Resandefolket i samhällets marginaler
filmer | 2006-11-16 |
Titel: Flickan i husvagnen
Producent, regi och foto: Perry Ogden
Medverkande: Winnie Maughan, Rose Maughan, Rosie Maughan, Paddy Maughan m fl
Land: Irland
Premiär: 17 november
Med den tunga trafiken dånande i bakgrunden börjar filmen om tioåriga Winnie på Irland som tillhör landets minoritet resandefolket. Marginaliserade här liksom i övriga Europa. Det är vid samma vägkant som filmen slutar – möjligtvis lite längre nedåt vägen, med lera upp till anklarna, utan vatten, el, eller toalett – återigen svikna av myndigheterna.
I ett naket porträtt skildas rakt upp och ned, utan krusiduller, hur en familj ur Irlands resandefolk behandlas av skolan, myndigheter och grannar. Resandefolket på Irland är en inhemsk folkgrupp med keltiskt ursprung, men med liknande erfarenheter av diskriminering som romer och andra resandefolk i övriga Europa.
Regissören Perry Ogden har försökt efterlikna verkligheten så mycket som möjligt, men filmen är ingen ren dokumentär. Handlingen är lite tillrättalagd och regissörens syfte är att historien skall spegla karaktärernas egna livserfarenheter, och de spelar också ”sig själva”, det vill säga familjen existerar i verkligheten och Ogden träffade Winnie Maughan när han gjorde en dokumentär om en ungdomsdomstol på Irland.
Genom långa scener och få klipp försöker Ogden minimera avståndet mellan tittaren och dem som filmas. Och han lyckas skapa en närhet och en film som berör. En improviserad dokumentär kanske man kan säga.
Familjen Maughan bor utanför Dublin vid en kraftigt trafikerad väg i en husvagn. Winnies mamma Rosie bor ensam med sina tio barn efter att fadern har stuckit sin väg.
Det går dåligt för Winnie i skolan, hon kallas slampa av de andra barnen, blir retad och löser konflikterna med knytnävarna. Hon blir avstängd från skolan för att begrunda sitt uppträdande. Hon driver runt på stan, snattar, sniffar lim, och tittar på vackra bröllopsklänningar och drömmer om ett giftermål i filmstjärneklassen. Mammans bröllopsvideo fungerar som inspiration.
Egentligen vill familjen flytta till en egen bostad i en bättre del av staden med mindre kriminalitet och bättre skolor. Men alla försök misslyckas. Är det för att de är resande som de inte tas emot?
Mamma Rosie tröstar sig på kvällarna med att supa sig redlöst full med sina grannar och vänner, och kvällen slutar ofta i gräl och slagsmål. Hon är sjuk och hostar, är analfabet och inget vidare på att förhandla med myndigheterna. En av sönerna försöker hjälpa och så även frivilligorganisationer. Men hjälpen de till slut får, trots fagra löften, är att familjen av kommunen blir flyttad ett stycke längre ned på vägen till en vägstump som ägs av hamnen, vilket betyder att kommunen inte längre har något ansvar att hjälpa dem. Vatten, el och toaletter som de lovats finns givetvis inte inom synhåll. En av grannarna är en annan resandefamilj som tvingats flytta hit från sitt förra hus efter att deras grannar kastat sten efter dem, och de var rädda att något av deras sex barn skulle skadas.
När filmen inleds blir Winnie spådd av en äldre kvinna som ger henne rådet att inte följa sitt hjärta utan sin hjärna. Det vill säga att satsa på studierna i stället för på killar. Det verkar inte som om Winnie tycker att detta skulle vara en särskilt bra prioritering.
De resandes situation liknar de hemlösas. De lever på samhällets botten utan bekvämligheter och service som för andra i samhället är självklara, och de hotas hela tiden av vräkning och att få flytta vidare. Skolgången försvåras av ständiga flyttar och även hälso- och sjukvård blir lidande. Livet blir också till en ond cirkel med inslag av alkoholism och stölder som bidrar till att deras rykte blir allt sämre bland resten av befolkningen.
Flickan i husvagnen ser man inte för att bli road. Men det är en bit av vår gemensamma europeiska verklighet. Och det handlar lika mycket om myndighetsmissbruk och klassamhälle som om föraktet och diskrimineringen mot de annorlunda – dem som anses mindre värda än oss själva.
Solveig Hauser
filmer | 2006-11-16 |