Den långa vägen till upprättelse

Reportage | 2007-11-22
Av: Birgitta Weibull
Även publicerad i AmnestyPress #4/2007

Blommor och minnesföremål vid ett altare intill fotografierna på försvunna
och döda på minneshögtiden på fyraårsdagen av sanningskommissionens rapport.

Det var de allra fattigaste landsändarna i Peru som drabbades hårdast av det politiska våldet. Sanningskommissionen beräknade antalet döda och »försvunna« till närmare 70 000 personer. Tre fjärdedelar var quechuatalande bönder från avlägsna och eftersatta byar i Anderna. Många av de 17 000 vittnen och överlevande som intervjuades av kommissionen vittnar om den likgiltighet som de hade upplevt. Det var som om övergreppen deras byar och familjer hade utsatts för inte angick resten av Peru.

Drygt hälften av övergreppen begicks av Sendero Luminoso, den politiska gruppering som, inspirerad av kulturrevolutionen i Kina, inledde den väpnade konflikten 1980. Armén och polisen ansvarade för en tredjedel av övergreppen. Medborgargarden och paramilitära grupper, stödda av regeringen, gjorde sig också skyldiga till svåra övergrepp.

När kommissionens rapport offentliggjordes i augusti 2003 avtjänade redan hundratals av Sendero Luminosos medlemmar fängelsestraff men först i år dömdes de första militärerna. De ingick i en patrull som 1991 genomförde en razzia i byn Chuschi och anhöll borgmästaren, ytterligare två folkvalda och en minderårig pojke. De fördes till en militärförläggning i närheten och är sedan dess försvunna.
Förutom Chuschi har fem fall lett till domslut de senaste fyra åren. Ytterligare 42 fall som sanningskommissionen överlämnade till rättsväsendet är fortfarande under utredning plus drygt 300 fall som överlämnats av människorättsorganisationer.
– Med tanke på de tusentals offer som fortfarande väntar på rättvisa går det alldeles för långsamt, säger Fransisco Soberón på Aprodeh, den människorättsorganisation som drivit fallet Chuschi.
Flera med honom oroas över hur långsamt rättsväsendets kvarnar mal.
– Senkommen rättvisa är ingen rättvisa, konstaterade Perus justitieombudsman Beatriz Merino på årsdagen för sanningskommissionens rapport den 28 augusti i år.
Hon talade då på minneshögtiden i Lima vid minnesmärket som rests för det politiska våldets offer.
Enbart i Ayacucho, den region där de flesta övergreppen ägde rum, väntar 700 fall på utredning. Men förundersökningarna tar tid. Åklagare och domstolar saknar resurser, arbetet med att öppna massgravar har avstannat och försvarsmakten samarbetar inte med rättsväsendet så att militärer kan förhöras.

Skolungdomar besöker minnesmärket Gråtande öga och
lägger blomblad på stenarna med namn på dem som miste
livet under det politiska våldet.

I regel gäller förundersökningarna brott som begicks på landsbygden, men den nyinrättade och enda specialdomstolen för människorättsbrott ligger i Lima. Det försvårar de anhörigas möjligheter att följa utredningar och rättegångar. Enligt Perus justitieombudsman saknar dessutom de allra flesta advokat. Åtalade militärer får däremot rättshjälp betald via statskassan.
– Det behövs specialdomstolar ute i landet och de som drabbades av det politiska våldet behöver rättshjälp på samma villkor som de åtalade, sade Doris Caqui, i sitt tal på minneshögtiden som representant för de anhöriga.

Många befarar att Alan Garcías regering, som tillträdde i juli 2006, saknar politisk vilja att följa sanningskommissionens rekommendationer. Under hans första period som president i slutet av 1980-talet begick militären flera av de svåraste människorättsbrotten. Dit hör massakern på El Frontón, en fängelseö utanför Limas kust där minst 118 fångar dödades av militären efter ett myteri. Fallet har nyligen preskriberats, i strid mot både internationell rätt och två fällande domar i Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter som fastställer den peruanska statens ansvar för massakern. Peru har hittills 24 fällande domar i domstolen, fler än någon annan latinamerikansk stat.

Men sanningskommissionens rekommendationer handlar inte enbart om att skipa rättvisa utan också om ekonomisk och moralisk gottgörelse till dem som drabbades av det politiska våldet. Här har man kommit en bit på väg. Kongressen har antagit en lag som fastställer peruanska statens skyldighet att gottgöra offren och en ny myndighet arbetar med den svåra uppgiften att sammanställa ett register över dem som är berättigade till ersättning.

Lucanamarca är en av 440 byar som har möjlighet att få ekonomisk ersättning. Där dödades 69 bybor när Sendero Luminosos anhängare anföll byn, beväpnade med yxor, knivar och skjutvapen. För att få ersättning måste byn utarbeta ett utvecklingsprojekt som de regionala myndigheterna godkänner. Ersättningen är ett fast belopp på 225 000 kronor för varje by.
Att lyssna till offren, överlämna de anhörigas kroppar, erbjuda kostnadsfri utbildning, sjukvård och psykologbehandling är minst lika viktiga inslag som ekonomisk ersättning i kommissionens förslag till gottgörelse. Viss sjukvård och psykologhjälp ges redan, men den ekonomiska ersättningen till enskilda dröjer tills alla som är berättigade registrerats. Det börjar bli bråttom. Det har gått 27 år sedan den väpnade konflikten inleddes och de flesta som är berättigade till ersättning bor i delar av Peru där medellivslängden är runt 60 år.

Luis Enrique Ortiz anhöriga intervjuas på minneshögtiden som hölls i Lima på fyraårsdagen av sanningskommissionens rapport.

Kommissionens rapport blottade inte bara konsekvenserna av en väpnad konflikt utan också ett samhälle med djupa klyftor mellan fattiga och rika, städer och landsbygd, Andernas bönder och kustens stadsbor. För att förhindra att tragedin upprepas har sanningskommissionen föreslagit att rättsväsende, försvarsmakt, polisväsende och utbildningssystem reformeras så att rättssäkerheten och respekten för de mänskliga rättigheterna ökar samtidigt som demokratin stärks. Ännu finns inga tecken på att reformerna kommer att genomföras.

Text och bild: Birgitta Weibull

Fakta/Sanningskommissionen

Yuyanapaq, är quechua och betyder »för att minnas«. Det är namnet på sanningskommissionens utställning om våldsåren i Peru som nu visas på Nationalmuseum i Lima. Över 200 000 besökare har sett utställningens 250 bilder och lyssnat till de inspelade vittnesmålen om övergrepp, utsatthet och skräck. Bilderna är hämtade från arkivet som kommissionen lämnade efter sig och som nu är öppet för allmänheten. Där finns minst 1 600 bilder, tusentals inspelade vittnesmål och handlingar av olika slag.
Minnesmärken har också uppförts på olika håll i landet. Gråtande öga, Ojo que llora, heter minnesmärket som finns i en av Limas parker, omgivet av tusentals stenar med de dödas och försvunnas namn lagda i en labyrint.

Reportage | 2007-11-22
Av: Birgitta Weibull
Även publicerad i AmnestyPress #4/2007