BOKMÄSSAN2016: Ett dystert jubileum – Dawit Isaak fängslad i femton år
Efter massfängslandet av oppositionella år 2001 är Eritrea fortfarande ett slutet land utan press- och yttrandefrihet. Hur många fler år ska passera? – Det känns inte som att omvärlden tar förtrycket på allvar, säger Esayas Isaak.
reportage | 2016-09-26 Av: Fanny Hedenmo |
Esayas Isaak menar att omvärlden måste ta förtrycket i Eritrea på allvar. Foto: Fanny Hedenmo
Esayas Isaak liknar sin storebror. De delar ansiktsdrag, och den lite vemodiga blicken som ger Dawit sitt ikoniska uttryck. Men det är länge sedan de träffades nu. Esayas Isaak har barn och fru som hans bror aldrig har fått träffa.
Han talar med bred västgötska och rör sig vant bland mässans journalister, publicister och aktivister.
– Vi ses så sällan, säger han ursäktande när intervjun får vänta efter att ännu en bekant har brutit sig in för att kramas och säga hej.
Informationen om Dawit Isaaks tillstånd har varit tunn. 2005 släpptes han plötsligt ur fängelset, till familjens stora lycka. Men två dagar senare greps han igen och fördes tillbaka till fängelset. Därefter har det då och då sagts från regimens sida att han lever. På bokmässans inledande dag kom ett nytt sådant besked – Dawit Isaak är vid liv. Det hade presidentens rådgivare Yemane Gebreab berättat för Cecilia Wikström, liberal ledamot i Europaparlamentet.
Esayas Isaak och hans familj tar emot meddelandet med dubbla känslor. På ett sätt inger det hopp. På ett annat sätt känns det som ett hån.
– Det är det minsta de kan ge oss! Men vi vill ju se bevis. Rörliga bilder, eller att en oberoende organisation har sett honom, vad som helst. Regimen gömmer sig när de säger att han lever utan att bevisa det, säger Esayas Isaak. Vi utgår ju från att han lever.
Dawit Isaak greps tillsammans med 21 andra i en plötslig räd mot journalister och oppositionella i september 2001. De fängslades och har aldrig ställts inför rätta. Amnesty International klassar dem som samvetsfångar. Flera av de som greps 2001 uppges ha avlidit i fångenskap.
Själv var Dawit Isaak egentligen ganska ofarlig för regimen, menar hans bror. De flesta texter han skrev för landets första oberoende tidning Setit handlade om civilsamhällets villkor. Om hiv och hur man bäst skyddar sig mot smittan. Eller om böndernas rätt till sin mark.
Kerstin Brunnberg, Esayas Isaak och Martin Schibbye. Foto: Fanny Hedenmo
– Han skrev också om medborgarens rätt till oberoende samhällsinformation. Det blev en av hans sista texter, sade Esayas Isaak under ett seminarium om Eritrea med journalisten Martin Schibbye på söndagen, arrangerat av Svenska PEN.
– I Eritrea finns ingen som helst fri press, allt kontrolleras av regimen. Ingenstans ser man kritik mot presidenten, sade Martin Schibbye, och berättade att det trots allt har blivit något lättare för utländska journalister att få visum i landet.
Ett tecken på en dörr som börjar öppna sig? Nja. Motivet kan vara knepigare än så, trodde Martin Schibbye. Tillsammans med Johan Persson kunde han i somras i en artikelserie, publicerad av Blank Spot Project och Expressen, rapportera inifrån Eritrea.
– Jag tror att flyktingfrågan har spelat roll där. Många människor har lämnat och vill lämna landet och samtidigt har opinionen svängt i Europa. Det här kan vara ett sätt att få situationen i Eritrea att framstå som bättre än vad den är, sade han, och nämnde också gränskonflikten med Etiopien, som skulle kunna motivera regimen att söka ett bredare internationellt stöd.
Esayas Isaak och Martin Schibbye. Foto: Fanny Hedenmo
Världssamfundets reaktioner mot den eritreanska regimen har varit mer eller mindre blandade under åren. Vid sidan av europeiska sanktioner och ett internationellt vapenembargo beslutade EU 2009 om ett omfattande ekonomiskt bistånd till Eritrea, med förklaringen att pengarna ligger utom presidentens kontroll, och fördelas inom europeiska projekt. I november 2015 skedde en ny utbetalning en masse, då drygt två miljarder kronor tilldelades den eritreanska regeringen som en del av en femårig satsning. Pengar ur EU och Sveriges fickor.
De stora biståndspengarna gör Esayas Isaak konfunderad och arg. Han har svårt att förstå hur så stora summor kan tillfalla en förtryckarregim, utan krav eller villkor.
– Det känns inte som att omvärlden tar förtrycket i Eritrea på allvar. Det här handlar bara om att Europa vill stoppa flyktingarna. Man säger ”här får ni pengar – se till att hålla era människor innanför landets gränser”. Istället borde man säga ”ni får hälften senare, redovisa först för var de här fångarna befinner sig”.
Men enligt Esayas Isaak vilar inte ansvaret bara på politikernas axlar. Han riktar också en uppmaning till det svensk-eritreanska communityt.
– Det bor tusentals eritreaner i Sverige. Det är upp till oss att ta stafettpinnen och vägleda de politiska besluten. Vi kan språket, vi kan kulturen. Vi vet hur brutal regimen är, säger han, och berättar att relationerna är spända mellan de eritreanska grupperna i Sverige:
– De föreningar som finns här är ofta knutna till regimen, och deras tillställningar är till exempel inte jag välkommen på.
20-åriga aktivisten Vanessa Berhe vet precis vad Esayas Isaak talar om. Hennes morbror, Seyoum Tsehaye,fängslades i september 2001 efter många år som fotograf och journalist i huvudstaden Asmara. Hon vet inte om han är vid liv. Precis som i Dawit Isaaks fall får hennes familj då och då besked om hans situation. Senast var 2008, då en före detta fängelsevakt berättade att Seyoum Tsehaye var vid god hälsa, men att han hölls under sträng bevakning och att hans händer och fötter var bundna vid dygnets alla timmar.
Vanessa Berhe arbetar för sin fängslade morbror, Seyoum Tsehaye som greps i september 2001. Foto: Fanny Hedenmo
Att nationalismen är så djupt rotad hos eritreaner, både utanför och innanför landet, förvånar fortfarande Vanessa Berhe.
– Jag har träffat unga eritreaner som säger ”om min president säger att min morbror har begått ett brott och är en förrädare, då litar jag på presidenten”. Hur kan man resonera så? Jag är stolt eritrean, men jag är inte förblindad av nationalism på det sättet, säger hon.
Nu arbetar hon för att öka kunskapen om situationen i landet. Och att hennes morbror, som hon aldrig har fått träffa, ska släppas fri.
– När jag började prata om min morbror märkte jag att folk var förvånade över att det fanns fler som Dawit Isaak, som sitter fängslade i Eritrea. Vi måste bredda debatten och prata om alla människorättsbrott som sker där, säger Vanessa Berhe.
Femton år och tre dagar. Dawit Isaaks femtioårsdag har kommit och gått. Hans ikoniska ansikte pryder tygkassar, klistermärken och t-shirts. ”Free Dawit” är inte bara namnet på organisationen som jobbar med hans fall; det har också blivit en catchphrase, ett slags slagord för yttrande- och tryckfrihet.
Esayas Isaak pekar på hur svensk-eritreanerna är splittrade i synen på regimen. Foto: Fanny Hedenmo
Men vad händer när åren passerar? Har världen vant sig vid fallet Dawit Isaak, som om hans öde vore något slags politiskt normaltillstånd? Tanken är inte ny för Esayas Isaak. Han vet att tiden tär på folks engagemang.
– Det är svårt att göra något för någon som man inte har sett på femton år. Det kan lätt bli så att folk tappar hoppet, säger han.
Men van kan han inte bli:
– Jag har vant mig vid att Eritrea är en diktatur. Men jag har aldrig vant mig vid att min bror sitter frihetsberövad.
Esayas Isaak tvekar en stund, som för att hitta en jämförelse som funkar. Väger den i munnen.
– Det kan vara en vana att Melodifestivalen sänds varje år, men inte att Dawit Isaak är fängslad, säger han till slut. Bakom hela den här kampanjen är det ju en människa.
Fanny Hedenmo
[email protected]
Amnesty Press på Bokmässan 2016
BOKMÄSSAN2016: Mässan ”yrvaken” i frågan om Nya Tider
BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien”
BOKMÄSSAN2016: ”Medlemsstaterna i EU har i princip gjort allting fel” (24 september 2016)
Läs mer från Amnesty Press om Eritrea
Femton långa år (ledare i nummer 3/2016 23 september 2016)
Han tog flyget till Asmara (4 december 2015)
Vanessa Berhe kämpar för sin morbrors frihet i Eritrea (12 januari 2015)
”Sitt med Dawit” i Malmö: ”Hans liv hänger på att vi inte glömmer” (22 augusti 2014)
Samling för Dawit Issak - fängslad i Eritrea i 4 500 dagar (20 januari 2014)
ALMEDALEN: Femton minuter i Dawit Isaaks fängelsecell (4 juli 2013)
Eritrea - 20 år av självständighet men fortfarande ingen frihet för befolkningen (10 april 2013)
Djup klyfta mellan svensk-eritreaner (9 december 2011)
Eritreaner intervjuas i radio medan de torteras (24 oktober 2011)
Stämningsfull manifestation för Dawit Isaak (26 september 2011)
Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (23 september 2011)
Talarstafett för Dawit Isaak (21 september 2011)
Manifestation utanför Eritreas ambassad (27 oktober 2009)
Massiv uppslutning för frigivning av Dawit Isaak (29 april 2009)
40 gånger en minut för Dawit Isaak (17 april 2009)
Teaterpjäs ska fria Dawit Isaak (20 september 2008)
Dawit Isaak fick tryckfrihetspris (15 mars 2007)
Eritreaseminarium urartade (7 april 2004)
Dawit Isaac får stöd av Örgryte (Amnesty Press nummer 2/2004)
Historien om en fängslad svensk journalist (nummer 4/2003)
reportage | 2016-09-26 Av: Fanny Hedenmo |