Denis Mukwege – doktorn som vägrar låta sig tystas
Hösten 2012 utsattes den kongolesiske läkaren och människorättsaktivisten Denis Mukwege för ett mordförsök. Attentatet kastar ännu mörka skuggor över doktorns vardag och han lever som en fånge på sitt eget sjukhus. – Jag känner mig fortfarande hotad till livet och räknar med att leva så här ett par år till – åtminstone fram till nästa val, säger han.
reportage | 2014-06-20 Av: Berthil Åkerlund Även publicerad i AmnestyPress #2/2014 |
Den kongolesiske läkaren Denis Mukwege lever som en fånge på sitt eget sjukhus efter att ha blivit utsatt för ett attentat av en dödspatrull. Foto: Torleif Svensson
Strax före sju på kvällen den 25 oktober 2012 intog fem okända män Denis Mukweges hem i Bukavu i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Männen tog hans döttrar som gisslan, ställde honom på gården och tryckte vapen mot hans huvud.
Men just när skotten skulle falla ingrep en anställd i hemmet. Han gjorde vad han kunde för att rädda doktorns liv men var maktlös och sköts till döds med flera skott.
Av ren chock föll doktorn till marken och kulorna som var avsedda för honom strök över huvudet. När männen såg honom ligga där i halvdunklet drog de tydligen slutsatsen att uppdraget var utfört och flydde i doktorns bil. Några ögonblick senare reste han sig omtöcknad och gick in till döttrarna, som ju hade hört skotten och trodde att han var död.
– Ner på golvet, kryp! De kommer att skjuta igen, skrek döttrarna svårt chockade.
Det som hände kom inte som en blixt från klar himmel. Doktor Mukwege hade fruktat att han skulle utsättas för ett attentat men trodde inte att det kunde ske i hemmet. Han bodde femtio meter från FN:s högkvarter i Bukavu och nära en stor polisstation och hade tagit för givet han och familjen var skyddade.
Attentatet gav honom budskapet om motsatsen och även efterspelet fick honom att starkt ifrågasätta säkerheten. Polisen var visserligen snabbt på plats men de gjorde inga förhör och han väntade förgäves på att en åklagare skulle komma och börja en utredning.
Med förövarna på fri fot valde Denis Mukwege och familjen att lämna Bukavu och landet. De levde i exil i två och en halv månad innan de återvände. De flyttade då in i ett hus på Panzisjukhuset, det sjukhus i Bukavu som doktor Mukwege öppnade mitt under kriget i slutet av 1990-talet. Huset som ställts i ordning var omgivet av ett tre meter högt stängsel och beväpnade vakter fanns på plats för att ge doktorn skydd.
Denis Mukwege har tilldelats en rad internationella utmärkelser, däribland Palmepriset år 2008. Foto: Torleif Svensson
Nu har 16 månader gått sedan Denis Mukwege återvände och attentatet sätter fortfarande stark prägel på vardagen och arbetet på sjukhuset. Grindar som brukade vara öppna är omsorgsfullt tillbommade och vakter syns överallt på sjukhuset.
Vi möter doktorn i hans kontorsrum i ena hörnet av sjukhusområdet och han suckar tungt över sin starkt kringskurna tillvaro. Kvart över sju varje morgon eskorteras han från bostaden de cirka 250 meterna till kontoret och när han opererar eller sitter i mottagning står vakterna på post intill.
– Jag trodde att boendet här på sjukhuset bara skulle vara kortvarigt men jag har sett flera tecken på att jag ännu har skäl att frukta för mitt liv, säger Denis Mukwege.
– De första veckorna rörde jag mig ibland i bil utanför sjukhuset men vakterna och jag fann att någon vi inte kände till följde efter oss. Jag påpekade detta för myndigheterna men fick svaret att jag inte skulle insinuera någonting och om jag fortsatte med det så hotade de med att dra mig inför domstol.
– Förvånad och chockad över det svaret insåg jag att det bästa skyddet var att stanna bakom sjukhusgrindarna. Det var tydligt att jag inte kunde vara ens någorlunda trygg utanför.
Denis Mukwege är antagligen den person i världen som mer än någon annan förknippas med kampen mot sexuellt våld i konflikthärdar. Han tror att han med egna händer har utfört 6 000 underlivsoperationer efter grova övergrepp och hans aldrig avtagande vrede över våldet har gjort honom till en aktad och mångfaldigt prisbelönad aktivist. I december 2006 höll han sitt första FN-tal om situationen för kvinnorna i det krigshärjade östra Kongo och framträdandet fick stort utrymme i internationella medier.
Några år senare var han inbjuden att delta i ett FN-toppmöte i New York om sexuellt våld som krigsvapen. Mötet skulle hållas samma dag som Kongos president Joseph Kabila skulle tala i generalförsamlingen. Doktor Mukwege kom dock aldrig till mötet, han utsattes för ett grovt hot av en minister i sitt lands regering och strök sin medverkan i sista stund.
Hösten 2012 höll Denis Mukwege sitt andra tal inför FN och med stöd av en färsk FN-rapport pekade han ut regimen i Rwanda som en nyckelaktör i konflikten i östra Kongo. Och precis som många gånger tidigare anklagade han ledningen i sitt land för oförmåga och ovilja att skydda sin befolkning. Exakt en månad efter det talet inträffade attentatet mot honom.
Denis Mukwege tror att han med egna händer har utfört 6 000 underlivsoperationer efter grova övergrepp. Foto: Torleif Svensson
Myndigheterna gjorde så småningom en utredning och påstod att de hade spårat och identifierat förövarna. Doktorn ler i mjugg åt utredningen och kallar den för ett skämt.
– Ingen har gripits eller ställts inför rätta för dådet, säger han och slår ut med händerna. Det är uppenbart att männen som försökte döda mig handlade på uppdrag och att de som låg bakom säkert försöker igen om de ser chansen.
Mordförsöket har inte drivit doktor Mukwege på defensiven, han är lika frispråkig och utagerande som tidigare om situationen i östra Kongo. Det sköra säkerhetsläget begränsar dock möjligheterna för honom att resa med sitt budskap i världen. Nu slår han ihop inbjudningar från flera håll, är borta lite längre än han brukar och eskorteras av FN till och från flygplatsen.
– Det går att hitta ljusglimtar i det som sker i östra Kongo idag, säger han. Vi har ett ramavtal för fred som har skrivits under av elva länder och nu finns här en FN-styrka som har fått mandat att agera offensivt mot rebellaktiviteter.
– Ändå känns vägen till fred mycket lång. En huvudfråga är vad som ska hända med hutumilisen som finns i våra skogar. De har funnits här sedan folkmordet i Rwanda för tjugo år sedan och har gjort sig skyldiga till många av de grövsta övergreppen mot kvinnorna. De har blivit en grupp utan hem och stat och för att eliminera deras våldsamma beteende är det nödvändigt att hitta en lösning för dem.
Och hur blir det för Denis Mukwege själv? Hur länge ska han behöva leva som en fånge på sitt eget sjukhus?
– Det är svårt att säga men åtminstone fram till valet 2016, svarar han. Så länge den här presidenten och regeringen har makten kan jag inte känna mig trygg. Vid valet går president Kabilas mandat ut, han kan inte väljas igen och jag utgår ifrån att han respekterar konstitutionen och låter andra ta över.
– Men skulle han på något sätt klamra sig fast vid makten är det naturligtvis bekymmersamt för landet i första hand, men även för mig och då är det oklart hur jag ska lösa min tillvaro. Jag kan bara hoppas att världen och världens ledare ser det som en prioritet att Kongo ska förändras och utvecklas, då avlöper valet som det är tänkt – och jag behöver inte längre hålla mig instängd.
Bakgrund/ Östra Kongo
Demokratiska republiken Kongo är Afrikas till ytan största land och har drygt 70 miljoner invånare. Östra delen av landet med provinserna Syd- och Nordkivu har plågats av krig och konflikter i nästan tjugo år. Våldet får näring av de unika och enorma mineralfyndigheterna i regionen. Olika militära grupper driver illegal handel med mineralerna och finansierar på så sätt sina vapeninköp. Och det är i den hanteringen som många av övergreppen mot kvinnorna sker. När militära grupper vill komma över mineralrika områden kuvas befolkningen och den som slår mot kvinnan slår mot barnen, maken och hela samhället.
Panzisjukhuset, som stöds av Sverige, har behandlat över 30 000 kvinnor som utsatts för grovt sexuellt våld och sjukhuset tar varje dag emot 6–7 nya patienter med skador efter övergrepp.
– Det är en livsuppgift för mig att ge röst åt de här kvinnorna och jag kommer inte att tystna förrän det går att se ett slut på detta oerhörda våld, säger Denis Mukwege med lågmäld karakteristisk hetta.
Läs mer om Kongo
Denis Mukwege – han sprider hopp i mörkrets hjärta (21 juni 2014)
8 mars i Göteborg: Utsålt när Amnesty firade på Världskulturmuséet (14 mars 2013)
Amnesty Press i östra Kongo: Ständigt på flykt i en konflikt utan slut (26 januari)
Rwanda och Uganda utpekas (Amnesty Press nummer 4/2012)
De glömda offren för sexuellt våld (Amnesty Press nummer 1/2012)
"Kvinnor möter sina offer varje dag" (20 december 2011)
Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo – intervju med Maria Eriksson Baaz (1 mars 2011)
Åter till Kongo (Ledare i nummer 3/2010)
reportage | 2014-06-20 Av: Berthil Åkerlund Även publicerad i AmnestyPress #2/2014 |