Nu ska freden byggas i södra Sudan
Reportage | 2005-09-30 Även publicerad i AmnestyPress #3/2005 |
I 21 år har invånarna i södra Sudan lidit av krigets förödelse. Många har förlorat sina kära, tvingats att fly eller att strida mot sin vilja. Nu har freden äntligen kommit och de flesta verkar villiga att förlåta och stryka ett streck över det förgångna.
John Mapieu var tretton år gammal när han gick med i SPLA, Södra Sudans Befrielsearmé, för att hämnas mordet på sin farbror. Det var för elva år sedan, då regeringstrupper och olika falanger av gerillarörelsen dagligen stred mot varandra i södra Sudan.
– Min farbror dödades och det enda jag kunde göra var att ta till vapen för att hämnas, minns John Mapieu.
När han för första gången höll ett automatgevär i sin hand hade inbördeskriget redan pågått i tio år. Byar plundrades, kvinnor våldtogs och män massakrerades. Ett par år senare svalt nästan en kvarts miljon männisor ihjäl på grund av kriget, vilket föranledde en av de största internationella hjälpinsatserna någonsin. Totalt beräknas två miljoner människor ha dött av våld och nöd i krigets spår medan fyra miljoner drevs på flykt, innan rebellernas politiska gren SPLM och Khartoum-regeringen till slut skrev under ett fredsavtal den 9 januari 2005.
– I dag tycker vi verkligen det är synd att alla dessa människor på båda sidor, var tvungna att dö, säger John Mapieu.
Han sitter på en enkel trästol intill ett bord i ett mörkt rum med kala väggar i ett hus på sjukhusområdet i Rumbek, södra Sudans nya huvudstad. Sjukhuset i sig är inhyst i en samling utbombade byggnader, och de flesta malariafebriga patienter väljer att vila i skuggan under träden ute på gården i stället för inne i de kvava salarna. I en arbetslokal längst bort på området gjuter Benedict Masika från Kenya benproteser på löpande band, och de lyckliga ägarna till nya ben och fötter övar gång på den soliga verandan utanför.
I sitt nya civila liv arbetar John Mapieu som sjukhusets hiv-informatör. Han testar oroliga män och kvinnor för sjukdomen, och försöker dela ut de få gratiskondomer han har till de skeptiska.
– Nu när freden är här är jag verkligen stolt över att jag inte bara flydde till ett läger. Det var bra att stanna kvar och slåss för vår sak, men jag förlorade min utbildning, säger han.
Få invånare i Rumbek, som inte är mycket mer än en större by med hyddor av lera och halm, visar i dag någon bitterhet över den förödelse som kriget orsakade. Kanske är det glädjen och lättnaden över att freden äntligen kommit som skyler över de svåra förlusterna, kanske är det en ärlig och äkta vilja att förlåta och gå vidare som ligger bakom. Att människorna i södra Sudan slogs för sina rättigheter mot regimen i norr och att de nu känner sig som segrare i »befrielsekriget« bidrar säkert till viljan att stryka ett streck över det förgångna, trots att många av övergreppen på civilbefolkningen faktiskt begicks av gerillan.
– Att vara arg på SPLM är som att slå sig själv, påpekar 22-årige studenten Barnabas Bol.
När SPLM-ledaren John Garang (som senare, den 30 juli, dödades i en helikopterolycka) talar till folket i Rumbek vid gerillarörelsens årsdag ber han ändå folket om ursäkt för det lidande de har fått utstå under kriget.
– Jag vill betona hur viktigt det är med förlåtelse, försoning och sammanhållning för folket i det Nya Sudan och för oss inom rörelsen för att vi ska ha de bästa förutsättningar att anta de utmaningar som freden ställer oss inför, säger han från ett rangligt podium på den sandiga fotbollsplanen mitt i Rumbek som kallas för Frihetstorget.
Iklädd militäruniform står han i givakt medan spillrorna av en nation defilerar förbi. Först ut är ett kompani unga militärer i taktfast marsch, följt av arméns musikkår i slitna koloniala kostymer i rött. Sedan följer en grupp civilklädda soldater i trasor, med automatgevär i hand. Därefter haltar en sorgsen skara barfota krigsveteraner i otakt med en grupp sammanbitna kvinnor i hasorna. Sist snavar skolklass efter skolklass av magra barn i illasittande second-handkläder förbi.
Uppradade bakom John Garang sitter hela SPLM:s toppgarnityr i camouflagekläder och röda baskrar. De skrattar och applåderar medan John Garang ger ett flera timmar långt tal om freden för Rumbek-borna, som lyssnar tålmodigt i hettan.
– Fredsavtalet har satt punkt för kriget med en rättvis och hedervärd fred, dånar Garangs röst ur en raspig högtalare.
John Garang är övertygad om att freden den här gången kommer att hålla. Det krig som just tagit slut är det andra i Sudans historia sedan självständigheten från Storbritannien 1956 och John Garang själv var med om att bryta den tio år långa fred som slöts 1972. Tillsammans med några andra officerare i Sudans armé ledde han en revolt mot regimen i Khartoum, som brutit mot fredsfördraget genom att införa muslimska sharia-lagar i hela landet, trots motstånd från södra Sudan där många är kristna eller animister.
– Det här fredsavtalet är annorlunda därför att det innehåller många garantier som inte beror på enskilda individer eller på den ena sidan som tidigare, säger Garang i en intervju med Amnesty Press i Rumbek.
– Fredsavtalet ger till exempel SPLM rätten att behålla sin armé under övergångstiden, och det är en stor garanti i sig eftersom det avskräcker den som skulle vilja bryta mot avtalet, hävdar han.
Det finns dock en rad frågetecken kring fredsuppgörelsen. Både SPLM och regimen i Khartoum tycks ha skrivit under endast efter att de givit upp hoppet om en militär seger, och båda parter har tvingats ge efter på viktiga punkter. Regeringen i Khartoum har i stort sett alltid strävat efter ett enat Sudan under muslimsk lag, medan SPLM slagits för en enad, sekulär nation. Freden blev möjlig först sedan SPLM gått med på att den norra delen av landet även i fortsättningen kan vara muslimsk, och regimen i Khartoum har godkänt att södra Sudans nationella status ska avgöras i en folkomröstning i slutet av den sex år långa övergångsperioden. Resultatet då kan bli ett delat Sudan, med en muslimsk stat i norr och en självständig, sekulär stat i söder – vilket ingen av parterna önskat. Redan nu tvistar de dessutom om tre provinser i det oljerika gränsområdet mellan Nord och Syd som båda parter gör anspråk på.
Det största hotet mot freden finns kanske ändå på John Garangs egen mark. Ett trettiotal mindre, fristående miliser härjar fortfarande i södra Sudan. Under kriget utrustades de av regimen i norr för att slåss mot gerillan i söder, men de är formellt inte en del i fredsavtalet. Garang säger att han har inlett en dialog med dem och att han har goda förhoppningar om att få dem med i fredsarbetet. Andra är mer skeptiska till möjligheterna att få ett snart slut på de lokala konflikterna.
– En del människor har ingen boskap, ingenting. De är traumatiserade av kriget och nu är det torka. Så de tar sina vapen och plundrar andra, berättar James Mador, som förlorade sitt ena ben efter att ha blivit skjuten i ett anfall i maj i fjol och som just utrustats med en benprotes på sjukhuset i Rumbek.
Han vet inte hur gammal han är, men hans skrumpna kropp och vita skägg vittnar om ett långt och hårt liv. Han var själv med och slogs under det första befrielsekriget och tror att södra Sudan endast kommer att vara fredligt den dag då den nya regeringen lyckats samla in alla de vapen som finns i området.
– Det kommer att ta slut då den nya regeringen fungerar ordentligt, om den lyckas ta hand om folket så att de inte längre behöver gå hungriga och så, säger James Mador i det skarpa solskenet på verandan utanför sjukhusets protesavdelning.
Om inte den nya regeringen lyckas leva upp till de skyhöga förhoppningar som folket har på freden är det lätt att tro att sudanesernas stoiska inställning till de många årens lidande snabbt kan förbytas i missnöje och protester. I södra Sudan slänger var och varannan man med ett automatgevär och våldet ligger alltid nära till hands.
– Det är klart att det kan bli problem med så mycket vapen som saknar politiskt mål. Det är därför som det fortfarande är oroligt häromkring. Ute på landsbygden slåss de överallt, påpekar SPLM:s egen kommunchef i Rumbek, Kou Nal.
Vid en konferens i Oslo i april i år enades omvärlden om att skänka 4,5 miljarder USA-dollar i hjälp för att bygga upp södra Sudan, och John Garang är klar över vad han vill använda pengarna till. Första prioritet är att lägga grunden för fungerande myndigheter och statliga institutioner. Sedan gäller att bygga upp den fysiska infrastrukturen, få igång statlig service som utbildning och sjukvård och att rehabilitera ekonomin. Till sin hjälp har han det utländska biståndet och snart också hälften av Sudans oljeinkomster.
– Vi tänker undvika de misstag som begåtts i många oljeproducerande länder i Afrika där pengarna bara gått till konsumtion för en liten elit, lovar John Garang.
Något större behov av att ta itu med de krigsförbrytelser och övergrepp på civilbefolkningen som begicks under kriget ser han inte. Frågan om hur man ska hantera alla de barnsoldater som gerillan tvångsrekryterat genom åren viftar han bort, men säger att han kan tänka sig att vid behov sätta upp en sanningskommission liknande den som bildades i Sydafrika efter apartheid.
– Men man måste komma ihåg att SPLA inte är en främmande styrka i södra Sudan, utan SPLA är folket. I alla krig förekommer förluster, men det är inte sådant som vi gjort mot befolkningen av ren illvilja, hävdar John Garang.
Han är övertygad om att kriget var värt uppoffringarna, trots den enorma förödelse det orsakat och den sorg och nöd som konflikten lämnat efter sig.
– Hur man ser på det beror naturligtvis på vilket pris samhället anser att friheten är värd. Resultatet av det här kriget är ett fredsavtal som vi anser, åtminstone på pappret och när det genomförs, lever upp till sydsudanesernas förhoppningar. Så ja, det var värt det, säger han i skuggan under ett träd vid det sönderskjutna hus intill Frihetstorget som en gång var den brittiske högkommissionärens högsäte.
24-årige hiv-informatören John Mapieu, som efter elva år som gerillasoldat vet bättre hur man skjuter med ett automatgevär än hur man läser och skriver, säger att han i dag inte har några problem att förlåta de män som mördade hans farbror.
– Man ska inte ta det personligt. Till och med om araberna kom tillbaka till Rumbek i dag så måste vi acceptera dem, säger han.
Fakta /Södra Sudan
Inbördeskriget bröt ut i och med en revolt i södra Sudan 1983, ledd av John Garang, och slutade officiellt i och med fredsavtalet som skrevs under den 9 januari i år.
Södra Sudans befrielserörelse/ armé, SPLM/SPLA tog upp vapen i protest mot de sharia-lagar som Khartoum ville instifta i hela landet och mot diskrimineringen av landets afrikanska invånare. De norra delarna av Sudan är traditionellt arabiska, de södra delarna afrikanska.
I flera år under 1990-talet krigade John Garang och nuvarande andre vice-presidenten i SPLM/A, Riek Machar, om makten i södra Sudan. Den maktstriden var minst lika förödande för civilbefolkningen som revolten mot norr.
Än råder inte fred i hela Sudan. En konflikt mellan regimen och rebellrörelser i Darfur fortsätter och det förekommer också oroligheter i östra delen av landet.
Stora mängder olja upptäcktes i Sudan 1978. Enligt fredsavtalet ska inkomsterna från oljan framöver delas lika mellan regeringarna i södra och norra Sudan.
Den 30 juli dog John Garang i en helikopterolycka. Våldsamma protester följde och minst 130 personer dödades och farhågor fanns för att fredsprocessen var i fara. SPLM valde Salva Kiir som ny ledare och han lovade att fullfölja fredsavtalet. Salva Kiir övertog också posten som Sudans vicepresident.
Text: Anna Koblanck
Reportage | 2005-09-30 Även publicerad i AmnestyPress #3/2005 |