Sol och engagemang under Internationella kvinnodagen
reportage | 2011-03-10 |
I traditionsenlig anda fanns Amnesty Press på plats på flera evenemang som uppmärksammade den Internationella kvinnodagen. I år sammanföll dagen både med fettisdagen och årets hittills soligaste och varmaste dag.
Sol över barnvagnsmarschen på Kungsgatan. Foto: Yvette Lindholm
Barnvagnsmarsch, Norrmalmstorg
Barnvagnar klädda i blåa regnskydd rullade upp för Hamngatan i ett långt led när en stor skara kvinnor och män samlades för att delta i en manifestation mot mödradödlighet. Det var RFSU som för andra året i rad anordnade manifestationen Unite for women för att synliggöra att 1 000 kvinnor dör varje dag på grund av osäkra aborter eller bristande mödravård.
800 människor deltog i marschen som rullade vidare längs Sveavägen och tillbaka till Norrmalmstorg via Kungsgatan.
– Tidigare har det här varit en tyst skandal i världen. Vi måste prata om den här viktiga frågan och det hjälper att delta i de här manifestationerna, sade RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér.
RFSU:s mammaambassadör Sissela Kyle undrade hur så självklara saker som utbildning, mödravård och preventivmedel kan vara kontroversiellt.
– I många länder är dessa frågor en privat angelägenhet. Vi vill sätta press på våra politiker att lyfta den här frågan så att den blir synlig. Därför går vi här idag, ropade Sissela Kyle över Norrmalmstorg.
Mammaambassadörerna Kattis Ahlström och Sissela Kyle talade båda i samband med barnvagnsmarschen. Foto: Kaj Ranén
Mammaambassadören Kattis Ahlström pratade om vikten att involvera männen i frågan.
– Vi måste få ledarna i mansdominerade länder att se de statistiska och ekonomiska vinsterna i att arbeta med mödradödligheten. Män måste engageras och utbildas, sade Kattis Ahlström.
EU-minister Brigitta Ohlsson fanns också på plats för att ställas till svars om vad hon och Sverige gör för att lyfta fram frågan om mödradödlighet.
– Sverige kan göra mer. Styrande män vill inte ta frågan i sin mun och därför måste vi ta upp den på toppmöten. Det handlar inte om kvinnors rättigheter. Det handlar om mänskliga rättigheter. Det handlar om vår framtid, sade hon.
– Vi ska inte tro att vi har kommit så långt på vår egen kontinent eller inom EU. Vi har tre starka medlemsstater som fortfarande inte tillåter abort - Polen, Irland och Malta. Det gör att EU inte alltid kan vara den starka rösten i de här frågorna, fortsatte hon.
Religionens inflytande diskuterades också av Birgitta Ohlsson och mammaambassadörerna.
– Vissa religioner gör motståndet i dessa frågor till en profilfråga, det är mycket sorgligt, sade Birgitta Ohlsson och syftade delvis till katolska kyrkans motstånd mot aborter och preventivmedel.
– Det är viktigt att stödja de grupper inom religionerna som vill ha en förändring. Det är där det kan börja, fortsatte hon.
Internationella kvinnodagen på Historiska Museet
På Historiska Museet samlades ett femtiotal organisationer och anordnade bokbord, filmvisningar, fotoutställningar, föreläsningar och seminarier med Demokratiska republiken Kongo som tema för dagen.
Bokbord på Historiska Museet. Foto: Yvette Lindholm
Seminarium om grundorsakerna till konflikten i Demokratiska republiken Kongo
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, hade bjudit in Beatrice Kindembe, ordförande för Kongolesisk Diaspora för Utveckling och Nawes och Nätverk för afro-europeiska kvinnliga forskare med afrikanskt ursprung, Joakim Wohlfiels, från Diakonia och Lena Scherman, från Sveriges Televisions program Korrespondenterna.
Petra Tötterman Andorff, IKFF:s generalsekreterare höll i diskussionen som handlade om grundorsakerna till konflikten i Demokratiska republiken Kongo med fokus på landets enorma tillgångar av naturresurser.
Seminariet inleddes med en kort visning av förra veckans program av SVT:s Korrespondenterna, Mobil framtid, där mobiltelefonen, som ironiskt nog pekas ut som en symbol för globaliseringen, förklaras vara en orsak till konflikterna. Mineralerna i landet bryts av gruvarbetare och bönder som ständigt är i händerna på den väpnade grupp som för tillfället har kontroll över gruvan.
Beatrice Kindembe förklarade att ett krig är två parter som slåss men konflikten i Kongo är en kamp om naturresurserna.
– Det är närvaron av vapen i kombination med avsaknad av sociala strukturer som föder konflikterna. Världen verkar inte heller beredd att betala för lagligt utvunna mineraler. Det kostar, konstaterade Beatrice Kindembe.
Lena Scherman,__ Joakim Wohlfiels, och Beatrice Kindembe. Foto: Yvette Lindholm
Joakim Wohlfiels berättade om sin generella frustration över att det finns ett sådant enormt intresse i konsekvenserna av konflikterna, av de flyktingläger och våldtäkter som förekommer, men när orsakerna ska diskuteras falnar intresset:
– Det är lätt att hjälpa ett offer men när vi börjar prata om grundorsaker gör det lite ont för det går tillbaka till oss själva.
– Kongo är landet som aldrig fick en chans. Bakom allt elände ligger brytning av mineraler. Kongo blev under kalla kriget en slags gisslan för kapitalismen. Landet fick alla lån men ingen ställde krav. Nu måste folket börja ställa krav. Det kan ta några år men sedan kommer det att explodera, sade Beatrice Kindembe.
– Det främmande inflytandet har bara ändrat skepnad sedan Kongos frigörelse. Man behöver titta på forna tider för att förstå hur man kan tillåta denna bisarra situation i ett av världens rikaste länder, sade Joakim Wohlfiels.
Som lösning enades alla parter om en universalmedicin – demokrati.
– Vägen till makt i Kongo har varit vapen och där finns inte kvinnor med, därför behövs demokrati, sade Beatrice Kindembe.
– Det behövs kvinnor som är aktörer. Förtroende för demokratin är raserat, det som behövs är kvinnoorganisationer som bygger om demokratin från botten, sade Joakim Wohlfiels.
Kvinnor och talibaner
Trots att temat på Historiska Museet var Kongo fanns Ann Wilkens, ordförande för Svenska Afghanistankommittén, på plats för att prata om kvinnornas situation i Afghanistan. Kvinnor är särskilt utsatta i Afghanistan, förra året dog 23 000 kvinnor i barnsäng eller komplicerade graviditeter, det är en kvinna i halvtimmen. Endast 12 procent av kvinnorna är läskunniga, 57 procent av kvinnorna gifts bort innan de fyllt 16 år och 60-70 procent av alla äktenskap är tvångsäktenskap.
– Varför gifter man bort flickor, frågade Ann Wilkens.
– Brudpris. Män betalar mycket för en oförstörd flicka. Man tror att de unga flickornas sexualitet inte har vaknat. Ju yngre de är desto renare är de. Rena och formbara. Kvinnors kroppar är en handelsvara som även används för att lösa konflikter mellan klaner, svarade hon på sin egen fråga.
Ann Wilkens. Foto: Yvette Lindholm
Det talas i Afghanistan om en ”respekt” för kvinnor. Det handlar om att kvinnor måste befinna sig inom ramarna för att vara ren, oskuldsfull och ung. Män och kvinnor ska inte mötas på samhällsarenan för där ska inga kvinnor vara menade Ann Wilkens.
Våldtäkt i krig är ett tabu för talibanerna. En stor del av deras kamp går ut på att försvara ”sina” kvinnors ära. Men våldtäkter förekommer och våldtagna kvinnor som vågar anmäla hamnar själva i fängelse.
– Kvinnan måste ha fyra manliga vittnen till våldtäkten, om hon inte får fram vittnen hamnar hon själv i fängelse för att hon haft sex utanför äktenskapet eller för falsk anklagelse för våldtäkt, sade Ann Wilkens.
Hon gav sedan ett exempel på hur sex utanför äktenskapet kan straffa sig genom att berätta om en änka som blivit gravid en lång tid efter hennes mans död. Änkan straffades genom att hennes foster tvångsaborterades, därefter tilldelades hon 200 piskrapp för att slutligen avrättas genom att hon hängdes och sköts samtidigt.
– Ett visst övervåld kan man tycka, sade Ann Wilkens.
– Det bottnar i att sexualiteten är av ondo. Det finns förbud mot vissa typer av musik – allt som väcker sexuella känslor måste hållas i stången. Man projicerar en skräck som kvinnor får bära för hela samhället, sade hon.
Det var ingen hoppfull ton Ann Wilkens tog sig an när hon pratade om framtiden för Afghanistans kvinnor. Det finns inga kvinnorörelser i Afghanistan, repressionen är för hög.
– De som talar högt trakasseras och utsätts för stark press av samhället och sina familjer, sade hon.
– Det är svårt att visa stöd från västvärlden. Väst har ingen trovärdighet, vi gör mer skada än nytta om vi går in och hjälper. De som samarbetar med västvärlden anklagas för att vara utsända av USA för att underminera islam. Det vi gör måste vi göra med stor försiktighet, fortsatte hon.
Istället ser hon behov av att skapa kontaktformer som inte slår tillbaka som antiislamistisk verksamhet.
Kvällsprogram på Historiska Museet
Inbjudna jämställdhetsministern Nyamko Sabuni inledde sitt tal med ett citat ur UD:s senaste rapport om Demokratiska republiken Kongo. ”Den oerhört allvarliga situationen vad gäller mänskliga rättigheter i Demokratiska Republiken Kongo, DRK, kännetecknas av godtyckliga frihetsberövanden, plundringar, utpressning, kidnappningar, tortyr, våldtäkter, stympningar och massakrer.”
– När dessa vanligtvis försiktiga diplomater tar i, då är det allvarligt. Rättsväsendet är inte längre i fritt fall, det är i botten. Det finns små möjligheter att anmäla brott. Straffriheten är utbredd, inte minst för att rättsväsendet är en del av övergreppen, sade Nyamko Sabuni.
– Vi ska begära att FN, med Margot Wallström i spetsen, kommer att öka trycket på stridande parter med sanktioner. Vi måste även se till att man arbetar med de utsatta kvinnorna och inhämta synpunkter från kvinnoorganisationerna, sade hon.
Nyamko Sabuni pratade även hon om grundorsakerna till konflikterna.
– Låt oss vara ärliga här, Sverige och EU ligger efter. I USA måste varenda mineraldel redovisas. Vi behöver en liknande lagstiftning. Det är oacceptabelt att vi fortsätter göda en konflikt som orsakat 200 000 kvinnors våldtäkter, sade hon.
Före detta jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström pratade om problematiken med mäns våld, inte bara mot kvinnor utan över huvud taget.
– Mäns våld mot kvinnor är inte en kvinnofråga. Det är en samhällsfråga och i allra högsta grad en mansfråga, sade han.
Claes Borgström i ett engagerat tal om mäns våld. Foto: Yvette Lindholm
– Det finns en rad åtgärder vi kan ta till här och nu. Vi måste ge stöd till kvinnorörelser i Kongo och ställa förövare inför rätta. Men det viktigaste är fred och jämställdhet är en förutsättning för att skapa stabilitet och fred.
Birgitta Ohlsson stannade till även på Historiska Museet för att tala inför en fullsatt sal om Kongo, kvinnor, framtiden och vad som krävs för förändring.
– Det är inga blygsamma kvinnor som förändrar världen. Det var inga violer som krävde rösträtt för 100 år sedan. Det är heller inga violer som står på barrikaderna i Mellanöstern och Nordafrika, sade hon.
– Ibland när man hör berättelser låter de som att de kommer ur helvetet, som ur en skräckfilm. Men det är ingen skräckfilm, det är daglig verklighet för många kvinnor, fortsatte hon.
Som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni påpekade betonade också Birgitta Ohlsson vikten av att lösa grundproblemet. Trots de enorma naturresurserna är landet enormt fattigt och saknar demokrati.
– Många kan sko sig på bristen av statlig kontroll över tillgångarna, sade hon.
Birgitta Ohlsson berönde starka kvinnor. Foto: Yvette Lindholm
– Det saknas inte redskap eller lagar eller konventioner för att skapa demokrati. I dagens mediaklimat kan ingen heller säga att vi inget visste. Det som saknas är vilja och civilkurage! Vi saknar inte heller starka kvinnor, avslutade Birgitta Ohlsson.
En temadag om kvinnor i Demokratiska republiken Kongo vore inte allt för mycket värd utan att höra rösten från en kvinna från just Demokratiska republiken Kongo. Godelive M´longe Msabah från kvinnoorganisationen FADI, Women in Action for Integrated Development bor och är aktiv i östra Kongo där konflikterna och det sexuella våldet drabbar mest.
– FADI arbetar med genus i våra aktiviteter. Vi måste börja inom familjen för att tänket ska sprida sig ut i samhället och sedan hela landet. När landet tänker genus kommer människor att ta hand om varandra och bry sig om varandra, berättade Godelive M´longe Msabah om sin verksamhet.
Godelive M´longe Msabah pratade om situationen i östra Kongo. Foto: Yvette Lindholm
– Kvinnor har länge setts som lägre stående och utnyttjats som redskap. Det har drabbat landets kvinnor på ett sätt som drabbar deras psyke intellektuellt, sade hon.
– Det som förvånar oss i FADI är när vi följer med offer som tar sin klagan till myndigheter och lokala ledare så möter vi ingen förståelse. Tar vi med oss förövare som vi tar på bar gärning kan de släppas samma dag. Det skulle hjälpa oss om ni förde ut detta till samhället, fortsatte hon.
– Det är otroligt viktigt att ni kommer till östra Kongo och ser hur det ser ut på plats, fortsatte Godelive M´longe Msabah och berättade att med bidragen de fått har de kunnat bygga fyra kvinnocenter för 17 byar.
Dessa kvinnocenter ska vara mötesplatser för kvinnor där de kan lära sig om genus, mänskliga rättigheter och gå kurser i till exempel att driva affärsverksamheter så de kan försörja sig. Men föreningen behöver mer resurser.
– Behoven är enorma för kvinnorna. FADI är beredda att arbeta med Sverige. Vi står till ert förfogande. De länder som kommit långt måste stödja oss så att kvinnors ställning kan förändras även hos oss, sade hon.
Text: Yvette Lindholm**
Invigning av dokumentärfilmsfestivalen Tempo
Foto: Kaj Ranén
I samband med att den sol, som skinit vårlikt hela dagen, började gå ned, öppnade Rival på Mariatorget portarna till invigningsfest för dokumentärfilmsfestivalen Tempo. Den Internationella kvinnodagen stod som kuliss för kvällens tema, och den film som förärades att inleda festivalen var Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton, en film om fem kvinnor som möts genom kärleken till Dolly Parton och i längtan efter barn.
Besökarna mottogs i Rivals foajé av en armada av flickor klädda i rosa cowgirl-utstyrsel som serverade rosa muffins och rosébubbel. Tonen var satt: denna kväll skulle bli en reservationslös homage till den extravaganta countrysångerskan Dolly Parton, som utmärkt sig lika mycket för sin sångrepertoar som för sitt voluminösa bröstparti, sin ultra-kitschiga klädstil och det (medvetet) våpiga tilltalet. Den allmänna synen på henne i feministkretsar var länge kritisk, inte minst under 1970-talet då det fanns en stark tendens bland akademiker och kritiker att skärskåda kulturfenomen ur ett feministiskt perspektiv. Det senaste decenniet har dock synen på Dolly Parton förändrats bland många: hon har blivit ett slags omvänd feministsymbol; likt afroamerikaner som kallar sig själva för ”niggers” för att därigenom ta förtryckarens maktredskap i sina egna händer, har hon lyckats ta befälet – menar förespråkarna – över ett förtryckande, objektifierande kvinnoideal. Detta genom att närmast pervertera den 1950-talstrogna sinnebilden av Den Lyckliga Hemmafrun, ställa sinnebilden till svars, och därtill tjäna enorma summor pengar på det. Kritiken mot Dolly Parton finns fortfarande inom vissa kretsar, men det var inget som togs upp till diskussion när Tempo dukade till fest.
Regissören och manusförfattaren bakom Jag är min egen Dolly Parton, Jessica Nettelbladt, var märkbart tagen när hon berättade om sin film på scen. Foto: Kaj Ranén
Innan filmvisningen konstaterade festivalchefen Agneta Mogren att Tempo detta år misslyckats med sitt ”40/60-mål”.
- Tyvärr är 70 procent av dokumentärerna gjorda av kvinnor.
Ett stort jubel utbröt i Rivals nästan fullsatta teatersal.
Jag är min egen Dolly Parton är en mycket varm och humoristisk film, där kvinnorna porträtteras väldigt närgående och naket. Den lyckades beröra flera av besökarna starkt. Det fälldes till och med en och annan tår bland vissa i publiken.
Nina Persson, till vänster, är förstås filmens stora dragplåster, men under konserten gjorde de andra sångerskorna sitt bästa för att inte hamna i skymundan. Här levererar Cecilia Nordlund ett soloparti. Foto: Kaj Ranén
Förtjusningen var också stor när filmens fem huvudpersoner – den världsberömda Cardigans-sångerskan Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och musikproducenten Gudrun Hauksdottir – gick upp på scen för en efterföljande konsert. Tillsammans avverkade de flera av Dolly Partons stora hits, som The grass is blue, Jolene, Nine to five och I will always love you. Det kändes som en väldigt stor kväll på scen för de fem sångerskorna – i ett möte med en publik som just fått ta del av deras innersta drömmar och hemligheter på filmduken. Säkerligen var det många även i publiken som lämnade Rival med känslan av att ha fått ta del av en sällsam kulturupplevelse, där dokumentären steg ur filmens ramar och gick upp på scen. Iklädd högklackade cowgirl-boots.
Text: Kaj Ranén
Läs mer om Kongo
Amnestys aktion 8 mars mot sexuellt våld i Demokratiska republiken Kongo
Amnesty Press om Kongo
126 gripna efter försök att mörda Kabila - ny FN-rapport om sexuellt våld (8 mars)
Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo (1 mars)
Nio personer inom armén dömda för massvåldtäkterna i Fizi (22 februari)
Callixte Mbarushimana utlämnad till ICC (26 januari)
Milisledare gripen för massvåldtäkterna i Luvungi (6 oktober 2010)
Justitieministern lovar: Slut på straffriheten för sexuellt våld (24 september 2010)
FN bekräftar: Över 150 kvinnor våldtogs utan att FN-trupper kunde ingripa (25 augusti 2010)
Åter till Kongo (ledare i Amnesty Press nr 3/2010)
Brittiska regeringen stäms för att ha underlåtit kolla handel med
”konfliktmineraler” (27 juli 2010)
reportage | 2011-03-10 |