittiskt protektorat 1894, som uppgavs vara homosexuell.
Kasha Jacqueline menar att homosexualitet har funnits i Afrikanska samhällen i alla tider. Foto: Marie Wenger
Båda är oroade över homofobin i Uganda. Vissa säger att enda chansen att kvinnor skulle föredra kvinnor är att de inte haft en riktig man, med många våldtäkter som följd. Amerikanska evangelister kommer även till landet för predika om hotet från de homosexuella.
- De säger att de homosexuella försöker krossa de traditionella familjerna och rekryterar våra barn till homosexualitet, sade Frank Mugisha.
Även landets media har spelat en avgörande roll i förtrycket av landets hbt-personer. I de nationella tidningarna får de utsatta se sin personliga integritet raseras, då man kartlägger deras liv, likt en hetsjakt, och publicerar namn, bild, yrke, bostad och vilka människor man umgås med.
- Det här är smutskastning som resulterar i att vi förlorar våra jobb och lever med ständiga hot, sade Frank Mugisha.
På grund av hoten kan inte Kasha Jacqueline längre vistas utanför sitt hem utan vakter. Hon har blivit misshandlad på gator och utslängd från bussar och hon känner sig jagad. Frank Mugisha säger att trakasserierna har ökat och att fredliga människor sitter fängslade tillsammans med kriminella.
- Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv om jag kommer att överleva dagen, sade Kasha Jacqueline.
Under Prideveckan visades även filmen, The Kuchus of Uganda, där man får följa några av de få existerande organisationerna i landet som kämpar för hbt-personers rättigheter. En av dem är SMUG, som var inbjudna till en debatt vid Makereres universitet i Kampala. Eftersom debattens panel skulle bestå av, förutom representanter från SMUG, även medicinstuderande och andra akademiker, tog man för givet att den skulle vara saklig och alla sidor skulle få komma till tals. Så blev inte fallet. Istället fick SMUG:s representanter ta emot påhopp och skällsord, till publikens stora förtjusning utan direkt möjlighet till försvar. Kritikerna menade bland annat att homosexualitet inte är naturligt eftersom ”en penis och en vagina passar varandra perfekt”.
- De var så fulla av hat att man kunde se det i deras ansiktsuttryck. Homofobi är fortfarande djupt rotad i vårt samhälle, förklarar David Kato, en av kontaktpersonerna för SMUG, i filmen.
Text: Linn Nilsson
Foto: Marie Wenger
Läs mer:
Hetsjakt på hbt-personer i Uganda (Amnesty Press 19 januari)
Amnestys analys av lagförslaget (7 januari)
Americans’ Role Seen in Uganda Anti-Gay Push (New York Times 4 januari)
Film om ugandiska hbt-aktivister (QX 24 februari 2009)
När de diskriminerade blir diskriminerande
Det bubblade av känslor och åsikter både i panelen och publiken när Arabiskt initiativ bjöd in till debatt om makt och inflytande i hbtq-rörelsen på torsdagen. Vem kämpar rörelsen _inte_för, och vilka är egentligen vi? var frågan för dagen.
- När man har makt, det är när man får definiera sig själv, sade Ali. Han är ordförande i Svenska Mellanöstern Nordafrikagruppen (MENA) och vice ordförande i Arabiskt initiativ.
Maktstrukturer inom hbt-rörelsen är ett problem, det var utgångspunkten för torsdagens seminarium. Bilden av en frigjord hbt-person är vit. Till exempel består RFSL:s styrelse till en överväldigande del av personer med svenskt ursprung och det saknas förståelse för invandrade hbt-personers särskilda problem, menade Ali. Även funktionsnedsattas behov förbises inom hbt-rörelsen, tyckte Sahar Mosleh, riksdagskandidat för Feministiskt initiativ som själv sitter i rullstol.
Ulrika Westerlund, ordförande i RFSL, förnekade inte att det finns problem:
- Hbt-rörelsen ingår ju i samhället så vi är inte befriade från de maktstrukturer som finns på andra ställen, säger hon.
Ulrika Westerlund tycker att det är viktigt att ständigt bredda diskussionen, så att fler grupper inkluderas i hbt-rörelsen. Hon vill inte se en polariserad rörelse, där ”välanpassade” och ”missanpassade” går skilda vägar. Felix König, ordförande i RFSL ungdom, höll med:
- Om man inte breddar diskussionen finns det ju en risk att de som får sina förändringar först droppar av och nöjer sig med sin lilla bit, sade han.
Ulrika Westerlund (mitten) och Felix König (vänster) höll med om att RFSL måste bli bättre på att inkludera personer med invandrarbakgrund i sitt arbete. Till höger Camilla Nylundh, ordförande i Sveriges förenade hbtq-studenter.
Arabiskt initiativ är en organisation för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt-personer) med arabisk bakgrund. De dök upp i debatten redan i samband med förra årets Pride, och har sedan dess arbetat för att synliggöra hbt-personer med arabisk bakgrund och problematisera bilden av dem i svenska medier.
När SVT visade dokumentären "Sämre än djur" i oktober förra året uppstod en debatt om situationen för hbt-personer inom familjer som starkt tar avstånd från homosexualitet. Filmen handlar om två unga svenskar med arabiskt ursprung som kommer ut som homosexuella, förskjuts och förföljs av sina familjer. I den debatt som följde efter filmen uppmanade Arabiskt initiativ till nyansering. Det är viktigt att stödja hbt-personer som drabbas av hederskulturellt förtryck, men diskussionen om arabiska homofober blir lätt rasistisk, menar de. Ali efterlyser ett tydligt ställningstagande mot islamofobi från RFSL.
I samband med att RFSL visade filmen i sina lokaler anordnade de ett samtal om risken att stigmatisera stora invandrargrupper. Det visade sig vara en het potatis.
- Att vi ens gjorde det samtalet genererade enormt mycket diskussioner i RFSL, säger Ulrika Westerlund. Människor blev väldigt arga och det fanns de som hävdade att islamofobi inte finns. Det ledde faktiskt till att en person lämnade styrelsen.
I mars i år hävdade så Jimmie Åkesson (SD) i en debattartikel i Aftonbladet att Sverigedemokraterna är ”ett parti för hbt-personer”. Artikeln talar om ”det homohat som den tilltagande islamiseringen medför”.
- Det blir ju verkligen en väckarklocka för hela hbtq-communityt när SD säger sådana saker och det faktiskt finns folk inom RFSL som håller med, sade Felix König.
RFSL får inte bli en exklusivt vit organisation, det var paneldeltagarna överens om. Ulrika Westerlund lyfter fram Egalia, en fritidsgård med queer inriktning som RFSL driver i Stockholm, som ett gott exempel. Runt 50 procent av de ungdomar som kommer dit har invandrarbakgrund. Däremot har RFSL misslyckats med att få in invandrare i sina styrelser. Varför?
- Det är en fråga som hela Sveriges föreningsliv ställer sig, säger Ulrika Westerlund.
Det märks att den frågan bränner. Flera personer ur publiken berättar om egna och vänners erfarenheter av att ha känt sig utanför i föreningsarbetet. En kvinna lyfter fram den gudstjänst i Storkyrkan som hålls på söndagen i Prideveckan varje år. När hon föreslog att muslimer, judar och katoliker skulle inkluderas i gudstjänsten fick hon blankt nej. En annan kvinna beskriver arbetet inför Pride som en hierarkisk organisation med högt tempo, där den som till exempel inte talar så bra svenska har svårt att hänga med. Ulrika Westerlund tror att RFSL skulle vinna på att lägga mindre fokus på föreningsformalia:
- Om man inte har så stor erfarenhet av sådant så ska man inte behöva fokusera på att justera protokollet rätt.
Sahar Mosleh tyckte inte att funktionsnedsattas behov blev tillräckligt belysta i debatten.
Men Sahar Mosleh har ett annat svar på varför RFSL:s styrelse ser ut som den gör:
- Det handlar mycket om interna kontakter: min släkting, min flickvän, min dotter - det nätverket finns som gör att det blir samma personer som sitter där.
Medan debatten om invandrare i hbt-rörelsen blev livlig, sades det inte mycket om funktionsnedsatta, och Sahar Mosleh var besviken:
- Jag ser mig själv som en käring som tjatar om samma ämne, varenda jävla år. Så jag måste väl färga mitt hår igen.
En person i publiken känner igen känslan av att vara den enda som lyfter en fråga:
- Jag är trans och du är funkis och vi har samma problem. Det är inte vem vi är som är problemet, utan hur vi behandlas.
Text och bild: Marie Wenger
fotnot: Ali vill inte gå ut med sitt efternamn i medierna.
Läs mer:
Arabiskt initiativ om dokumentären ”Sämre än djur”
Vi måste tala klarspråk om hederskulturen, debattartikel i QX 7 oktober 2009
Amnesty Press på Pride:
Rapport från ett karnevalståg (Amnesty Press 31 juli)
Från allsex till homoidentitet (Amnesty Press 29 juli)
Heteronormen styr inom svensk vård (Amnesty Press 28 juli)
Okunskap leder till avvisningar (Amnesty Press 27 juli)
reportage | 2010-08-02 |