Bönder protesterar mot ”landgrabbing”
Att utländska och inhemska aktörer köper mark i Kambodja är inget nytt. Inte heller att de lokala bönderna tvångsvräks och drivs bort från den mark de odlat i åratal. När bulldozers kom till Sre Ambel satte dock byborna stopp för detta.
År 2009 beslöt högsta domstolen att Yi Kunthear hennes familj samt 34 av hennes grannar skulle upplåta sin mark till Heng Huy, en lokal affärman i Sre Ambel i provinsen Koh Kong. Dessutom hade senator Ly Yong Phats sockerbolag också fått rätt till mark området.
När Heng Huys bulldozers i sällskap med arbetare från senatorns sockerbolag rullade in i Sre Ambel blockerade de lokala markägarna vägen.
Yi Kunthear, 25 år, rapporteras ha slagits medvetslös av arbetare när hon försökte försvara familjens mark.
- Vi kommer att blockera marken om de försöker igen, säger hon till nyhetsbyrån IRIN.
1975 när Röda Khmererna tog makten kollektiviserades marken. När Vietnam 1979 invaderade Kambodja behöll den nya kambodjanska kommunistregimen det kollektiva ägandet över marken.
Först år 2001 ersattes lagen om kollektivt ägande en ny lag som innebär att bönder kan göra anspråk på mark om de kan bevisa att de arbetat och odlat där i fem år.
Enligt rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, OHCHR, är det så många som 90 procent av landets 14,5 miljoner människor som inte har fått laglig rätt till den mark där de odlar och bor.
- Lagen erkänner fattiga människors ägande utan att de har papper att kunna bevisa det, problemet är att lagen inte efterföljs, säger Khut Nary på OHCHR:s kontor i Battambang, Kambodja.
Dokument visar att bönderna i Sre Ambel har brukat marken sedan 1980-talet. Heng Huy, däremot säger att han köpte marken 1993. De boende från Sre Ambel har nu tagit kampen ett steg längre och stämt Heng Huys företag och köparen av sockret, det brittiska företaget, Tate & Lyle, i provinsdomstolen i Koh Kong.
Representanter från familjer bosatta i de provinser där sockerindustrierna sprids har gått samman och utmanar nu EU:s ”Everything but arms”-policy som innebär att u-länder kan exportera varor tull- och skattefritt till EU. Namnet ”Everything but arms” syftar på att dessa regler omfattar allt utom vapen och ammunition. Representanterna stöds av ett antal organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och människors rätt till land.
David Pred från organisationen Bridges Across Borders Cambodia säger till IRIN att EU, genom sin politik stödjer företag som producerar varor på stulen mark. När stora landområden blir sockerplantager innebär det fördrivning och fattigdom för tusentals kambodjanska familjer.
Rafael Dochao-Moreno, chef för EU:s beskickning i Kambodja säger att EU nu samlar information för att få bättre förståelse för subventionernas inverkan. Däremot undersöker inte EU eventuella människorättskränkningar.
I Koy Veng, en by utanför Battambang, Kambodjas näst största stad, har de flesta av byborna fördrivits som ett resultat av konflikter om marken.
Under 1990-talet fick människor tillgång till land där de odlade ris och byggde hus.
I början av 2007 meddelade ett antal militärofficerare att marken i Koy Veng nu var deras. Bulldozers och traktorer förstörde risfälten och vattenkällor fylldes igen. Byborna fördrevs till områden med mycket sämre möjlighet att odla. 50 familjer blev kvar, mest på grund av att de inte hade någonstans att ta vägen. Nu är 34 av byborna åtalade för olika brott i samband med markstriden.
Åtalen används för att öka pressen på dem och de som nu är kvar i Koy Veng är förvirrade och rädda.
Kim Heng, 72 år, är en av dem. Han är tillsammans med två andra bybor anklagade för försök till mord, stöld, bedrägeri och intrång på privat mark.
För ett år sedan gick invånarna från Koy Veng i tio dagar för att komma till huvudstaden Phnom Penh för att där klaga hos myndigheterna men sedan dess har inget hänt.
Kim Heng säger att myndigheterna alltid tar ställning för de med makt och de använder det för att splittra folket.
I Kambodja har FN ett kontor för mänskliga rättigheter där människor kan få hjälp med information som rör frågor kring äganderätt till mark. FN-personalen kan inte representera någon i domstol men man gör uppföljningar av deras fall som sedan läggs fram till rådet för mänskliga rättigheter i Genève.
Läs mer på
|
IRIN |