Afghanistan: Ingen framtid utan kvinnor
Reportage | 2001-12-28 Även publicerad i AmnestyPress #6/2001 |
Enligt lag får inte kvinnor arbeta eller flickor gå i skolan där talibanerna styr i Afghanistan. Så har det varit i sju år, sedan den fundamentalistiska talibanmilisen först tog makten i den södra delen av landet 1994. Med förfäran pratade kvinnor på andra håll i landet om skräckvisionen att detta även skulle drabba dem. Vad skulle de göra då? Från en dag till en annan skulle de ställas utan möjlighet till både utbildning och sjukvård. Änkor skulle tvingas leva på allmosor.
Talibanledare hävdade att de befriade kvinnorna som nu inte längre behövde generas av att befinna sig i offentlighet.
Kvinnor i Afghanistan har under talibanerna
förnekats de mest grundläggande rättigheter.
_Vardagen har liknat ett fängelse._Samtidigt som kvinnor arbetade sida vid sida med männen inom offentlig förvaltning i andra större städer i Afghanistan som Kabul och Mazar-i-Sharif, tvingades kvinnorna i talibanernas Kandahar gömma sig i burkha, ett tältliknande klädesplagg med tyggaller för ögonen, om de överhuvudtaget skulle gå ut. De fick enbart röra sig utanför hemmet i sällskap med sin make eller en nära manlig släkting.
Alla visste att bestraffningen var hård vid minsta felsteg. Talibanerna spanade ständigt från flaken på de små fyrhjulsdrivna pickup-bilarna.
Några afghanska flyktingkvinnor som kommit från Quetta i Pakistan för att följa en kurs på det nyöppnade sjukhuset i Kandahar slängdes i en stekhet container utan vatten eller avlopp som straff för att de hade färdats dit utan manlig eskort. Först sedan utländska kvinnliga biståndsarbetare vid sjukhuset gått i strejk, släpptes de afghanska kvinnorna ut efter 24 timmar.
Enligt FN-rapporter var kvinnornas situation i Afghanistan sämst i världen redan före talibanerna. Fler kvinnor än någon annanstans dör i barnsäng. Färre flickor än någon annanstans går i skola. Behovet av utbildning och sjukvård var redan före talibanernas inmarch i södra Afghanistan enormt.
I skydd av mörkret togs jag sommaren 1996 via alléer och bakgårdar till hus i Kandahar där familjer hade samlats för att berätta för mig hur det var att leva under talibanernas regim. Västpropagandan gjorde gällande att talibanerna hade infört säkerhet och att det rådde fred där talibanerna styrde. Kvinnorna och männen berättade om nattliga raider och om systematisk förföljelse. De som misstänktes för samröre med andra fraktioner fängslades. Människor riskerade inte enbart att bli av med ägodelar när talibanerna knackade på deras portar; stridsdugliga pojkar och män tvångsrekryterades till kriget. Om männen försvann, undergrävdes möjligheten att sörja för familjen.
I spåren av talibanernas militära framgångar, suddades kvinnor ut. Väldigt många flydde. Även de afghanska männen lider av kvinnornas fängelseliknande situation. Men vad skulle de göra? Vid minsta protest riskerade de fängelse. De visste att familjen utan deras närvaro skulle bli ännu mer utsatt och sårbar.
Även på landsbygden påverkades livet av att talibanerna förbjöd kvinnor att arbeta. Många av dem var engagerade i det uråldriga jordbruket.
– De förstår inte att kunskap är som frukten i trädet. Vi kommer att bli kistan på samhällets axlar.
Nadja var tolv år då talibanernas avancerade militärmakt fortsatte att forcera norrut och erövrade huvudstaden Kabul i september 1996. Hon visste mycket väl vad den nya regimen innebar - att hon inte längre kunde utbilda sig till läkare som hon drömde om.
Något år tidigare hade Nadja skadats av raketsplitter när hon var ute och lekte men trots avbrottet i samband med operationen på sjukhuset hade hon lyckats bli bäst i klassen igen. Hennes klassrum var i en enkel byggnad utan värme, där eleverna satt på golvet eftersom det varken fanns stolar eller bord. Men hon gjorde sina läxor och såg det som en självklarhet att hon skulle läsa på den medicinska fakulteten vid universitetet i Kabul.
Nassima univervisade där, när talibanerna tog makten i Kabul. Hon arbetade också som kirurg. Vardagen efter talibanernas intåg hade hon två operationer inplanerade. Hon vädjade till talibanerna som stod vakt utanför sjukhuset att släppa in henne, för patienternas skull. Utan operation riskerade de att dö. Nassima nekades utföra sitt arbete.
Doktor Suhella var chef för det stora militärsjukhuset i Kabul. Hon var fyrstjärnig general och skämtade om att hon fått en stjärna under var och en av de regimer hon arbetat under som läkare i Afghanistan. Makten hade bytt skepnad men hon fortsatt att göra sitt arbete - att rädda liv. Men hon fick inte någon femte stjärna. Istället förbjöds även hon att komma till arbetet. Länge vägrade hon att både sätta på sig den obligatoriska burkhan och att lämna Kabul.
Det fanns skolor för flickor i Afghanistan. De första åren var klasserna blandade men sedan delades de upp. Vid ett besök på gymnasier för flickor i Kabul, bara några veckor före talibanernas inmarch, uppgav i stort sett alla att de planerade att fortsätta studera på universitetet. De som haft möjlighet, har idag tagit sig därifrån.
Under 1950- och 60-talen präglades Afghanistan av utveckling och reformarbete. Det fattiga landet i centrala Asien blomstrade inte men lockade trots allt till sig utländska investerare och besökare. En antydan till infrastruktur var under uppbyggnad. USA finansierade bland annat bygget av flygplatsen i Kandahar och dåvarande Sovjetunionen satsade pengar på ett vägnät från norra Afghanistan till huvudstaden Kabul. Det lär till och med ha varit så, att överklassen från grannländerna roade sig i Kabul över helgerna.
De traditionella krafterna började sätta ned klackarna. Mullorna upprördes över vad de tolkade som oislamiskt levene. Fundamentalister höjde tonen. Dialogen polariserades. De reformsinnade organiserade sig i olika kommunistiska partier. Dragkampen kom att stå mellan fundamentalister och kommunister.
Kommunisterna fick stöd från Moskva och den förste kommunistpresidenten, Taraki, tillsattes 1978. Året därpå invaderade sovjetstyrkorna Afghanistan och försökte med både bomber, kemiska vapen, förföljelse av oliktänkande och avrättningar tvinga landet till underkastelse.
Afghaner har i alla tider motsatt sig både centralmakt och utländskt inflytande och Sovjet lyckades inte skjuta sönder deras motstånd. Bland motståndsgrupperna fanns fundamentalister. De fick det största stödet från väst och USA. Efter tio år tvingades Sovjet lämna ett sönderbombat Afghanistan. Man hade förvisso utbildat en hel del afghaner under åren, som nu var läkare, ingenjörer och lärare, men landet har sedan dess befunnit sig i krig och kaos utan möjlighet att ta tillvara kunskap.
Idag bekämpas den fundamentalistiska talibanmilisen av Norra alliansens olika grupper. Bland dem finns både fundamentalister och reformsinnade. I skuggan av talibanernas uppenbara kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter är det föga troligt att en regim som kommer efter talibanerna har något annat val än att åter öppna skolorna för flickor och arbetsplatserna för kvinnor.
I oppositionens område finns en modig samling kvinnor som förra året skapade AWA, en afghansk kvinnoorganisation med bas inne i Afghanistan. AWA:s grund är lärare, rektorer och läkare. De allra flesta har tvingats på flykt i en desperat kamp för att hitta något så elementärt som rätten till utbildning till sina barn. Inom oppositionens område finns skolor för flickor.
Afghanistan är idag ett väldigt trasigt land. Det går inte att bygga upp det igen utan kvinnornas aktiva deltagande.
Text och bild: Nina Hjelmgren
Fotnot: Doktor Suhella som nämns i texten utsågs den 22 december till minister i den interimsregering som bildades efter FN:s konferens i Bonn om Afghanistans framtid.
Reportage | 2001-12-28 Även publicerad i AmnestyPress #6/2001 |