Den första stora kärlekens komplikationer i egensinnig film
Idealistisk smuggling till judar i det forna Sovjetunionen. Vilda fester i fransk småstad på 1980-talet. Den första stora kärleken och ett förhållande som utsätts för stora påfrestningar. Vänskap som går sönder. Arnaud Desplechin vill skildra mycket i ”De gyllene åren”.
filmer | 2016-01-29 Av: Ulf B Andersson |
Lou Roy-Lecollinet och Quentin Dolmaire är övertygande i rollerna som Paul och Esther i ”De gyllene åren”. Foto: Triart
Film: De gyllene åren (Trois souvenirs de ma jeunesse)
Regi: Arnaud Desplechin
Skådespelare: Quentin Dolmaire, Lou Roy-Lecollinet, Mathieu Amalric
Land: Frankrike
Längd: 123 minuter
Då jag inte tidigare sett någon av Arnaud Desplechins filmer så tar det ett tag innan jag får grepp om hans nya film; De gyllene åren, indelad i tre episoder som dock inte alltid följer en kronologisk ordning. Det börjar med att den medelålders antropologen Paul Daedalus (Mathieu Amalric) ska återvända hem till Frankrike efter många års arbete i den tidigare Sovjetrepubliken Tadzjikistan och tar farväl av sin kvinna där. Samtidigt görs tillbakablickar till en komplicerad barndom där Paul som elvaåring hotar sin psykiskt labila mamma och han hamnar hos sin farmor som lever med en kvinna.
När den medelålders Paul landar i Paris grips han i tullen då det visar sig att det är något skumt med hans pass. Han har en namne i Australien och där någonstans tror jag ett ögonblick att vi är på väg in i en spionthriller men Desplechin gör en utvikning till den 16-årige Paul som är på väg till en skolresa som går till den vitryska huvudstaden Minsk, som då var en del av Sovjetunionen.
Tillsammans med sin judiske skolkamrat Marc Zylberberg (Elyot Milshtein) tar de kontakt med en grupp i Frankrike som jobbar för att stödja refusniks, de judar i Sovjet som vill emigrera till Israel. Nattåget dundrar fram genom ett Europa som ännu delas av järnridån, en skolresa som för Paul och Marc ska innebära rena spionuppdraget då de ska smita från sin skolklass vid ett besök på det obligatoriskt konstmuseet och ta sig med spårvagn till en adress där judar väntar på att ta emot pengar. Paul bestämmer sig också för att ge bort sitt pass. Han lyckas med stöd av lärare få de ryska myndigheterna att tro att han blivit överfallen och bestulen på sitt pass.
Därav att det någonstans i världen funnits en annan Paul Daedalus. Arnaud Desplechin lyckas skickligt återskapa en Sovjetkänsla och det är inte svårt att förstå både idealismen hos den unge Paul och samtidigt det spännande i att hjälpa utsatta människor i Sovjetunionen.
Äventyret i Minsk är dock bara en utvikning då filmens tredje ungdomsminne handlar om 16-åriga Esther, formidabelt bra spelat av Lou Roy-Lecollinet, och det förhållande som den tre år äldre Paul inleder med henne. Det är en nostalgisk tillbakablick till 1980-talet men också med en slags allmängiltighet då detta handlar om den första stora kärleken för både Esther och Paul. Det är två starka individer som möts och maktförhållandet i relationen skiftar.
Pauls mamma har tagit livet av sig och hans far är en frånvarande gestalt och tillsammans med sin syster Delphine och lillabrodern Ivan lever Paul i en dysfynktionell familj. Medan Paul i början är den trånande parten i förhållande till Esther kastas maktbalansen om när han börjar studera i Paris medan Esther är kvar i hemstaden Roubaix. Paul kämpar hårt med sina studier men lyckas få stöd av antropologiprofessorn Behanzin (Eve Doe-Bruce) som kommer från Benin. Esther och Pauls kärlekssaga utspelas innan mobiltelefoner och internet och de har ett öppet distansförhållande (Esther räknar till 15 älskare medan Paul endast har sju).
Paul och Esthers förhållande utsätts för stora påfrestningar.
Arnaud Desplechin skildrar insiktsfullt tonårskärlek där han också tar till filmiska knep, som att låta Esther och Paul läsa brev de skriver, rakt in i kameran. Det finns dock svagheter där det ibland är lite svårt att bli övertygad om förändringarna i deras relation. När sedan Esther inleder en relation med Pauls vän Kovalki (Pierre Andrau) och Paul i vuxen ålder ännu inte har accepterat detta känns det inte helt trovärdigt.
För den som är svag för nostalgiska återblickar är det lätt att sjunka in i 80-talsstämningen där Lenin och Trotskij hänger på väggarna och Berlinmuren faller i TV. Och det faktum att Arnaud Desplechin gör en film som inte på något sätt är förutsägbar och därför kräver koncentration av tittaren gör att jag genast bestämmer mig för att se fler av hans filmer. Nu gäller det att hitta filmen från 1996; ”Comment je me suis disputé… (ma vie sexuelle)”, en tretimmarsfilm som också handlar om Paul och Esther men som tydligen aldrig fick svensk distribution.
Ulf B Andersson
filmer | 2016-01-29 Av: Ulf B Andersson |