Barbröstad kamp för kvinnors rätt - nu laddar Femen för EM i Ukraina
Reportage | 2012-06-13 Även publicerad i AmnestyPress #2/2012 |
Alexandra Shevchenko, Oksana Shachko och Inna Shevchenko utgör, tillsammans med grundaren Anna Hutsol (ej med på bilden), kärnan i Femen. Nu planerar de aktioner inför fotbolls-EM. Foto: John Palm
– Vill du ha med eller utan kläder? Vi kan ta av oss topless om du vill, säger Inna Schevchenko och tar tag i sin t-tröja.
Den unge schweiziske fotografen, i Kiev för att göra sitt projektarbete, verkar först handfallen men samlar sig snart.
– Nej nej, det går bra med kläder på men gärna med blomsterkransarna på huvudet, säger han.
En efter en posar tjejerna vant framför kameran hemma i aktivisten Oksana Shachkos hyrda rum där de skavda tapeterna pryds av Oksanas feministiska konst, målad direkt på väggen. De senaste åren har medlemmarna i Femen blivit vana vid media. Det märks på deras sätt att agera framför kameran och hur journalisters närvaro inte verkar bekomma dem det minsta. Att prata med media är tvärtom en stor och nödvändig del av deras jobb.
När Femens grundare, Anna Hutsol, är bortrest är det Inna Shevchenko som för gruppens talan. Det är hon som tillsammans med Oksana Shachko och Alexandra Shevchenko utgör kärnan i gruppens aktioner.
För snart fyra år sedan började Femen protestera mot kvinnors utsatta situation i Ukraina och mer specifikt mot den utbredda prostitutionen och sexturismen.
– Ukrainska kvinnor lever som slavar. De är slavar hemma, på jobbet och på gatan. På senare tid har sexindustrin utvecklats radikalt och stan är full av propaganda riktad mot unga kvinnor för att få dem att jobba som dansare på strippklubbar när det egentligen handlar om prostitution. De lockar med stora pengar, och eftersom kvinnor är diskriminerade på arbetsmarknaden och har väldigt svårt att få en bra lön är det många som faller för det. Alla prostituerade som vi pratat med har samma historia. Små barn, inga pengar, inga andra möjligheter, säger Inna Schevchenko som beskriver samhället hon lever i som djupt patriarkalt.
Iana Zhdanova fotograferas. Foto: John Palm
Till en början höll Femen på med gatuteater, iklädda rosa kläder och med rosa flaggor. De fick smeknamnet ”den rosa revolutionen” men frågorna de kämpade för fick inte önskad uppmärksamhet. Efter att den första toplessaktionen fått enormt genomslag började de tänka att det bästa sättet att uppmärksamma kvinnofrågorna i en patriarkal värld var att visa upp kvinnokroppen så som patriarkatet vill att den ska se ut.
– Men vi ger samtidigt en ny tolkning av kvinnan. Vi är nakna, de tittar på oss, men sedan skriker vi plötsligt saker som de inte vill höra och gör saker som kvinnor vanligtvis inte gör, förklarar Inna Schevchenko.
Utanför moskén i Istanbul tog det två minuter innan polisen grep aktivisterna i Femen. Foto: Femen
Demonstrationerna runtom i Ukraina, i Paris, i Vatikanen och utanför en moské i Istanbul har alla slutat i princip med samma scen: Skrikande Femen-aktivister slänger och kränger i händerna på storvuxna poliser som inte vet hur de ska hantera de nakna kvinnokropparna inför de församlade medierna. Massmedia är både Femens försvar och vapen. De har en lista på internationella medier som de kontaktar inför en aktion. De misstror inhemska medier som de befarar skulle skvallra direkt för polisen. Det är även den internationella uppmärksamheten som försörjer de fyra huvudmedlemmarna som jobbar heltid med Femen. De säljer souvenirer på sin hemsida och stöttas av privata finansiärer runtom i världen.
Vid aktionen i Paris uppmanade Femen muslimska kvinnor att ta av sig kläderna. ”Vi måste förändra saker inte bara i Ukraina. Jag bär inte burka, men jag har kort kjol och höga klackar, vad är egentligen skillnaden?”, säger Alexandra Shevchenko. Foto: Femen
Den stora uppmärksamheten har varit omvälvande även privat. Alexandra Shevchenkos föräldrar låste in henne och tog hennes kläder och telefon efter första aktionen.
– De är kvar i Sovjettiden, säger Alexandra. De är rädda för att stå upp mot makten, och de förstår inte att kvinnor kan protestera för sina rättigheter. Nu är de mest oroliga. Min mamma visade mig en hög med piller häromdan och sade att hon var tvungen att ta dem på grund av mig, säger Alexandra med ett skratt.
Numera tillhör den nervösa första aktionsdagen ett av Alexandras allra bästa minnen med Femen. På frågan om vilket som är det värsta minnet svarar tjejerna enhälligt aktionen i Vitrysslands huvudstad Minsk den 19 december 2011. Då protesterade de mot att president Alexandr Lukasjenko efter sin ifrågasatta seger i presidentvalet 2010 hade slagit till mot oppositionen i landet. Några timmar efter toplessaktionen mot Lukasjenko blev tre Femen-aktivister insläpade i en skåpbil av en grupp svartklädda män som förhörde dem hela natten.
Alexandra Shevchenko upplever att tidigare kritiska familjemedlemmar, pojkvänner och vänner på senare tid börjat stötta deras arbete. Foto: John Palm
– Det var KGB, berättar Inna Shevchenko. De var definitivt proffs. De tvingade ut oss i skogen där vi var tvungna att klä av oss och hålla upp plakat med fascistiska budskap medan de filmade oss. De klippte av mitt hår och hällde grön rengöringsvätska över våra huvuden. Jag trodde vi skulle bli våldtagna och att de skulle dränka oss i floden. Till slut fick vi springa från platsen och efter flera timmar hittade vi en liten by där vi kunde ringa efter hjälp. Då hade vi varit borta i ett dygn.
Har du inte blivit rädd för att göra aktioner efter den här händelsen?
– Nej, nu vet jag hur det är att tro att jag ska dö. Efter det kan ingenting göra mig rädd, svarar Inna Shevchenko.
Det är inte bara politiker som har ett horn i sidan till Femen. Mottagandet hos vanliga ukrainare är minst sagt blandat. Från äldre, speciellt män, får de ofta höra att de är horor och att de borde stanna i köket medan en del yngre ser Femen som ett rent skämt. Även feministgrupper är kritiska och menar att Femen riskerar att förstärka bilden av kvinnan som ett objekt och anmärker på att de flesta Femen-aktivisterna ser ut att vara hämtade från en modellagentur. Kritiken består även i att de har en bristande solidaritet med andra kvinnorättsgrupper och att de inte vill samarbeta.
Inna Shevchenko blev uppsagd från sitt jobb som journalist när hon engagerade sig i Femen. Nu arbetar hon heltid med organisationen och kan plocka ut en liten lön av de pengar de får från souvenirförsäljning och privata sponsorer. Foto: John Palm
Inna Schevchenko håller inte med:
– Vem som helst får vara med i Femen, och vi har inget emot att samarbeta, men vi vill inte att feminism ska vara ett samtal mellan kvinnor som redan förstår problemen. Vi vill att det ska vara en aktion där kvinnor skriker och kräver sina rättigheter.
Fotosessionen är över. Intill en ihopvikt yogamatta som tjänar som Oksanas säng ligger några plakat ihoprullade. Till sommarens fotbolls-EM för herrar som hålls i Ukraina har politiker föreslagit en legalisering av prostitution. Inför, och under, EM kommer Femen att se till att synas och höras.
– Ukraina är ingen bordell. Legaliserar vi prostitution är det som att säga att det är okej att sälja en person, anser Inna Schevchenko.
Hon rullar ut plakatet och håller upp det så att texten syns – “Fuck Euro 2012”.
Text: Ellinor Avén och John Palm
Fakta/Femen
Bildades: 2008, började med topplessaktioner 2010.
Ledarskikt: Grundaren Anna Hutsol, Inna Schevchenko, Oksana Shachko och Alexandra Schevchenko. De fyra får sin försörjning från Femens intäkter.
Medlemmar: Ett 30-tal topplessaktivister och ett par hundra stödmedlemmar.
Systergrupper: I bland annat USA, Frankrike, Bulgarien, Holland och Tunisien (som dock inte demonstrerar toppless).
Femens protestaktioner
De flesta demonstrationer har ägt rum i Kiev eller i Odessa. Fokus ligger ofta på sexturism men även mot president Viktor Janukovytj och mot domen mot förra premiärministern Julia Tymosjenko. Andra uppmärksammade prostester var under Paris Hiltons presskonferens inför "Miss Ukraina" och i Sofiakatedralens kyrktorn där de ringde i klockorna för att protestera mot ett föreslaget abortförbud.
_
__Ett urval internationella aktione__r_:
Paris: Mot islams kvinnoförtryck och mot den våldtäktsanklagade Dominique Strauss-Kahn.
Istanbul: Mot det utbredda våldet mot kvinnor i Turkiet.
Vatikanen: Mot påvens kvinnosyn.
Rom: Mot Silvio Berlusconi, Italiens dåvarande premiärminister.
Davos : Mot deltagarna i World Economic Forum.
Moskva: Mot Putins valfusk och mot energibolaget Gazproms ”gas-krig” mot Ukraina.
Milano: På Modeveckan mot att anorektiska modeller används.
Reportage | 2012-06-13 Även publicerad i AmnestyPress #2/2012 |