Journalist fängslades efter att ha följt demonstrationerna i Teheran
reportage | 2009-12-18 |
Newsweek-korrespondenten, Maziar Bahari, greps och fängslades nio dagar efter det iranska presidentvalet. I fängelset utsattes han för både fysiskt och psykiskt våld. Men under ett kritiskt ögonblick kom Leonard Cohen som en räddande ängel och gav honom skydd. Fyra månader senare släpptes han mot borgen.
I ett samtal med Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, på biografen Victoria i Stockholm, delar Maziar Bahari med sig av sina erfarenheter i samband med filmvisningen av tre dokumentärfilmer från Iran som han har varit producent för. Amnesty Press var där för att lyssna till hans berättelse.
Maziar Bahari (till vänster) i samtal med Jesper Bengtsson.
Foto: Jose-Miguel Ferrada
Efter att ha suttit fängslad i 118 dagar släpptes journalisten och dokumentärfilmaren Maziar Bahari från Evin-fängelset i Teheran den 17 oktober. Maziar Bahari, som 1987 emigrerade till Kanada men som numera är bosatt i London var i Teheran för att rapportera om det iranska presidentvalet för tidskriften Newsweeks räkning. Han greps på morgonen den 21 juni. Han berättar att han väcktes av sin mor som berättade för honom att fyra män från åklagarkontoret var där med en häktningsorder. De skulle ta honom med sig.
Maziar Bahari berättar att han strax innan hade känt en svag doft av rosenvatten och svett - en doft som sedan skulle följa honom under alla förhör med sin förhörsledare under den tid han satt inlåst i fängelset; hans förhörsledare var en av dem som hade kommit för att hämta honom.
Maziar Bahari leddes ut och sattes i en bil. När de körde iväg frågade Maziar Bahari en av männen om de var på väg till Evin-fängelset. ”Kanske, kanske inte”, fick han som svar. Men innan han försågs med ögonbindel såg han att de var på väg norrut. Norrut som på väg mot Evin fängelset. Han skulle senare få veta - en dryg vecka efter att han gripits - att han var anklagad för spioneri.
Maziar Bahari berättar att alla hans journalistiska verktyg beslagtogs: dator, hårddiskar, mobiltelefon, dvd:s, kamera och dokument. Och han tivngades lämna ut sina personliga lösenord.
Veckan innan hade han bevakat och rapporterat om de protester som följde på det iranska presidentvalet.
- Våldet jag såg trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva och se i Iran. Jag har som journalist tidigare rapporterat om Irakkriget, men det jag såg i Teheran var något av det värsta som jag någonsin har sett. Jag såg mäns huvuden slås mot bilars motorhuvuden; kvinnor som fick motta sparkar; personer som misshandlades och vid ett tillfälle såg jag en ambulans beskjutas, berättar Maziar Bahari.
Anhängare till reformisten Mir Hossein Mousavi som demonstrerar i protest mot det omstridda valresultatet.
Foto: ©__APGraphicsBank
När han, försedd med ögonbindel, fick reda på att han anklagats för spioneri sade man till honom att han från och med nu skulle tas till en särskild ”spionenhet” och att undersökningen skulle kunna pågå i fyra till sex år och att han - om han befanns skyldig - kunde dömas till döden.
- Jag blev torr i munnen och jag visste inte vad jag skulle säga. Detta var den värsta stunden under min tid i fängelset, berättar Maziar Bahari.
Han fick dock ett erbjudande. Upplägget var följande: Han skulle inför tv-kameror ”erkänna” att han befann sig i landet för att leda och samordna en så kallad sammetsrevolution och han skulle berätta om hur en sådan revolution orkestreras av olika intressegrupper genom att använda västerländsk media; en sammetsrevolution syftar till att påverka människors sätt att tänka med syfte av att vända folket emot sina ledare. Men han skulle också be om ursäkt och nåd. Och om han samarbetade, skulle han friges.
Maziar Bahari berättar att han inte hade någon aning om vad han skulle säga. Detta löstes med att han fick ett manus som han berättar att han fick plugga in under natten. Manuset hade skrivits efter det att han sagt att han omöjligt skulle kunna memorera det han instruerades att säga, berättar Maziar Bahari. Dagen efter hölls ”presskonferensen” med Maziar Bahari inför statsstyrda medier. Delar av ”erkännandet” visades sedan på TV och på webben.
- För mig var det inte svårt att göra detta. Alla mina vänner och min familj skulle veta att jag tvingats till att göra det. Det viktigaste var att inte nämna några namn, berättar Maziar Bahari.
Maziar Bahari frigavs inte. Istället fortsatte förhören. Och för första gången sedan han låstes in blev han nu med jämna mellanrum slagen av sin förhörsledare. Maziar Bahari berättar att det kunde vara slag med öppen hand, bältslag, sparkar och vridningar av örat, men framhåller samtidigt att det för det mesta handlade om att bryta ner honom psykiskt. Maziar Bahari berättar att hans förhörsledare efter ett avslutat förhör kunde säga ”jag kommer att se till att du avrättas”. I 107 dagar satt han enligt egen uppgift i isoleringscell.
-
Men det var aldrig frågan om klassisk tortyr, inga skendränkningar eller dylikt, det var mest psykologisk tortyr, berättar Maziar Bahari.
-
På detta vis ville de få mig att acceptera den anklagelse som hade riktats mot mig, berättar Maziar Bahari.
I en artikel som Maziar Bahari senare skrev om sina upplevelser i fängelset, efter det att han frisläppts, berättar han att han vid två tillfällen övervägde att ta sitt liv.
Maziar Bahari berättar att han i början hatade sin förhörsledare och var fylld av negativa tankar. Men så en dag insåg han att han inte skulle överleva, varken fysiskt eller psykiskt, om han lät det negativa ta över.
- En natt, efter att ha misshandlats, hade jag en dröm och på morgonen fann jag mig själv nynna på en sång av Leonard Cohen. Drömmen och sången stannade kvar hos mig och på så sätt skapade jag mig ett parallellt universum.
Som en konsekvens slutade Maziar Bahari att hata sin förhörsledare.
- Han är en produkt av systemet, en statsanställd. Jag kan inte hata honom, säger Maziar Bahari.
Maziar Bahari delade 3 december __med sig av sina upplevelser på biografen Victoria i Stockholm i samband med en filmvisning av tre dokumentärfilmer.
Foto: Jose-Miguel Ferrada
”Varför är det ingen som frågar efter dig, folk talar om andra fångar men inte om dig, varför?”, frågade förhörsledaren. Maziar Bahari, som vid det här laget var både fysiskt och psykiskt tagen, trodde att han bluffade, men kunde samtidigt inte vara säker. Att sitta i isoleringscell innebär per definition att man inte har någon kontakt med omvärlden och därför inte kan veta vad som händer utanför celldörren. Men faktum var att det pågick en internationell kampanj för att släppa Maziar Bahari fri. Bland de många återfinns Amnesty International, som var en av de orgnisationer som krävde hans frigivning. Den amerikanske utrikesministern Hillary Clinton likaså, liksom många andra organisationer och privata aktörer - framför allt och inte minst hans fru och de nyhetsmedier som Maziar Bahari jobbat och jobbade för. Och kanske var det en av orsakerna till att han till slut, fyra månader senare, den 17 oktober, släpptes mot borgen. Och som i en saga med ett lyckligt slut hann han hem till London för att vara med när hans första barn föddes.
Maziar Bahari tror att han efter fängelsetiden blivit en bättre människa. Och han kommer att fortsätta att rapportera om frågor som berör Iran. Han tror, trots sina upplevelser, att han som journalist kan vara ”fair and balanced” i relation till Iran. Som ett exempel på detta säger han följande:
- I förra veckan skrev jag en artikel i Washington Post som kritiserades av en del bland de oppositionella, då jag i den artikeln argumenterar för att väst och USA bör hålla dialogen öppen med Iran.
I svallvågorna av det iranska presidentvalet intog tusentals iranier gatorna för att protestera mot det omdiskuterade valresultatet. Protesterna slogs ner skoningslöst. Enligt Amnesty greps över 4 000 personer. Under tiden som de gripna satt fängslade förvägrades de flesta av dem juridisk representation. Massrättegångar mot dem som hållits i förvar startade den 1 augusti. Sedan rättegångarna startade har fem personer dömts till döden och över 80 har dömts till fängelsestraff.
Text: Jose-Miguel Ferrada
Läs mer om Iran här:
Massiva övergrepp sedan valet för sex månader sedan (pressnotis)
Amnesty Press:
Akbar Ganji: Jag tror på en demokratisk framtid i Iran
Tidningsredaktör dömd till nio års fängelse
Hoppet om en ljusare framtid för kvinnorna i Iran
reportage | 2009-12-18 |