Från allsex till homoidentitet
reportage | 2010-07-29 |
Det talas mycket om att bryta normer under Prideveckan, normer som etablerats i ett patriarkalt heterosamhälle. Samtidigt pågår ett ständigt formande av nya identiteter bland homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-personer (hbtq). Vilka normer styr inom hbtq-världen? Det har sociologen Hanna Bertilsdotter funderat på.
Pride Park invigdes på onsdagskvällen med tal bland annat av Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm. Torsdagskvällen bjöd på den sedvanliga schlagerfesten.
- Problemet med normaliteter är att vi aldrig kommer undan dem. Man kan bara titta och se: ”Jaha, vilket huvud har vi fått nu då?”, säger Hanna Bertilsdotter.
Hon har just avslutat sitt föredrag på Pride, och en tjej ur publiken har ställt sin fråga: ”Kommer homonormen att luckras upp nu, eftersom den inte längre behövs i hbtq-rörelsens politiska kamp?”
Homonormen, det är vad Hanna Bertilsdotters forskning har kommit att handla om. Hon befinner sig i slutfasen av en studie av normer i gaypressen, som så småningom ska resultera i en bok. Själv är Hanna Bertilsdotter bisexuell och har en bakgrund inom just gaypressen. 2007 doktorerade hon med avhandlingen Lagom lika, lagom olika, om manlig bisexualitet i svenska dagstidningar. Berättelser om bisexualitet används ofta för att ringa in en norm, menar hon:
- De bisexuella blev lite som ”de där andra” som man ska konstruera heterosexualiteten kring.
Hanna Bertilsdotter__ studerar normer i gaypressen. Bild: Marie Wenger
Med den nya studien, som går under arbetsnamnet Normala homos, vill Hanna Bertilsdotter visa att liknande mekanismer finns inom hbtq-världen. Hon har studerat artiklar om bisexualitet i tidskrifter som vänder sig till en manlig homosexuell läsekrets, mellan 1954 och 1986. Från det tidiga 50-talet, då RFSL var nybildat och homofobin var stark i samhället, till 1980-talets HIV-kris. Och hon har sett en homonorm i förändring.
Hanna Bertilsdotter talar om det sena 1960-talet med fascination i rösten. Då fördes en debatt kring sex som på många sätt var betydligt mer liberal än dagens. Kampen för homo- och bisexuellas rättigheter höll på att växa till en massrörelse. Tidskrifter som HOMO, Viking och senare Revolt ville ge en bild av sex som både njutningsfullt och politiskt. Allt var tillåtet, och fokus låg på människans ”allsexualitet”.
- Det fanns ett återkommande tema att hävda sexualiteten som något som inte måste definieras, säger Hanna Bertilsdotter.
Då talades det mer om sexuella praktiker än identiteter, men mot slutet av 1970-talet hamnade fokus mer och mer på homoidentiteten. Därmed uteslöts också de som inte passade in på idealbilden av en homosexuell man, menar Hanna Bertilsdotter. I mitten av 1980-talet var det bilden av en tvåsam, monogam man som är öppen med sin sexualitet, attraheras av andra män i samma ålder, helst umgås med andra homosexuella och inte skiljer på sex och kärlek. Och hans homosexuella identitet är stabil över tid.
Det är en bild som fortfarande känns igen, inte bara i hbtq-sammanhang utan också i majoritetssamhällets föreställningar om vad det innebär att vara gay. Men den är ingen självklarhet, betonar Hanna Bertilsdotter. På 1950-talet sågs det till exempel inte alls som rätt att vara öppen med sin homosexualitet. Då skulle man ta ansvar för sin eventuella kvinnliga partner och familj och ha diskreta homosexuella förhållanden vid sidan om.
- Det är en livsstil som har kommit att bli allt mer obegriplig, säger Hanna Bertilsdotter. Idag finns det ett ideal om att vara varandras allt, det är inget tal om mannens värld och kvinnans värld längre.
Homonormerna är i ständig förändring. Deltagare från Prideparade 2009. Bild: Anna Wehlin
Ett annat exempel är frågan om lika eller olika ålder. På 1950-talet var stora ålderskillnader betydligt mer accepterat i samkönade relationer. Så småningom har idealet kommit att betona ålderslikhet, något som Hanna Bertilsdotter tror hänger ihop med majoritetssamhällets föreställning om homosexuella som pedofiler.
I homoidealens utkanter finns beskrivningarna av de bisexuella. De får så att säga bära ansvaret för alla avvikelser från normen, menar Hanna Bertilsdotter. Ibland kopplas de också samman med ett tidigare ideal - ”På medeltiden var alla allsexuella.” - eller med en utopisk framtid.
- Men de är aldrig här och nu, säger Hanna Bertilsdotter.
Hanna Bertilsdotter har valt att bara titta på tidskrifter som vänder sig till en manlig publik, som en medveten avgränsning. Men när föreläsningen är slut handlar många av publikens frågor om kvinnlig bisexualitet. Är den mer accepterad i hbtq-rörelsen? Hanna Bertilsdotter tror inte det:
- I homovärlden är kvinnlig bisexualitet ibland ett större problem än manlig bisexualitet, eftersom den är mer identitetsgrundande, säger hon. När folk börjar identifiera sig som bisexuella och ha relationer med andra kvinnor, det är då det börjar bli problem.
Hon hoppas att någon kommer att följa i hennes spår och gå vidare med den frågan.
- Gaypressen är ett otroligt rikt material och det förvånar mig att så lite forskning har gjorts på det området.
Text och bild: Marie Wenger
Läs mer:
Allt fler tjejer har sex med tjejer (DN 21 december 2009)
Heteronormen angår oss alla (Elin Grelsson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet 26 juli)
Bin i alla länder - gadda ihop er! (RFSL)
Självkritisk generaldirektör invigde Pride
Om den ena sidan av Pride är fest och glamour så gav invigningen också den andra sidan av Pride; politik och allvar. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm höll ett tal där han självkritiskt belyste en myndighets mindre smickrande förflutna och lovade en framtid där myndigheten ska stå på medborgarnas sida.
Högsommarvärmens dagar var förbi när Stockholm Pride på onsdagskvällen invigde den nya arenan för Pride Park: Sjöhistoriska museet. Det uppgavs att cirka 7 000 besökare hade tagit sig ut till platsen som är mindre centralt belägen än den tidigare Parkarenan; Tantolunden på Söder.
Pär Wiktorsson, ordförande i föreningen Stockholm Pride och Lovise Brade Haj, vice ordförande, hälsade alla - ”från Golden Ladies till Pride Kids” - välkomna till 2010 års fest där ”stolta regnbågsmänniskor” ska fira och diskutera under temat makt.
Lovise Brade Haj påminde om att Pridefirande fortfarande möter motstånd även i Norden, som nyligen i Karlstad, där nazister på sina fora hade diskuterat hur man skulle kunna slå ner deltagare utan att drabbas av hiv och Helsingfors där ett våldsamt angrepp genomfördes i juli riktades mot deltagarna.
- I år samlar vi in pengar via vår solidaritetsfond till Zagreb Pride, sade Pär Wiktorsson.
Under våren har Prideparader i Östeuropa slagits ned av polis, attackerats av våldsamma motdemonstranter eller helt enkelt förbjudits i länder som Moldavien, Ukraina, Ryssland, Vitryssland och Slovakien. I Litauens huvudstad Vilnius fick dock deltagarna i sista stund tillstånd att genomföra Baltic Pride.
Zagreb Pride är en relativt liten pridefestival som organiseras årligen sedan år 2002. Även om olika slags rättsliga skydd existerar är verkligheten annorlunda för många hbtq-personer i Kroatien. Genom att stödja Zagreb Pride vill Stockholm Pride ge sitt stöd till pridefestivaler i östra Europa och stärka kampen för rättigheter för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-personer (hbtq).
Lars-Erik Holm. Foto: Sören Andersson
Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm var märkbart stolt över att få vara invigningstalare på Pride.
- Pride är fest, politik och allvar. Och vi ska känna glädje över att vi har kommit så långt jämfört med andra länder, sade han.
Lars-Erik Holm betonade att framgångarna har nåtts genom arbete av enskilda personer och organisationer som RFSL och RFSU.
Och han konstaterade att det har mycket sedan den första frigörelseveckan hölls på 1970-talet, med Lars-Erik Holm som en av deltagarna, fram till dagens Pride, då ”nästan alla vill vara med”. Kritikerna är numera få. Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Anneli Enochson tillhör dock de som fortfarande är upprörda och hon skrev i veckan på sin blogg att ”Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap...och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår”.
Lars-Erik Holm påminde om att det finns motkrafter i en värld där ett 80-tal länder fortfarande kriminaliserar sex med samtyckande vuxna av samma kön och där stora världsreligioner anbefaller allt från avhållsamhet till stening till döds för att hindra människor från att leva det liv de själva vill ha.
I sommar har Socialstyrelsen presenterat sin rapport ”Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar - Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd”. Lars-Erik Holm berättade att han beslöt att frågan skulle utredas sedan han blivit uppvaktad av representanter för föreningen Benjamin, som berättade om situationen för transsexuella.
- Inte sedan jag 1992 slutade som läkare på Radiumhemmet har jag blivit så personligt berörd i yrkeslivet som av detta möte, förklarade Lars-Erik Holm. Jag vill se till att transsexuella ska ges makt över sina egna liv. De ska slippa möta fördomar och diskriminering. Och tvångssteriliseringar ska avskaffas.
Lars-Erik Holm gav en dyster bild av hur Socialstyrelsen och dess föregångare på 1920-talet varit för tvångssteriliseringar och på 1930-talet aktivt arbetade för att hindra att judiska flyktingar från Nazityskland fick en fristad i Sverige.
1979 ockuperades Socialstyrelsens trappa av personer som krävde att sjukdomsklassificeringen av homosexualitet skulle försvinna. Dåvarande generaldirektören Barbro Westerholm såg till att den försvann och en av Lars-Erik Holms åtgärder 2009 var att se till att ”transvestism, fetischism, fetischistisk transvestism, sadomasochism, könsidentitetsstörning i barndomen och multipla störningar av sexuell preferens” inte längre finns inom sjukvårdens diagnossystem.
- Min motivering var enkel, förklarade Lars-Erik Holm. De här diagnoserna härstammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner.
- Så länge som jag är generaldirektör ska ni inte behöva ockupera oss, sade Lars-Erik Holm och betonade att han vill se en myndighet som lyssnar på medborgarna.
Som ett led i förändringsarbetet har hela personalen utbildats i mänskliga rättigheter.
Även inom hbtq-rörelsen finns motsättningar och Lars-Erik Holm avslutade med en förmaning:
- Kom ihåg att respekt och solidaritet börjar hemma. Vi hbt-personer måste bli bättre på att respektera varandras olikheter och förutsättningar, inte bara den här veckan utan i de vardagliga handlingarna.
Även vett och etikett-experten Magdalena Ribbing talade vid Pridefestivalens invigning och Ankie Bagger och Peter Gustafson sjöng årets Pridelåt ”Secret Weapon”.
Text: Ulf B Andersson
Schlagerfestens återkomst
De senaste åren har torsdagen under Prideveckan varit något av en höjdpunkt för ”schlagerbögar” av alla kön och läggningar. Förra årets Pridearrangörer möttes av massiv kritik då schlagerkvällen 2009 sades ha förstörts av allt för få originalartister. Frågan var om årets schlagerkväll skulle återställa förtroendet.
Regnet öste ned över Stockholm på torsdagseftermiddagen men trots det beräknades 7 000 personer ha sökt sig ut till Pridepark när det var dags för Schlagerkvällen. Paraplyer och regnjackorna dominerade bland publiken men stämningen blev snabbt på topp när artister som Jill Johnsson, Claes Göran Hederström och Svenne&Lotta framförde nya och gamla schlagerhits som ”Crazy in love”, ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Bang-a-Boomerang”.
Anne-Lie Rydé en lycklig konferencier under kvällens första del och fick till och med göra en troskupp.
När sedan en av de hemliga överraskningsgästerna visade sig vara Björn Skifs, som aldrig tidigare varit med på Prides schlagerkvällar, steg stämningen ytterligare. Det blev tre gamla schlagerlåtar; ”Michelangelo” (1975), ”Det blir alltid värre framåt natten” (1978) och ”Fångad i en dröm” (1981) innan han avslutade ”Hooked On a feeling”. Björn Skifs var märkbart rörd över den respons han fick av publiken.
Till sist kunde Anne-Lie Rydé ropa in ett imponerande artistuppbåd som tillsammans sjöng ”Sånt är livet” , Anita Lindbloms odödliga hit från 1961.
Christer Björkman och Anna Bergendahl. Foto: Lars Bohlin
När det sedan blev det dags för del två av schlagerkvällen så var det självaste Schlagergeneralen Christer Björkman som stod på scenen och kunde presentera svenska och utländska artister som haft mer eller mindre stora framgångar. Men först visade han prov på riktigt mycket självdistans genom att svara på alla sina kritiker genom en sång om sin egen makt.
Här fanns Jenny Silver, som deltog i deltävlingen i Örnsköldsvik i februari 2010 med ”A Place to Stay”, som dock inte gick vidare, Safura som med ”Drip Drop” förde Azerbajdzjan till en femte plats i Eurovisionsschlagerfinalen i Oslo och maltesiska veteranen Chiara som 2005 blev tvåa i finalen med ”Angel”.
Naturligtvis var det en framgång för schlagerkvällen att också ha svenska vinnaren Anna Bergendahl på scenen och kunna avsluta med den tyska segraren i Oslo; Lena.
Text: Ulf B Andersson
Amnesty Press på Pride:
Heteronormen styr inom svensk vård (28 juli)
Okunskap leder till avvisningar (27 juli)
reportage | 2010-07-29 |