Elfenbenskusten, Niger och Tunisien - franska intressen skyddar den politiska eliten i oroshärdar

_Tre afrikanska stater där politiska kriser nyligen har brutit ut – Elfenbenskusten, Niger och Tunisien – har alla starka militära, ekonomiska och politiska kopplingar till den tidigare kolonialmakten Frankrike. Landet har tidvis varit beredd att gå långt i sitt skydd av den politiska eliten i dessa länder, skriver Julio Godoy i en analys för nyhetsbyrån IPS. _

I Tunisien där en folklig revolt tvingade bort landets envåldshärskare Zine El Abidine Ben Ali från makten tidigare i januari utgör 1 250 franska företag kärnan i landets ekonomi. Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustrin till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över cirka 1 200 miljarder kronor, vilket gör Frankrike till Tunisiens främsta handelspartner.

Många av de franska företagen har nära kopplingar till Ben Alis familj. Till exempel ägs 49 procent av teleoperatören Orange Tunisie av det tidigare statliga bolaget France Telecom, medan 51 procent ägs av Investec, ett investmentbolag som ägs av Marwan Mabrouk, Ben Alis svärson, som anklagats för korruption.

Frankrikes ekonomiska intressen och de franska företagens kopplingar till den korrupta regimen kan förklara varför de franska ledarna – från François Mitterand till Nicholas Sarkozy – stått passiva inför välgrundade anklagelser om omfattande korruption och grova kränkningar av mänskliga rättigheter under Ben Alis styre.

Två dagar innan Ben Ali flydde från Tunisien 14 januari och i samband med de folkliga protesterna där fler än 100 personer dödades i regimens blodiga motangrepp, erbjöd Frankrikes utrikesminister Michelle Alliot-Marie den tunisiska regeringen polisiär och militär uppbackning.

Michelle Alliot-Marie betonade också att rätten att demonstrera måste respekteras lika mycket som rätten till säkerhet. Enligt flera källor hade hon ett uttryckligt stöd för uppbackningen av den tunisiska regeringen från den franska presidenten Nicholas Sarkozy.

Ytterligare en fransk politiker, landets kulturminister Frédéric Mitterrand, uttalade sig och sade: hatt kalla Tunisien för en diktatur är en överdrifth. När Ben Ali tvingades att lämna landet blev dessa uttalanden till stort besvär för den franska diplomatin.

En grupp franska intellektuella med Etienne Balibar, professor i politisk filosofi vid universitetet i Nanterre nordväst om Paris, i spetsen uppger att den franska utrikespolitiken hpräglats av en vanhedrande tradition av belåtenhet gentemot den tunisiska diktaturen.
Etienne Balibar menar att det efter att Ben Ali störtats var Frankrikes skyldighet att stödja det tunisiska folkets demokratiska krav.

Frankrike har också starka ekonomiska intressen i Niger, där en militärjunta i februari 2010 störtade president Mamadou Tandja. Juntan hävdade att Tandja, som i slutet av 2009 krävde en folkomröstning för att försöka sitta kvar en tredje mandatperiod, försökt bryta mot landets konstitution och gjort sig skyldig till korruption inom uranbrytningen i en härva där även det franska bolaget Areva var inblandat.
Uran utgör 70 procent av landets totala export och Areva står för de största investeringarna i Niger.

På samma sätt sägs Frankrikes ekonomiska och militära närvaro i Elfenbenskusten ha legat till grund för Frankrikes inställning till president Laurent Gbagbo som enligt internationella observatörer förlorade valet 2010.
Omkring 700 större franska bolag kontrollerar landets ekonomi i allt ifrån den lukrativa kakaoexporten till infrastruktur och telekommunikation. Enligt officiella siffror står franska bolag för hälften av landets skatteintäkter.

Laurent Gbagbo som tillträdde år 2000 i efterdyningarna av ett odemokratiskt val ses som ansvarig för de oroligheter som präglat det västafrikanska landet sedan dess. Sedan 2002, när ett inbördeskrig bröt ut efter att rebeller förklarat uppror mot president Gbagbo, har landet praktiskt taget varit delat i två delar där en väpnad rebellgrupp ockuperat de norra delarna av landet medan de sydvästra delarna med stor ekonomisk betydelse kontrollerats av Gbagbo.

En fredsbevarande styrka från FN, ledd av fransk militär, har bidragit till att upprätthålla delningen och Gbagbos fäste i de sydvästra delarna av landet.

Valen som var planerade till 2005 och 2008 sköts upp, vilket gjorde att Gbagbo kunde fortsätta att styra landet. Sedan inbördeskriget bröt ut 2002 har franska företag gjort investeringar på cirka 270 miljarder euro, motsvarande 2 400 miljarder kronor i landet, vilket visar att oroligheterna i landet inte påverkat affärerna negativt.

Högljudda internationella fördömanden av att Gbagbo fortfarande är kvar vid makten har inte räckt när det stöd som den franska militären och företagen visat har gjort det möjligt för Gbagbo att sitta kvar.

Analys av **Julio Godoy _
IPS/Paris

Läs mer:

Amnesty om Tunisien: En agenda för förändring (25 januari)

Amnesty om krisen i Elfenbenskusten (12 januari)