Ökad spänning i Xinjiang

Reportage | 2008-05-21
Även publicerad i AmnestyPress #2/2008

Vid varje moské i Xinjiang sitter en skylt som berättar att alla
under 18 år, studenter och statligt anställda är förbjudna att vistas i lokalen. Myndigheterna förnekar att dessa skyltar existerar.

Nattåg mellan Xinjiangs provinshuvudstad Urumqi och den gamla sidenvägsoasen Kashgar. Morgonens första yrvakna solstrålar möter kisande kinesiska emigranter som oroligt och nyfiket beskådar omgivningens skådespel genom tågets gallerförsedda fönster. Utanför drar åsnor kärror och vagnar fulla med uiguriska passagerare i alla åldrar. Få bensindrivna fordon syns till.
En kinesisk man i 40-årsåldern berättar att han och hans familj mer eller mindre tvingats lämna sin hemprovins i östra Kina, för att hjälpa till att utveckla den efterblivna sydvästra delen av Xinjiang.
– Vi är alla nervösa och oroliga, förklarar mannen och tittar ut på det främmande landskapet.
– Vi vet att vi kommer att tilldelas vissa förmåner av de lokala myndigheterna, men vi är oroliga för vår säkerhet. Uigurerna är terrorister och kriminella och det gillar inte vi kineser, förklarar han med bestämd röst.

Med järnvägen som ovärderligt redskap har Mao Zedong och hans efterföljare lyckats öka den han-kinesiska närvaron i Xinjiang från 5 procent till 50 procent på mindre än 60 år. För uigurerna har det betytt färre jobbmöjligheter, en alltmer urholkad kultur och att de har förvandlats till andra klassens medborgare i sitt eget land.
Efter min ankomst till Kashgar tar många uiguriska studenter, trots de uppenbara risker det medför, kontakt med mig för att berätta om de många svårigheter som de möter i dagens Xinjiang. Uigurer som umgås med västerlänningar tas in för längre obligatoriska förhör av polisen. Och bakom uttrycket »när fem personer samlas i grupp så är minst en spion«, finns en massiv sanning.

Precis som i Tibet är assimilation myndigheternas lösning på ropen om självstyre. Uigurerna ska kinesifieras till varje pris och det viktigaste redskapet är utan tvekan skolan. Mao menade att »barn är som små oskrivna blad i en bok som kan fyllas med korrekt innehåll« och denna syn gäller i allra högsta grad fortfarande i Kina.
– Sedan 2001 har situationen blivit värre och värre. Alla som protesterar mot staten klassas som »terrorister« trots att det inte förekommit några som helst terrorattentat sedan 1997.

Vi befinner oss på en populär uigurisk restaurang i hjärtat av Kashgars uiguriska stadsdel. Den unge mannen som vi kan kalla Abdul ser bestämd ut, men nervositet och rädsla lurar bakom den säkra fasaden.
– Myndigheterna menar att de »terrororganisationer« som tidigare använde sig av en del våld har ändrat taktik och idag istället använder sig av »separatistiska tankar«. Den typen av argument leder naturligtvis till att författare och journalister vars åsikter skiljer sig från statens med lätthet kan anklagas för terrorism. Samma sak gäller fredliga grupper som förespråkar rättigheter för minoritetsfolk.

Abdul tystnar när väldiga fat fyllda med polo och laghman, två klassiska uiguriska maträtter dominerade av ris och nudlar, serveras av två uiguriska flickor i tidiga tonåren. Dofterna får oss båda att le, innan Abdul återigen blir allvarlig.
– Som student eller statligt anställd så är det omöjligt att behålla sin religiösa eller kulturella identitet. Vi får inte besöka moskéer och vi får inte fasta under ramadan. Gör vi det anklagas vi för religiös fanatism eller liknande, förklarar Abdul med sänkt blick.
– Och för tre år sedan bestämde myndigheterna att all undervisning – från första klass till universitetsnivå – uteslutande ska ske på mandarin. De attackerar vår innersta identitet, vår religion och vårt språk. Det kan vi aldrig acceptera.

Uiguriska konserter och dansuppvisningar är sedan 15 år tillbaks
helt olagliga. Undantaget är om de arrangeras och planneras av myndigheterna.

I dagens Xinjiang är segregationen och rasismen kraftigare än någonsin tidigare under kommunismens styre. I alla större städer finns det en fattig uigurisk del full med gamla lerhus och slingrande gränder, samt en rik och välmående kinesisk del där shoppingcenter, nattklubbar och bordeller utgör en del av det sedvanliga utbudet. Jobbannonserna på arbetsförmedlingarna innehåller oftast den tydligt rasistiska uppmaningen »Endast han-kineser önskas«, vilket upplevs som helt naturligt av de kineser jag diskuterar saken med.

Några dagar senare får jag chansen att samtala med en imam (muslimsk religiös ledare) under ett marknadsbesök söder om Kashgar. Vi lyckas undkomma de obligatoriska övervakarna i marknadens kaos och tar skydd i den gamle mannens enkla lerhus. Skuggorna ger oss välbehövlig svalka medan yngsta dottern med illa dold nyfikenhet serverar oss förstklassiga meloner från familjens egna fält.
Mannen, som vi kan kalla Yasin, berättar att han var en av de 8 000 imamer som efter »elfte september« tvingades till omskolning i fyra långa månader. Händelsen som i Kina är känd som »den största religiösa träningen i Kinas moderna historia« kan närmast jämföras med den påtvingade självkritiken som nådde extrema höjder under den maoistiska eran.
– Dag efter dag tjatade de om att kärleken till partiet måste komma först och att religionen måste anpassa sig till socialismen till varje pris. Det gjorde ont här inne.
Yasin slår sin knutna näve mot bröstet samtidigt som han spottar ut några kärnor på det kalla lergolvet.
– De som vägrade låta sig förödmjukas byttes ut och sattes i omskolningsläger. Vi andra tvingas genomgå regelbunden »patriotisk utbildning«, förklarar han dystert.

Bara dagar efter att oroligheterna i Tibet brutit ut kom rapporter om att paramilitära styrkor syntes på gatorna i Xinjiang. Det var en tydlig markering från myndigheternas sida i hopp om att förhindra en spridning av protesterna. Utegångsförbud infördes på vissa platser kvälls- och nattetid och uigurer tilläts bara att samlas i grupper om maximalt fem personer. Trots detta har det förekommit ett par större demonstrationer i Xinjiang, vilket har lett till hundratals arresterade uigurer.
Om kommunistpartiet fortsätter att möta protester med förnekanden eller våld riskerar frustrationen att eskalera och resultera i ett »nytt Tibet«, vilket i sin tur skulle ta Kina ännu längre ifrån det »harmoniska« samhälle som president Hu Jintao så vackert förespråkar.

Text och bild: Per Engström

Fakta/Xinjiang
(Östturkestan)

Enligt kinesiska historieböcker har Xinjiang alltid varit en del av det kinesiska moderlandet. Sanningen är att området under perioder dominerats av Kina, men att det under andra perioder införlivats med övriga Centralasien.

Under 1930- och 40- talet hade uigurerna två korta perioder av självständiga östturkestanska stater innan Mao och Kina 1949 tog kontroll över området.
Uigurerna, som har varit områdets huvudsakliga innevånare sedan 800-talet, är en av Kinas 55 officiellt erkända minoritetsfolk.

Sovjetunionens upplösning 1991 ledde till att samtliga större centralasiatiska folk utom uigurerna fick sina egna stater. Detta ökade nationalismen bland uigurerna och ropen efter självständighet ökade i styrka.
Idag beräknas etniska kineser vara i knapp majoritet bland Xinjiangs 19 miljoner invånarna och uigurer tvingas överge sin religion, kultur och språk för att ha chans att lyckas i samhället.
Per Engström

Reportage | 2008-05-21
Även publicerad i AmnestyPress #2/2008