”Idrott och politik hör ihop” – seminarium om medaljens baksida: idrottsevenemang och mänskliga rättigheter
Är internationella idrottsevenemang en enande kraft som överbrygger politiska motsättningar eller snarare en arena där mänskliga rättigheter trampas ner av ekonomiska intressen och inskränkningar av yttrandefriheten? Såväl fram- som baksidan av medaljen diskuterades vid ett seminarium i Stockholm arrangerat av LO-TCO biståndsnämnd.
reportage | 2014-01-25 Av: Vera Häggblom |
Johan Lindholm, Byggnads ordförande, besökte Qatar i höstas. Foto: Vera Häggblom
Den senaste tiden har debatten om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i anslutning till stora idrottshändelser aktualiserats såväl i samband med avslöjandet att gästarbetande byggnadsarbetare i Qatar – där fotbolls-VM ska hållas 2022 – har utnyttjats under fruktansvärda förhållanden, som i upptakten till vinter-OS i Sotji, Ryssland, där yttrandefriheten och mötesfriheten har inskränkts kraftigt under Vladimir Putins tid vid makten. Vidare kommer ishockey-VM att hållas senare under våren i diktaturen Vitryssland. Är det då försvarbart att stora idrottsevenemang förläggs till stater med ett tvivelaktigt rykte gällande mänskliga rättigheter?
Karin Mattsson Weijber, ordförande för Riksidrottsförbundet, medverkar som representant för den svenska idrottsrörelsen och hon anser inte att det behöver vara ett problem att diktaturer får stå som värdland för stora idrottsarrangemang:
– Det ligger i idrottsrörelsens natur att man vill sprida idrotten över världen och det behöver inte vara negativt att lägga stora idrottsevenemang i diktaturer, under förutsättning att det ger utvecklingen i landet en skjuts i rätt riktning. Däremot blir det ett problem om det aldrig är demokratier får arrangemangen.
Karin Mattsson Weijber anser inte att det behöver vara negativt att diktaturer tilldelas stora idrottsevenemang. Foto: Vera Häggblom
En demokrati som kunde ha fått chansen att stå värd för vinter-OS 2022 är Sverige. LO ingick ett samarbetsavtal med Svenska Olympiska Kommittén (SOK) den 20 december 2013, där facket valde att ställa sig bakom en svensk ansökan i utbyte mot att spelen skulle genomföras bland annat i enlighet med kärnkonventionerna hos FN:s och schysta arbetsvillkor genom hela produktionskedjan i anslutning till OS.
– Jag tror att vi här har en stor möjlighet att i praktiken visa hur man kan arrangera ett OS/Paralympics med respekt för alla involverade i alla steg – före, under och efter spelen, säger Karl-Petter Thorwaldsson.
Samma dag som seminariet hålls på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer dock beskedet att en majoritet av politikerna i Stockholms stad inte ställer sig bakom en ansökan och Sverige går därmed miste om att vara en potentiellt god förebild för andra länder.
Vilket ansvar tar då den olympiska rörelsen för att påverka människorättssituationen i en positiv riktning i de länder som tilldelas idrottsevenemangen?
Loa Brynjulfsdottir, Johan Strid, Karl-Erik Nilsson och Johan Lindholm vid seminariet 17 januari. Foto: Vera Häggblom
Viveka Risberg är kanslichef på organisationen Swedwatch, som i vanliga fall granskar svenska företag i utvecklingsländer. Nu har man istället för första gången valt att lägga IOK och SOK under luppen i rapporten ”De olympiska kränkningarna”.
– Den olympiska rörelsen tar inte sitt ansvar i frågan. Det finns inga skrivningar om att man ska följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller ILO:s kärnkonventioner i IOK:s eller SOK:s policy, något som är en självklarhet för många företag idag, säger Viveka Risberg och tillägger att man i det här fallet har pratat om möjligheten för sponsorerna Vattenfall och Nordea att påverka SOK, till skillnad från den vanliga arbetsgången då organisationer försöker påverka företag.
Viveka Risberg menar också att Swedwatchs förhoppning, i likhet med vad Karin Mattsson Weijber uttrycker, självklart också är att den olympiska rörelsen ska vara en positiv kraft som leder till fred, utveckling och mänskliga rättigheter.
– Men vi ser att det istället har varit precis tvärtom under de senaste åren. Vi driver inte frågan att man ska få manifestera sina åsikter på arenorna, idrotten ska hållas ren. Men idrottsevenemangen får inte bygga på att andra människors rättigheter kränks, säger Viveka Risberg.
Johan Lindholm, ordförande i Byggnadsarbetareförbundet, fick personligen ta del av de svåra förhållanden migrantarbetarna i Qatar utsätts för då han besökte landet i höstas. Han är påtagligt tagen av mötet med de unga migrantarbetarna från Nepal och Indien som fått sina kontrakt och pass konfiskerade och som själva fick samla ihop pengar för att kunna skicka hem sina döda kollegor till hemländerna.
– För mig är det helt självklart att idrott och politik hör ihop. Man känner till den här situationen i Qatars regering och på FIFA men väljer att skjuta över ansvaret på sändarländerna. Ett land som Qatar där man har skyhöga löner och 1,2–1,5 miljoner gästarbetare och behandlar dem så här illa. Det är helt horribelt, säger Johan Lindholm.
Karl-Erik Nilsson, ordförande för Svenska fotbollsförbundet, får frågan från seminariets moderator Loa Brynjulfsdottir om man inte kände till detta inom FIFA då beslutet togs att lägga fotbolls-VM i Qatar.
– Det vet jag inte då jag inte var där, men det är inte beslutet att lägga fotbolls-VM i Qatar som skapade situationen för byggnadsarbetarna, den fanns där långt tidigare, svarar Karl-Erik Nilsson.
Karl-Erik Nilsson och Karl-Petter Thorwaldsson. Foto: Vera Häggblom
Karl-Erik Nilsson menar att beslutet att lägga mästerskapet i Qatar istället kan förbättra situationen, då man riktar ett strålkastarljus mot behandlingen av gästarbetarna och på så sätt sätter ett tryck på beslutsfattarna i Qatar.
– Idrotten måste finnas också i miljöer där det finns bekymmer. Hade vi haft det här seminariet idag om det inte vore för att fotbolls-VM skulle hållas i Qatar? Jag tror inte det. Sedan är det inte bara idrottsrörelsen som kan påverka, även företag, fack, riksdag, regering och exportrådet måste ta sitt ansvar, säger Karl-Erik Nilsson som svar på kritiken från en av Swedwatch-rapportens författare om att ”strålkastarhypotesen” inte har utvärderats ordentligt.
Johan Strid, generalsekreterare för Svenska Handikappförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté ger ytterligare en aspekt på temat idrott och mänskliga rättigheter genom en historia från OS i Moskva 1980, då Sovjetunionen meddelade att man inte var intresserade av att arrangera de paralympiska spelen med argumentet att man inte hade några funktionsnedsatta i Sovjetunionen.
– Nu startar snart de paralympiska spelen i Sotji, där man har gjort ett fantastiskt arbete ur tillgänglighetsperspektiv. Man kan inte längre ansöka om att ha ett OS utan att också ha ett Paralympics, så på så vis har vi byggt in en aspekt av de mänskliga rättigheterna i den olympiska rörelsen, säger Johan Strid.
Johan Strid uttrycker också en förhoppning om att det skulle kunna ske en liknande utveckling i frågan om situationen för homosexuella och sexuella minoriteter i Ryssland - under förutsättning att man är på plats och tar diskussionen – samt att den uppmärksamhet som ett stort idrottsevenemang drar till sig gällande människorättsfrågor kan göra en skillnad i det långa loppet:
– Men för att påverka måste man ha något att komma med, därför är det djupt olyckligt att inte regeringen och Stockholms stad har gett oss möjligheten att skapa ett OS/Paralympics som står för de värderingar vi kräver av alla andra, säger Johan Strid.
Text och bild: Vera Häggblom
Lyssna också på
Ekots lördagsintervju med Gunilla Lindberg från Internationella Olympiska Kommittén, IOK (25 januari)
Läs mer
Ryssland: OS i Sotji - mänskliga rättigheter på undantag (Amnesty 6 november 2013)
Qatar: Respektera migrantarbetarnas rättigheter (Amnesty 17 november 2013)
reportage | 2014-01-25 Av: Vera Häggblom |