Självklart men svårt att förhindra krig
Reportage | 2000-09-15 Även publicerad i AmnestyPress #4/2000 |
Det krävs dödande innan omvärlden vaknar - och då är det för sent. Det är konfliktförebyggandets dilemma. Kosovo är bara ett exempel. I tio år varnade Amnesty och andra för krigsrisken och förespråkade förgäves förebyggande åtgärder. Nästan ingenting hände.
Men kanske är en förändring på gång. Konfliktförebyggande diskuteras till och med bland stormakterna. Och människorättsfrågor blir allt viktigare i det konfliktförebyggande arbetet.
När TV-bilderna med dödade och lemlästade drabbar väljarna i västvärlden stiger ropen på effektiva åtgärder snabbt. FN försöker agera, de nationella regeringarna skickar humanitär hjälp, diplomatiska sändebud, höga representanter. Ibland blir trycket så hårt att militärer sänds att ingripa.
Dessa insatser är dyra - och dessutom kommer de så sent att många redan hunnit dö. Det här har vi sett i olika varianter i Kosovo, i Bosnien, i Rwanda, Kambodja, Sierra Leone, Kongo, Somalia...
När våldets logik tagit över tar det åratal att återställa freden och läka såren. Då har våldet i sig skapat en ond spiral.
Men det finns en annan möjlighet. Väpnade konflikter går att förebygga, om rätt åtgärder vidtas i tid. Det handlar om tusentals liv som kan räddas och miljarder kronor som kan sparas.
Granne med Kosovo ligger Makedonien. Landet har en stor albansk minoritet och en slaviskspråkig majoritet. Spänningen mellan de två folkgrupperna är sedan länge stor - ändå har den efter förebyggande insatser inte övergått i väpnat våld.
När de baltiska staterna frigjorde sig från Sovjetunionen fanns en inbyggd krutdurk i de nya små staterna: en stor rysk minoritet. Omvärlden insåg att om spänningen mellan minoritet och majoritet skulle explodera i våldsamhet, så var ländernas självständighet hotad.
Det kunde få allvarliga konsekvenser även utanför ländernas gränser. Här satsade EU, Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) mycket kraft på konfliktförebyggande arbete.
Liknande exempel skulle kunna tas från situationen för de ungerska minoriteterna i Slovakien och Rumänien. Även där har EU, OSSE och Europarådet arbetat med både morot och piska. Ett afrikanskt exempel kan vara Mali, där konflikten mellan tuareggrupper i norr och staten kunde hanteras genom medling och biståndsinsatser, ledda av FNs utvecklingsprogram UNDP.
Sverige har tillsammans med andra länder under de senaste åren drivit ett aktivt diplomatiskt arbete för att göra konfliktförebyggande till en viktig fråga i internationella sammanhang. FNs generalsekreterare Kofi Annan har också drivit frågan.
Det har givit vissa framgångar. På det senaste G8-mötet med de sju största industriländerna samt Ryssland, antogs en deklaration om konfliktförebyggande.
Men trots att de flesta diplomater i dag rutinmässigt framhåller vikten av tidiga insatser för att hindra konflikter, är kunskapen om hur det kan göras ganska dålig och det finns egentligen inga institutioner som rutinmässigt försöker upptäcka hotande konflikter och sätta in åtgärder. De handlingsprogram som den svenska regeringen och andra antagit är ofta relativt vaga.
Det här avspeglar att det rör sig om ett ganska nytt område. I nuvarande form har det bara diskuterats sedan kalla krigets slut. Det är inte ens fem år sedan den första mer betydande boken inom området gavs ut.
För att kunna vidta åtgärder mot en hotande konflikt måste man först identifiera var de kan tänkas bryta ut. Det finns ett antal olika metoder för detta, som i stort sett alla bygger på att söka efter tecken som brukar synas innan en konflikt bryter ut.
Men varningssystemen har svagheter. Det finns många samhällen som uppvisar nästan alla sådana tecken utan att konflikterna någonsin blir väpnade.
– Men det går att finna de, säg, femton farligaste områdena och sätta in åtgärder mot alla. Då får man med även det fåtal konflikter som verkligen skulle blivit våldsamma, säger Andrès Jato, doktorand i freds- och konfliktforskning i Uppsala.
Människorättsfrågor har en viktig roll i all konfliktförebyggande verksamhet, både som indikator på att något håller på att gå fel och som verktyg för att försöka hindra konflikten från att bli våldsam. Detta uppmärksammas nu allt tydligare.
– Traditionellt har konflikter hanterats av säkerhetspolitiska experter och militärer medan människorättsfrågor skötts av en annan grupp av diplomater och jurister. Nu börjar dessa grupper av människor allt mer att samarbeta – det står allt klarare att frågorna hör ihop, säger Paul Wrange, folkrättsexpert på utrikesdepartementet.
Text: Lars Truedson
Reportage | 2000-09-15 Även publicerad i AmnestyPress #4/2000 |