30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i stadsdelen Achrafieh i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel tillsammans med 26 andra medlemmar från det kristna, libanesiska falangistpartiet. Attentatet kommer att få konsekvenser vars grymheter fortsätter eka genom generationer av palestinier och libaneser. Här berättar Hamad Chamas om sina upplevelser i Sabra och Shatila hösten 1982 där massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå.

reportage | 2014-01-20
Av: Erik Brattström
Bilden på den unge Hamad Chamas är målad bara några veckor innan massakern ägde rum.

Bilden på den unge Hamad Chamas är målad bara några veckor innan massakern ägde rum. Foto: Jonas Jonzon

Chockvågen från attentatet mot president Bashir Gemayel den 14 september 1982 sprider sig snabbt genom Beirut och två dagar senare står den unge libanesen Hamad Chamas, 17 år, med ryggen tryckt mot grannens husvägg. Hans blick är fäst på en gevärsmynning som öppnar eld. Med honom faller hans bror, far och flera vänner till marken. Utan att veta om det befinner sig Hamad i upprinnelsen till en tre dagar lång överlevnadskamp i det palestinska flyktinglägret Sabra och Shatila i södra Beirut.

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och fattigare libaneser. Över 12 000 palestinska flyktingar är registrerade i området som täcker ungefär en kvadratkilometer. Under massakern 1982 gjordes ingen skillnad på invånarna – allas liv stod på spel när in- och utgångarna till lägret förseglades och de kristna falangisternas milis, lojala mot den mördade president Gemayel, trängde in. Palestinska Röda korset uppskattar att fler än 3 000 civila i Sabra och Shatila förlorade sina liv mellan den 16 och 18 september 1982. Andra källor anger lägre dödstal. Hamad Chamas överlevde massakern.

Idag bor det över 12 000 registrerade palestinska flyktingar i Sabra och Shatila.

Idag bor det över 12 000 registrerade palestinska flyktingar i Sabra och Shatila. Foto: Jonas Jonzon

– Min vän lyckades hålla sig i liv en timme efter att gevären tystnade, berättar Hamad. Genom att viska till varandra insåg vi att vi var de enda överlevande. Men efter en timme var han död.

Omgiven av sin döde vän, far och bror, förblev Hamad stilla trots att han var skjuten i huvud, lår och fot. Han lyssnade. Bevittnade. Andades försiktigt. Rörde sig endast de gånger han var tvungen för att undgå milissoldaternas uppmärksamhet när de svepte fram över liken för att försäkra sig att det inte fanns överlevare, berättar Hamad, som alltid såg till att ha sitt ansikte täckt bakom någons kropp när milisen kom.

Hamad fyllde 48 år i september 2012. Han bygger hus och lever ett stillsamt liv med sin familj men portföljen i hans knä vittnar om ett annorlunda förflutet. Den innehåller bleknande pappershögar, målningar och fotografier. Ett av fotografierna visar en hög med livlösa kroppar. Hamad pekar på ett av dem:
– Det där är min pappa. Jag gömde mig under hans och min brors kroppar i tre dagar.
Än i dag kan han inte komma ihåg vad han tänkte när han låg där, indränkt i blod och skräck. Han kan bara komma ihåg milisens rörelser, röster och skratt:
– Milismännen dukade upp med sprit och droger och festade hela natten, bara meter ifrån mig och min mördade familj.

Det är över 30 år sedan massakern i Sabra och Shatila inträffade. Hamad Chamas träffades i huvudet, låret och foten - men överlevde. I tre dagar låg han gömd under sin pappas och brors döda kroppar.

Det är över 30 år sedan massakern i Sabra och Shatila inträffade. Hamad Chamas träffades i huvudet, låret och foten - men överlevde. I tre dagar låg han gömd under sin pappas och brors döda kroppar. Foto: Jonas Jonzon

Den tre dagar långa massakern startade den 16 september. Falangister lojala till den mördade presidenten överraskade lägrets invånare. Under översyn av den israeliska armén, som i juni 1982 hade invaderat Libanon och behärskade västra Beirut, förseglades alla vägar in och ut ur lägret. – Ariel Sharon befann sig på taket av en byggnad en bit bort med kikare. Han såg allt, hävdar Hamad.

En man som än så länge enbart suttit och lyssnat till vårt samtal med Hamad bryter sin tystnad.
– Jag var bara ett barn när milisen kom, säger mannen.
Hans namn är Najib Al Khatib och var ett av många barn som befann sig i lägret under massakern. Andra dagen av massakern skonades inga liv – inte ens barnens, säger Najib och Hamad. Najib överlevde genom att han lyckades gömma sig i en tom vattencistern. Där stannade han i två dagar tills en av milismännen fann honom.
– Han tog mig till en närliggande bensinstation och bad mig att försvinna, berättar han.

Nijab återvände dock direkt till sitt familjehem.
– 11 år gammal fann jag min far skjuten i båda knäna med huvudet kluvet vågrätt över pannan, berättar han.

Tredje dagen kunde både Nijab och Hamad höra hur man med megafoner förmedlade budskapet att attackerna skulle upphöra om bara alla vapen överlämnades till milisen.
– Men det fanns inga vapen, uppger Hamad. Vi var bara civilbefolkning i lägret.
Det var också på den tredje dagen som Hamad lämnade sig gömställe av livlösa kroppar. Han kröp hela vägen hem till familjens hus och lyckades komma i kontakt med en överlevande flicka. Tillsammans tog de sig till Röda korsets fältsjukhus.

Minnenas portfölj. Hamad Chamas portfölj innehåller bleknade papper, målningar och fotografier, allt med koppling till massakern och livet före och efter. I portföljen blandas familjeporträtt från före massakern med bilder på hans döda familj efter massakern.

Minnenas portfölj. Hamad Chamas portfölj innehåller bleknade papper, målningar och fotografier, allt med koppling till massakern och livet före och efter. I portföljen blandas familjeporträtt från före massakern med bilder på hans döda familj efter massakern. Foto: Jonas Jonzon

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes samma månad av den israeliska regeringen för att undersöka Israels ansvar i förloppet. Samtidigt uppdagades det att palestinierna inte bar någon skuld i attentatet mot president Gemayel. Istället visade det sig att det var Syrien som låg bakom mordet.

Kahan-kommissionen fann att dåvarande generalen och försvarsministern Ariel Sharon var personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att han inte försökt förebygga och förhindra massakern. Sharon avgick kort därefter som försvarsminister men satt kvar i regeringen. 19 år senare blev Ariel Sharon Israels premiärminister.

Hamad Chamas lever idag ett stillsamt liv med sin familj. Upprättelse efter massakern finns det ingen här på jorden som kan ge honom, säger han.

Hamad Chamas lever idag ett stillsamt liv med sin familj. Upprättelse efter massakern finns det ingen här på jorden som kan ge honom, säger han. Foto: Jonas Jonzon

Trots att skottsåren läkt för länge sedan berättar Hamad att de kroppsliga ärren värker varje år den 16 september. Även om hans sinne vill, tillåter hans kropp honom aldrig att glömma. På frågan om vad som kan ge honom upprättelse svarar han att ingen här på jorden kan. Samtidigt tittar han upp och pekar mot taket. Efter 30 år av utebliven upprättelse är Guds vilja det enda hopp om rättvisa han klänger sig fast vid.

Text: Erik Brattström Foto: Jonas Jonzon

Denna artikel har tidigare publicerats på momentummagazine

Bakgrund/

Sabra och Shatila

Den 6 juni 1982 invaderade 60 000 israeliska soldater Libanon. Den palestinska befrielseorganisationen PLO gick i augusti med på att lämna Beirut och evakuerades under internationell övervakning till Tunisien.
Den 12 september hävdade Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon att 2 000 PLO-soldater fanns kvar i Beirut. Den 14 september mördades Libanons president, den kristne maroniten Bachir Gemayel. Palestinier misstänktes för mordet och Israels armé ockuperade västra Beirut, ett brott mot avtalet om vapenvila. Senare visade det sig att mordet förmodligen hade begåtts på uppdrag av den syriska säkerhetstjänsten.

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. På kvällen den 16 september gick libanesiska kristna falangiststyrkor in i lägren under ledning av Elie Hobeika, som senare blev regeringsledamot. I nästan två dygn kunde falangisterna härja fritt och ett stort antal civila dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. 22 länder lade ned sina röster och tolv länder deltog inte. De länder som inte röstade ja var kritiska mot termen ”folkmord”.
Den israeliska Kahan-kommissionen konstaterade senare att Ariel Sharon hade ett indirekt personligt ansvar för massakern även om den utfördes av falangisterna. Sharon tvingades avgå som försvarsminister men satt kvar i regeringen som minister utan portfölj.

När Sharon återkom som premiärminister 2001 försökte en grupp palestinier få Sharon åtalad i en belgisk domstol. Sedan Hobeika förklarat att han var beredd att vittna mot Sharon i en rättegång dödades han 2002 av en bilbomb i Beirut. Den 24 september 2003 förklarade en högre belgisk rättsinstans att det inte fanns någon laglig grund för en process mot Sharon.
Hittills har ingen ställts inför rätta för massakern i Sabra och Shatila.
Ariel Sharon avled den 11 januari 2014 och diskussionerna om hans ansvar för massakern i september 1982 flammade återigen upp.

Ulf B Andersson

Läs mer
Kahan-kommissionens rapport

Vals bland minnen (recension av filmen Waltz with Bashir ) Amnesty Press 19 februari 2009

Shatilas barn lever i skuggan av våldet (Reportage i Amnesty Press nummer 1/2006)

Amnesty International urges investigation of Ariel Sharon (Amnesty 2 oktober 2001 om rättsprocessen i Belgien)

reportage | 2014-01-20
Av: Erik Brattström