”Var realistisk och önska det omöjliga”
Reportage | 2000-08-02 Även publicerad i AmnestyPress #3/2000 |
Romerna är en av Europas mest utsatta minoriteter. Den dagliga situation av våld och förföljelse som många av Europas romer faller offer för skulle jag vilja kalla en av 1900-talets största människorättsskandaler.
Dimitrina Petrova är generalsekreterare för European Roma Rights Center (ERRC), en internationell människorättsorganisation baserad i Budapest som arbetar för romernas rättigheter. Själv kommer Dimitrina Petrova från Bulgarien. Där var hon i början av 90-talet med och startade Human Rights Project, också det en organisation som arbetar för romernas rättigheter. Under 90-talets två första år satt Dimitrina Petrova som ledamot i Bulgariens parlament och det var under den tiden hon började engagera sig för situationen för landets minoriteter.
– Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för mänskliga rättigheter utanför den officiella politiken och blev engagerad i ett projekt för romernas rättigheter.
– Jag insåg att romernas situation var mycket svår, de var inte politiskt representerade och rasismen var ett växande problem. Jag behövdes. Personligen tycker jag att en människorättsaktivist först ska se till de som är mest kränkta.
Förutom publicering av rapporter om kränkningar av romernas rättigheter runt om i Europa ger ERRC rättsstöd, organiserar seminarier och delar ut stipendier till romer som vill studera juridik.
I Europa finns idag mellan åtta och tolv miljoner romer och situationen för många av dem är skakande. Under kriget i Kosovo flydde en del av regionens romer tillsammans med de förföljda albanerna, samtidigt anklagades andra för att vara lierade med serberna och utsattes därmed för hämndattacker av albanska grupper. Med allvarlig blick berättar Dimitrina om våld och polisbrutalitet, om godtyckliga gripanden och attacker mot romabyar.
– Situationen i Kosovo är ett bevis på att romerna alltid står som förlorare. I Kosovo förlorade de ett krig de aldrig fört. Men våldet mot romerna är utbrett även i Västeuropa. I Italien och Frankrike är till exempel polisbrutalitet mot romer mycket vanligt.
Slumpvisa attacker mot byar med stor romsk befolkning är typiskt i de östeuropeiska länderna berättar Dimitrina. Under beordrade polisattacker söks byarna igenom, några män förs som regel till en polisstation där de misshandlas svårt för att sedan släppas.
– Attackerna utförs oftast i gryningen, när invånarna är som minst förberedda. Poliserna är fullt beväpnade och många gånger maskerade. De visar aldrig något beslut om husrannsakan.
Dimitrina Petrova liknar romernas situation vid diskrimineringen av svarta i den amerikanska södern. Skillnaden är att romerna är helt utestängda från arbetsmarknaden.
– Många som reser i Östeuropa undrar var romerna är någonstans, ”man ser dem aldrig”, säger de. Sanningen är att romerna är extremt segregerade. De syns inte. De flesta lever i getton utanför de stora städerna.
När Dimitrina Petrova 1992 var med och startade Human Rigths Project började den då fyra man stora organisationen med att göra efterforskningar och publicera rapporter om kränkningar av romernas rättigheter i Bulgarien. Organisationen började ge information till Amnesty.
– Det var svårt att få folk att se vad vi gjorde men genom att Amnesty var en känd organisation fick vårt arbete lite mer uppmärksamhet. Senare började vi också rapportera till organisationen Human Rights Watch.
Hon talar mycket om vikten av att romerna själva leder kampen för sina rättigheter, hur viktigt det är att inte se romerna som offer utan som allierade i en kamp mot rasismen. Hon talar aldrig om att hjälpa eller stödja romerna, utan om att arbeta tillsammans. ERRC arbetar i nära kontakt med roma-organisationer.
– Det kommer alltid finnas plats för icke-romer att arbeta för romernas rättigheter, för rasismen är majoritetens problem likaväl som minoritetens. Det är inte bara en angelägenhet för romerna. Men det är viktigt att ledarpositionerna i kampen för romernas rättigheter innehas av romer.
Det krävs ett stort mod och ett stänk av galenskap att engagera sig i romernas rättigheter menar Dimitrina. Hon har mottagit flera dödshot och erkänner att arbetet många gånger är farligt. Det som driver Dimitrina att fortsätta är inspirationen hon får av att arbeta med något som innebär riktig, radikal förändring.
Ett viktigt steg var när organisationen Human Rights Project lyckades få en rom som misshandlats svårt av polisen att stämma landets inrikesminister.
– Jag hade bestämt mig för att jag ville ta mig an ett riktigt svårt fall och driva det till rättegång. Först då skulle jag kunna vara säker på huruvida det existerade ett rättssystem i Bulgarien. Mina kollegor tyckte jag var galen.
– Åtalet handlade om en ”gryningsattack” där flera romer misshandlats, då polisen bar masker och inte kunde identifieras. Inrikesministern som beordrat attacken var den ytterste ansvarige. Det hela tog tre år och slutade med att ministern dömdes. Kan du föreställa dig vilken framgång det är: En rom får inrikesministern fälld.
Även om det bara är några få fall som tas upp i rätten bereder de vägen för andra, menar Dimitrina. Hon ser med glädje att allt fler romer vågar stämma poliser som misshandlat dem och hon ser hur fler och fler organiserar sig och arbetar för sina rättigheter.
Två saker menar Dimitrina Petrova är av yttersta vikt just nu. För det första att förändra attityden mot romer i Europa, att övertyga Europa om att romerna inte är ett underlägset folk. För det andra utvecklandet av en lagstiftning mot diskriminering.
Dimitrina talar upprört om den motsättning i synen på romernas situation som existerar i Europa. Hur EU ställer krav på de östeuropeiska ländernas regeringar att förbättra situationen för romerna, samtidigt som romer på flykt från kränkningar nekas inträde i många västeuropeiska länder.
– Det är oerhört viktigt att få upp romernas rättigheter högst upp på dagordningen inom EU. Det skulle reflektera verkligheten.
Dimitrina Petrova har en slogan hon lever efter: ”Var realistisk och önska det omöjliga”. Nu ser hon med glädje att andra snart kommer att ta över efter henne i arbetet för romernas rättigheter. Nya utmaningar väntar. Att arbeta sig ut ur sitt arbete är målet. Hon vill se en kunnig rom ta över hennes arbete och nå dithän att hon själv inte längre behövs.
Text och bild: Bodil Sundén
Reportage | 2000-08-02 Även publicerad i AmnestyPress #3/2000 |