Trafficking
Reportage | 2001-04-09 Även publicerad i AmnestyPress #2/2001 |
Från Moldavien till en bordell i Bosnien
– så luras kvinnor in i sexslaveriet
Historien om trafficking börjar på landsbygden i Rumänien, Moldavien, Bulgarien eller Vitryssland. Arbetslösa eller dåligt betalda flickor frestas med löften om välbetalda jobb, kidnappas eller »lånas« från familjen för ett par hundra dollar.
De återvänder sällan hem. De säljs flera gånger i olika länder, åker illegalt över gränser i bilar och båtar och hamnar på marknader där de säljs som boskap. Storleken på rumpan och brösten, ålder och ursprung avgör priset.
Slutmålet är bordeller i Bosnien och nuförtiden även i Kosovo. Traffickers är alla möjliga sorters människor – bönder, poliser, kriminella, tullpersonal. Kunder är lokalbefolkningen som har fått smaka det förbjudna och fredsbevarande soldater som under arbetstiden räddar dessa flickor från ett liv som skuldslavar.
Den vanligaste vägen för kvinnohandeln i dagens Europa är den svagt bevakade gränsen mellan Moldavien och Rumänien, där det inte behövs mer än ett ID-kort, och från Rumänien in till Jugoslavien. Tillfällig svart arbetskraft från Rumänien har sedan länge använts i gränsområden i nordöstra Serbien, så smugglingsvägarna är väl inrutade. Från Jugoslavien skickas kvinnor i mindre grupper över floden Drina till Bosnien eller så åker de över gränsen med falska dokument.
Tatiana är 17 år och bodde tills för några månader sedan i en by i Moldavien, Europas fattigaste land. Drömmen var att åka till Italien till en kusin som bor där. Tatiana betalade 500 D-mark till en människosmugglare för att han skulle köra henne dit.
Tatiana och ytterligare tre tjejer åkte med den okände mannen till Timisoara i Rumänien där de lastades av i en skog. Sedan dök den förste köparen upp. Flickorna kördes till den jugoslaviska gränsen, där ett par bönder väntade. I en pickup full med redskap kördes kvinnorna in i landet, inrullade i filtar. En polisbil körde dem vidare till en lägenhet i Belgrad. Där fanns ytterligare tjugo unga kvinnor. Där fick de nya namn, myndig ålder och nya pass. Tatiana och några till köptes redan i Belgrad av en bordellägare. Övriga fördes med båt nattetid till Bosnien.
På den bosniska sidan av gränsen väntar nya köpare som kör tjejer till Arizona Market, nära staden Brcko i norra Bosnien. Arizona ligger i närheten av gränsen mellan Kroatien, Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska Federationen. Det är en stor loppmarknad ute på en åker där man kan köpa allt ifrån mat till begagnade bilar. Där säljs även kvinnor.
När handlarna kommer kläs tjejerna av nakna och kunderna väljer och köpslår.
– Det handlar om fattiga flickor från landsbygden. Och deras historier är väldigt lika. En mycket liten del kommer medvetet hit för att jobba som prostituerade. De flesta kommer för att jobba med något annat. Så småningom hamnar alla i samma fälla och blir skuldslavar, säger Mara Rado-vanovic, jurist från kvinnoorganisationen Lara i nordöstra Bosnien som har jobbat mot trafficking de senaste tre åren.
Skuldslaveri innebär att tjejerna påförs skulder för olika saker som de sedan måste betala av innan de blir fria eller eventuellt får betalt. Men skulderna växer snabbt och ingen lyckas bli skuldfri.
– När de har förstått att de aldrig kommer att bli fria från skulder så försöker de att fly, säger Mara Radovanovic. Om de lyckas hamnar de hos oss.
Hon berättar om Tatiana och tolv andra kvinnor som dagen innan rymde från tre olika bordeller. Nu finns de i ett improviserat gömställe som vaktas dygnet runt av polisen.
Tjejerna kommer försiktigt fram till mig. Rädslan fyller rummet. Utan smink och sexiga kläder står 13 rädda och förvånade unga flickor framför mig. De vet inte vad Sweden, Svezia är. Inte ens tolken, en moldavisk tjej, kan placera Sverige på kartan. »Svitzzera« föreslår en liten tjej som sitter på golvet, insvept i en handduk.
– Bordellägaren sade att han har betalat 3 500 DM för mig och att jag måste betala tillbaka 5 000 DM, berättar Tatiana. Ägarens flickvän skrev upp alla fel vi gjorde och det blev skulder. Om vi vägrade gå med någon kund upp till rummet, om vi log på fel sätt eller om vi inte var tillräckligt ivriga att få dem att vilja ha oss. Vi betalade för mat och logi, det vill säga det lades upp på vår skuldlista varje månad. Några pengar har jag aldrig fått.
– Vi jobbade hela tiden, fortsätter Tatiana. Det spelade ingen roll om vi hade mens eller var förkylda. Jag var alltid förkyld eftersom det var så kallt i baren. Även de som var gravida jobbade så länge det inte syntes att de var gravida. Sedan fick de välja om de ville göra abort eller så skickades de iväg, inte till hemlandet utan söderut.
– Jag mådde illa varje gång när jag skulle gå ner till baren på kvällen, säger Lena, 24, från en by i Moldavien. Jag har en liten son hemma och jag tänkte alltid på honom, annars vet jag inte vad jag hade gjort... Alla ville hela tiden ta mig på brösten och könsorganet, jag orkade inte mer. Jag bestämde mig att fly, oavsett vad som händer.
Bordellernas värld börjar på promenadavstånd från tjejernas gömställe.
De är fyra på samma gata. Relativt påkostade kitschiga stora hus med en bar på bottenvåningen och sovrummen på övre våningarna. Röda lyktor eller röda gardiner. Registrerade som motell eller stripteasebarer.
Runt klockan 18 varje kväll börjar stora neonskyltar rotera: girls, dancing bar, striptease. Några bilar parkerade utanför, ibland stora vita jeepar med FN-märken. Två vakter vid ingången. Ett tiotal unga kvinnor klädda i vita behåar och stringtrosor turas om att dansa kring stången.
De övriga sätter sig i knät på de nykomna besökarna. Besökarna beställer sin drink som är minst 5-6 gånger dyrare än på övriga ställen. Tjejen får också sin drink. Besökaren väljer
tjejen och betalar till bartendern samtidigt som han betalar för drinken.
Det finns upp till tio bordeller i varje bosnisk stad. Bordellerna är koncentrerade kring de baser som SFOR-styrkan har. Idag finns cirka 20 000 soldater från Nato och andra länder, däribland Ryssland, som ska övervaka freden i Bosnien.
– Kunderna är både lokalbefolkning och SFOR-soldater, säger Mara Radovanovic. De lokala kommer tidigare på kvällen medan utlänningar anländer senare på kvällen. Där det inte finns SFOR-soldater finns inte heller bordeller. I vissa byar i Bosnien fanns det inte ens en krog före kriget och nu har de flera nattklubbar.
– Närvaron av de internationella fredsbevarande styrkorna fungerar som en magnet för bordellverksamheten. Nu har det spritt sig till Kosovo och mina källor säger att minst en fjärdedel av alla bordellbesökare på Kosovo är utländska soldater, säger Dusan Aralica på det kontor FN:s flyktingkommissariat UNHCR har i Belgrad.
Förutom de totalt närmare 60 000 utländska soldaterna på Balkan finns också flera tusen internationella FN-poliser. IPTF-styrkan ska hjälpa den lokala polisen att arbeta professionellt.
– Det är så illa med nattlivet i dessa städer. Allt stänger innan midnatt, säger »D«, en IPTF-polis, som vill förbli anonym. Vi är tvungna att gå just dit för att ta en drink. Det är dessutom inte samma sak att sitta nere i baren som att gå upp till rummet!
Samtidigt som vi pratar kommer nyheten att ytterligare en utländsk tjej är tagen vid gränsen och D. måste åka till domstolen där hon finns. Kanske träffas de senare igen på någon bar. Efter hans arbetstid börjar hennes.
Text och bild: Mira Micic
Fotnot: Tjejerna heter egentligen något annat.
Reportage | 2001-04-09 Även publicerad i AmnestyPress #2/2001 |