I Nicaragua kämpar hundratals politiska fångar för sin frihet
Ett år efter att de landsomfattande protesterna mot president Daniel Ortega började i Nicaragua sitter fortfarande hundratals demonstranter i fängelse. Landets människorättsadvokater kämpar för att få dem fria, men polisen gör allt för att lägga skulden för regimens övergrepp på demonstranterna. Och i Costa Rica finns nu över 50 000 flyktingar från Nicaragua. Människorättsorganisationen CENIDH:s chef Vilma Nuñez vägrar dock att ge upp sitt arbete i Managua.
reportage | 2019-04-30 Av: Erik Halkjaer |
Eyner José López har flytt och befinner sig nu i en förort till Costa Ricas huvudstad San José. Foto: Erik Halkjaer
Eyner José López, 25 år, fick välja mellan fängelse för ett rån han inte begått eller att bli infiltratör. Han hade nyligen suttit fyra månader i Nicaraguas värsta fängelse för att ha deltagit i förra årets studentprotester mot regimen.
Polisen hade beslagit hans motorcykel, butik och alla de dvd-skivor som han och hans fru sålt för att tjäna pengar till mat på bordet. När han kom ut fick han tillbaka motorcykeln, men inget annat. Istället greps han kort därpå igen.
Han lovade Managuas vice polischef, Sergio Gutiérrez och en annan högst uppsatt polis, Adolfo Marengo, att han skulle han söka upp demonstranterna, eller kuppmakarna, som de kallade dem. Sedan skulle han hitta folk som polisen kunde beskylla för terrorbrott.
– Det var en kollega till mig som såg Eyner lämna fängelset. Polisen hade inte gett honom någon advokat så när han kom ut följde jag honom med bilen en bit. Sedan bad jag honom hoppa in, säger María Oviedo, advokat som arbetar med Nicaraguas ombudsman för de mänskliga rättigheterna (CPDH), till Amnesty Press i Managua.
Till en början var Eyner misstänksam, men insåg snart att advokaten kunde hjälpa honom. Han åkte med henne till CPDH:s kontor och berättade vad som hänt.
Eyner vittnade inte bara om hur Managuas högsta polisledning pressat honom till att hitta personer att skuldbelägga för brott de aldrig begått. Han berättade också om hur han deltagit i studentprotesterna i april förra året.
Attack mot universitetet i Managua 28 maj 2018. Foto: Amnesty International
I en soffa i ett hus i utkanten av Costa Ricas huvudstad San José förklarar Eyner López att han själv aldrig läst på universitetet. När protesterna mot regeringen började i april förra året begav han sig ändå till Universidad Politecnica de Nicaragua för att stödja studenterna. Där blev han kvar.
När polisen omringade hela universitetsområdet hjälpte Eyner López studenterna att föra in mat och vatten på universitetsområdet. Belägringen höll i sig i tre månader.
– Jag såg flera personer bli skjutna. Vi var inte beväpnade. En av de sista dagarna av ockupationen sköt de ihjäl en av mina kompisar, Tony Merlo. Han stod bredvid mig när det hände. Jag kastade mig på marken och släpade kroppen med mig. Flera av dem som var med mig då sitter i fängelse idag, säger Eyner López.
Protesterna började den 18 april 2018 i protest mot försämringar av pensioner och socialförsäkringar. Foto: Carlos Herrera/Amnesty International
Protesterna började med pensionärer som demonstrerade mot pensionsreformer. När studenterna tog till gatorna för att stödja pensionärerna började polisen att skjuta. Och protesterna blev nu riktade mot landets president Daniel Ortega och hans vicepresident och fru, Rosario Murillo.
I tre månader var flera av Nicaraguas största städer krigszoner med prickskyttar på taken, dagliga explosioner och våldsamma konfrontationer.
Fler än 320 personer dödades, tusentals skadades och fängslades. Med hjälp av en antiterrorlag kunde polisen anklaga alla demonstranterna för terrorbrott.
Demonstrant vid barrikader i huvudstaden Managua den 20 april 2018. Foto: Voice of America/Wikimedia
På CPDH:s inrådan lämnade Eyner López landet i mars i år. Polisen hade hotat honom med att om han inte gjorde som han lovat skulle de sätta honom i fängelse igen och ”ta hand” om hans fru och deras tvååriga dotter åt honom.
– Polisen gav Eyner ett specifikt uppdrag. Han skulle hitta personer som polisen kunde skuldbelägga för en mordbrand i bostadsområdet Carlos Marx i juli förra året. Branden är kanske det mest uppmärksammade och symboliska fallet av polisförtryck sedan oroligheterna började, säger María Oviedo.
Det var i gryningen den 16 juli 2018 som polis och maskerade och beväpnade män i civila kläder försökte placera prickskyttar på taket till ett trevåningshus i närheten av studentdemonstrationerna. När ägarna till huset sade nej kastade de maskerade männen in molotovcocktails i madrassfabriken på husets bottenvåning.
Branden spred sig snabbt och fyra personer dödades, varav två barn. När brandkåren kom vägrade polisen att släppa förbi dem. Grannarna försökte bistå brandmännen men blev beskjutna. Innan brandkåren kom fram hade ytterligare två personer dödats.
Det här huset i bostadsområdet Carlos Marx i Managua brändes ned och flera personer dödades. Foto: Erik Halkjaer
En person överlevde branden. Hon var mamma till de två barn som dog. Hon pekade ut polisen. Flera vittnesmål kunde också på plats bekräfta vad som hänt.
– Men nu sitter ett ungt par, en man och en kvinna, i fängelse för brottet. Det är jag som är deras advokat och jag har videoklipp som visar hur paret hjälper till att släcka branden. Polisen försöker lägga skulden för branden på grannarna och demonstranterna. Eyner var nyckeln för att bistå dem att hitta fler falska anklagelser, säger María Oviedo.
Fram till i augusti 2018 jobbade María Oviedo på den nicaraguanska åklagarmyndigheten. Under protesterna fick hon allt fler fall på sitt bord som uppenbarligen bröt mot allt vad rättssäkerhet heter. De gripna vägrades rätten till advokater, de hölls häktade utan anklagelser långt mer än 24 timmar och i flera fall hade de inte ens gripits av poliser, utan av anonyma maskerade män.
Polis i Managua 30 juni med automatkarbiner och Dragunov-gevär. Foto: Oswaldo Rivas/Amnesty International
María Oviedo sade upp sig och började arbeta med CPDH istället. Där försöker hon bistå åtta personer att få sina domar för terrorbrott upphävda. Totalt försvarar CPDH 200 av de 600-800 politiska fångar som just nu sitter i nicaraguanska fängelser.
Många av fångarna är, enligt CPDH dömda till mer än 30 olika brott. Till raden av terrorhandlingar räknas allt från att sjunga klassiska hyllningssånger till Nicaragua, demonstrera, vifta med den nicaraguanska flaggan, ge mat och dryck åt demonstrerande studenter, ta emot finansiellt stöd från utländska biståndsorganisationer. Listan kan göras lång.
Carlos Fernando Chamorro, chefredaktör för Confidenciel, Esta Noche och Esta Semana är nu på flykt i Costa Ricas huvudstad San José. Foto: Erik Halkjaer
Flera fångar är dömda i rättegångar bakom lyckta dörrar till mer än 200 års fängelse. Bland dem återfinns journalisterna Miguel Mora och Lucía Pineda från tv-stationen 100 % Noticias. I december attackerade polisen inte bara 100 % Noticias redaktion, utan även nättidningen Confidencial där också tv-programmen Esta Noche och Esta Semana görs. Polisen förstörde redaktionerna och beslagtog datorer och annan utrustning.
Enligt den nicaraguanska organisationen Fundación de Violeta Barrios de Chamorro har det under det senaste året begåtts 1 080 brott mot pressfriheten i Nicaragua. Brotten begicks framför allt av polisen, men även av maskerade och beväpnade män, eller paramilitärer som de kallas.
Totalt har fler än 60 journalister flytt landet, däribland flera av dem som arbetade på Confidencial. Bland de närmare 55 000 registrerade nicaraguanska flyktingarna i Costa Rica återfinns också Confidencials chefredaktör Carlos Fernando Chamorro.
– Vi har under den här perioden ägnat oss åt väldigt grundläggande journalistik. Vi har gett namn och ansikten på de döda. Vi har genom röntgenbilder på de dödade visat hur många av dem som avrättats med ett skott i huvudet. Vi har intervjuat poliser som hoppat av och kunnat berätta om vilka order de fått, säger Carlos Chamorro.
Medan Carlos Chamorro fortsätter att sända tv-programmen Esta Noche och Esta Semana från San José, riktade digitalt mot en nicaraguansk publik jobbar en liten redaktion kvar i Managua.
Reportrarna vittnar tillsammans med kollegor från flera andra medier om hur polis attackerar dem, tar deras utrustning och på andra sätt försöker hindra deras arbete.
– Det är oerhört slitsamt och tar hårt på dem som är där, men de gör ett viktigt arbete, säger Carlos Chamorro.
Blommornas marsch 30 juni 2018. Foto: Oscar Navarrete/Amnesty International
Bara dagar innan Confidencial stängdes ner tog regeringen ifrån nio nicaraguanska organisationers juridiska rätt att verka i landet. En av dem var människorättsorganisationen CENIDH som också attackerades av maskerade män.
CENIDH:s kontor totalförstördes och alla datorer och arkiv beslagtogs. Vad männen som förde bort materialet inte visste var att all dokumentation av övergrepp begångna sedan april 2018 fanns på annan plats.
Flera av organisationens anställda flydde landet, men inte chefen Vilma Nuñez, som bland annat tagit emot Stieg Larsson-priset (2011) för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Nicaragua.
Vilma Nuñez, chef för CENIDH. Organisationen har stoppats av regimen från att verka och dess kontor har attackerats och förstörts, men CENIDH fortsätter ändå att dokumentera övergrepp. Foto: Erik Halkjaer
– Vill de få bort mig härifrån så får de tvinga bort mig. Vi som är kvar fortsätter att arbeta med att försvara de mänskliga rättigheterna, för det nicaraguanska folket ska alltid kunna räkna med oss, säger Vilma Nuñez, som fängslades och torterades redan på 1970-talet under diktatorn Anastasio Somozas regim.
Kort efter attacken anklagade polisen Vilma Nuñez för att vara ansvarig för branden i Carlos Marx. Som bevis visade polisen upp ett filmklipp där hon syns vid branden. Problemet är att hon vid tidpunkten för branden besökte sin son i San Francisco, i USA. Filmen är manipulerad.
CENIDH arbetar idag vidare på en hemlig plats i Nicaragua. En handfull personer fortsätter att dokumentera övergrepp på de mänskliga rättigheterna och situationen för de politiska fångarna. Både CPDH och CENIDH för ut all sin information om övergrepp till den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Erik Halkjaer
[email protected]
Lyssna också på
Intervju med författaren och ex-vicepresidenten Sergio Ramírez i P1 Kultur 30 april 2019.
Presidentparet Rosario Murillo och Daniel Ortega. Foto: Youtube
Läs också
Nicaragua: Still governing by repression a year after crisis began (Amnesty International 25 april 2019)
Costa Rica: Authorities must guarantee the human rights of people fleeing the crisis in Nicaragua (Amnesty International 25 mars 2019)
Nicaragua: UN Human Rights Council takes important step to address human rights crisis (Amnesty International 21 mars 2019)
UN Rights Body Should Probe Nicaragua Crackdown (Human Rights Watch 19 mars 2019)
Läs mer från Amnesty Press om Nicaragua
Repressionen fortsätter i krisens Nicaragua (23 april 2019)
Tillslagen mot journalister fortsätter i Nicaragua (16 januari 2019)
Allt fler flyr från Nicaragua men i Sverige blir det avslag på asylansökningar (20 december 2018)
Nicaraguas regering slår till mot regeringskritiska organisationer (20 december 2018)
”Bara ekonomiska sanktioner hjälper mot krisen i Nicaragua” (19 september 2018)
Ökad fattigdom och repression i krisens Nicaragua (19 september 2018)
Aktivister från Nicaragua vill ha internationellt stöd mot Ortega (1 juni 2018)
Ökade påtryckningar mot medier i Nicaragua – situationen jämförs med Somozadiktaturens år (18 maj 2018)
Hårdare linje mot regeringskritiska medier i Nicaragua (5 april 2017)
Nicaraguas president vinnare i kritiserat val (9 november 2016)
Abortförbudets Nicaragua (17 oktober 2012)
IXCHEN – i solidaritet med kvinnor i Nicaragua (13 december 2012)
Latinamerikanska ledare rasar mot valet den 29 november - ”politisk vandalism” (6 december 2009)
FN kritiserar Nicaraguas abortförbud (1 juni 2009)
reportage | 2019-04-30 Av: Erik Halkjaer |