Glömskans slöjor och dödens sånger
Reportage | 2003-09-23 Även publicerad i AmnestyPress #3/2003 |
Få journalister kan idag resa i Tjetjenien, där kriget fortsätter utan något slut i sikte. Caroline Campbell berättar här om en resa där gästfriheten lever sida vid sida med skräcken i ett land där de civila är skyddslösa.
Det strålande gryningsljuset färgar de kaukasiska bergen i guld. Tjetjenien är vid mitt första möte ett gudomligt och svindlande vackert land. Vår tjetjenska eskort har under nattens riskabla resa över bergen underhållit oss med historier om animismen. I denna förislamiska religion var tillbedjandet av naturelement, bergstoppar och heliga träd en viktig komponent.
Denna tidiga morgon är det lätt att tro på att gudar och drakar vakar över oss när färden går vidare längs snöklädda bergstoppar och klippfyllda högland.
Att som utländsk journalist och filmare ta sig in i Tjetjenien bortom resor med ryska armén är riskfyllt. FSB:s (ryska säkerhetstjänsten) utökade befogenheter gör det allt svårare för utländska journalister att skaffa sig egen information.
Som filmare är man plågsamt medveten om att alla uttalanden och vittnesmål kan innebära en dödsdom för de tjetjener som medverkar. Att skydda filmat material och ta det ur landet är inte omöjligt men bjuder på stora svårigheter.
Landets fantastiska bergsområden med dess naturtillgångar har till stor del kommit att prägla dess historia, polititik, religion och kultur. Mellan oöverstigliga berg hukar isolerade samhällen. Det är byar med egna språk och sedvänjor där människorna identifierat sig med klanen och familjen, aldrig med en yttre överhet.
För Rysslands del har detta kaukasiska bergsfolk ständigt utgjort ett problem som sedan 1800-talet kulminerat i ockupation och i dagens krig.
Bakom panoramat utanför bilfönstret döljer sig ett till stor del skövlat landskap. Förorenade vattendrag, utbrända oljedepåer och effekterna av den kemiska och biologiska krigsföringen har lämnat öppna sår i naturen. Kriget har inte bara raserat människors liv och byggnader utan också naturen.
För människorna i byarna som sedan århundraden livnärt sig på boskapsskötsel och jordbruk är den ekologiska situationen en katastrof.
Det mod man möter hos många enskilda tjetjener är gripande men också skrämmande.
Få vågar lämna vittnesmål. Av goda skäl. Brutala repressalier och hämndaktioner som går ut över släktingar har varit ett effektivt verktyg att tysta vittnen.
Kränkningar som våldtäkt (uppgifter om massvåldtäkter av män har också förekommit) är en stor skam i ett patriarkaliskt familjesamhälle som Tjetjenien.
I den lilla byn Chozhi-chu möter jag en av de många kvinnor som förlorat sin son och man under en av de ryska arméns beryktade »upprensningar«.
Zina är en allvarlig kvinna i 40 årsåldern. Hon önskar att få tala med mig under förutsättning att jag döljer hennes identitet. Hon är mycket nervös under vårt samtal. Hennes son, Sultan 23 år, och hennes man Umar var några av de män som fördes bort för en månad sedan när byn omringades av ryska soldater under en så kallad hus-till-hus-operation.
De anklagades för att ha gett separatister husrum.
Att tala med mig kan innebära ett abrupt slut på de förhandlingar som just nu pågår med rysk militär att mot en hög summa få sina anhöriga frisläppta.
Hennes historia handlar om plundring, om mutor och utpressning, med prissättning för att slippa våldtäkt och i vissa fall mord.
I byn Chozhi-chu som i så många andra byar ser jag få vuxna män. Den förklaring jag får är att män i vapenför ålder helt enkelt är bortförda, gömmer sig eller är fördrivna. Män och ungdomar ses alla som potentiella terrorister.
Den ryska arméns brutalitet har ironiskt nog förstärkt gerillans rekryteringsmöjligheter. Att ansluta sig till separatisterna blir en chans att överleva.
Vart jag än kommer möts jag av den gästfrihet och vänlighet som är ett av de utmärkande dragen för det tjetjenska samhället. Men här i Chozhi-chu är människorna mycket rädda och under natten ligger skräcken över oss som ett vått täcke.
Alla civila tjetjener är idag i princip skyddslösa. De kan när som helst föras bort, mördas, torteras och våldtas. De beryktade utresningarna fortsätter. Tjernokozovo-lägret, som ligger utanför Groznyj, är idag stängt men nya tillfälliga »filtreringspunkter« har öppnats på flera ställen. Tortyrmetoderna har inte förändrats: kvävning, elektricitet osv.
Ingen av de civila jag möter talar om ett fritt Tjetjenien och mycket få talar om hämnd.
Men desto mer om rättvisa och upprättelse. Och om rätten till en människovärdig existens.
– Vem ska skriva den sista versen i sången om döden, frågar en äldre man retoriskt och anknyter till den långa tjetjenska berättartraditionen om heroiska bedrifter under tidigare krig.
Han och många andra upplever att deras land och folk idag står på gränsen till utplåning.
Tjetjenien är ett land av Bohusläns storlek och med cirka 700 000 invånare. Under Stalins utrensningar dog hundratusentals tjetjener när hela befolkningen deporterades och många sattes i interneringsläger.
Idag efter två krig med modern krigsföring, det första 1994-96 och det andra från hösten 1999, står landet än en gång inför en »nationell katastrof«.
Analyserna om vad detta krig egentligen handlar om är många. Om ideologi, religion och islamistisk fanatism. Om makt och kontroll över Kaukasus enorma resurser av olja, gas och andra naturresurser. Men krig har sin egen vålds- och upptrappningslogik.
Faktum är att den ryska statsmakten i princip bombat sönder sina egna naturrikedomar och ett folk de trots allt räknar som sitt. Kostnaderna för kriget är enorma och de ständiga försäkringarna om normalisering och krigsslut ljuder allt ihåligare efter varje nytt terrorattentat i Moskva och andra ryska städer.
Kanske berättar kriget i Tjetjenien främst någonting om Rysslands egen historia och utveckling. Den nya demokratin är än så länge bara en tunn fernissa över ett samhälle som i århundraden har saknat demokrati och där mänskliga rättigheter aldrig stått högt i kurs.
Jag lämnar Tjetjenien under kvällen. Bergen som glittrade av guld vid ankomsten tornar nu upp sig hotfullt i mörkret. Vår eskort är nervös och resan ut i natten blir en kamp mot tiden.
Ingen har längre ro att lyssna på fantasifulla historier. Den verklighet jag mött i krigets Tjetjenien går bortom alla sagor. Rädslan sitter kvar länge, länge efter att jag kommit hem till Sverige. Och så gör också tankarna på och oron för de människor jag mött och lärt känna.
Text: Caroline Campbell
Fotnot: Alla namn på människor och orter i artikeln är fingerade. Caroline Campbell färdigställer nu en film med arbetsnamnet »När den ryska björnen äter sina barn« som ska ha premiär på filmfestivalen i Göteborg i februari.
Reportage | 2003-09-23 Även publicerad i AmnestyPress #3/2003 |