Turkiet och Ungern angår oss alla
Joakim Medin var på plats i Ungern i april när Viktor Orbán vann valet för tredje gången och i Istanbul när Recep Tayyip Erdoğan vann valet i juni. Båda regeringarna har framgångsrikt använt en nationalistisk-populistisk retorik som vinner stöd bland väljarna, konstaterar han i sin krönika.
Krönika | 2018-08-26 Av: Joakim Medin Även publicerad i AmnestyPress #3/2018 |
Den 61-årige grönsaksförsäljaren Talip som jag mötte i Istanbul i juni hyste inga tvivel: självklart skulle president Recep Tayyip Erdoğan vinna i både parlaments- och presidentvalet. Under hans styre har ju Turkiet blivit ett rekordland, det har alla hört. Atatürk-flygplatsen i Istanbul är den bästa i hela världen. Den nya Istanbulkanalen som ska byggas kommer bli den bästa i världen. Och den turkiska ekonomin är världens tredje bästa. Förvisso har vi ekonomiska problem idag, erkände Talip, men de problemen har skapats av Europa, USA och Australien som vill stoppa oss från att växa!
Några dagar senare såg jag mycket riktigt Erdoğans anhängare fira dubbla valsegrar. I april bevakade jag även valet i Ungern. Också där tog regeringen under premiärminister Viktor Orbán hem en storseger, för tredje gången i rad.
Den ungerska regeringen har satsat stort på kampanjer om den invasion som hotar Ungern, organiserad av George Soros. Foto: Joakim Medin
Både Erdoğan och Orbán har tidigare burit liberala masker, men för idag en konservativ-religiös och auktoritär politik som har fått skarp internationell kritik. Efter valet har Turkiets parlamentariska system ersatts av ett presidentsystem, som garanterar Erdoğan fortsatt styre. I juli förklarade Orbán självsäkert att hans form av ”kristna demokrati” inte är liberal, utan illiberal.
Varför fortsätter sådana ledare att vinna val? Starka misstankar om valfusk har rapporterats i båda fallen. Men under bevakningen kunde jag också se hur båda regeringarna framgångsrikt har använt en nationalistisk-populistisk retorik, som Talip och många andra väljare lystrat till. Budskapet har varit att båda länderna har blivit extremt framgångsrika under Erdoğans respektive Orbáns styren, med ständigt nya rekordresultat. Men de måste utkämpa fosterländska strider för att skydda framstegen.
I Turkiet har Erdoğan sedan två år tillbaka jagat både den kurdiska PKK-gerillan och Gülenrörelsen, som båda två är terrorstämplade och vars hotbilder ständigt blåses upp. Men de ekonomiska problemen i landet skylls främst på en mäktig, västerländsk sammansvärjning mot Turkiet. Ju värre den turkiska lirans fall har blivit denna sommar, desto högre har presidentens konspirationsrop blivit.
Anhängare till Viktor Orbán firar valsegern för det styrande partiet Fidesz. Foto: Joakim Medin
I Ungern har regeringen inte alls talat om verkliga samhällsproblem, som bristerna i skolan och vården. Man har endast fokuserat på hotet från en nära förestående ”invasion” av illegala muslimska migranter. Som i euroskeptiska ordalag sägs vara planerad av en mäktig, liberal sammansvärjning mellan det överstatliga EU och finansmannen George Soros, Erdoğan och Orbán är landsfäderna som beskyddar sina nationer från utländska hotbilder. I båda länderna repeteras denna retorik också av de statliga och kommersiella medierna, som idag nästan fullständigt kontrolleras av regeringarna.
Jag blev förvånad, men samtidigt inte bestört, när jag inför valet frågade välutbildade medelklassungrare om regeringspropagandan och kunde få till svar, att ”om man är smart, så förstår man att det finns en konspiration mot Ungern”.
Valresultaten i april och juni har lett till en ännu större oro i omvärlden, eftersom både Turkiet och Ungern tidigare setts som viktiga bastioner för en demokratisering av Östeuropa respektive Mellanöstern. Idag står dessa två länder tvärtom på barrikaderna för en auktoritär utveckling i respektive region – under två ledare, som även de tidigare sågs som stora förkämpar för demokrati.
Den stora frågan är vad dessa totala U-svängar kan signalera till andra makthungriga ledare, som står och väger mellan att föra en demokratisk eller en auktoritär politik. Konsekvenserna angår idag även oss européer och EU-medlemmar.
Joakim Medin
[email protected]
Joakim Medin.
- Joakim Medin är frilansjournalist och författare. Hans senaste bok ”Orbánistan” (Verbal förlag) kom i juni.
Läs mer om Ungern och Turkiet av Joakim Medin i Amnesty Press
Turkiets ödesval – har oppositionen en chans mot Erdoğan? (21 juni 2018)
”Jag kan inte se något alternativ till Erdoğan” (20 september 2017)
Amnesty vägrar följa ny ungersk lag (30 juni 2017)
Gränsen Ungern vill dölja – polis stoppade Amnesty Press reporter (30 juni 2017)
Krigets återkomst (9 oktober 2016)
ÅRSMÖTET I UMEÅ: Joakim Medin om varför journalister måste vara på plats (14 maj 2015)
Romskt motstånd i antiziganismens Ungern (5 mars 2014)
Krönika | 2018-08-26 Av: Joakim Medin Även publicerad i AmnestyPress #3/2018 |