Liberia – den svåra vägen mot fred
Reportage | 2003-12-11 Även publicerad i AmnestyPress #4/2003 |
Röken från tusentals koleldar sticker i ögonen och vid en liten bäck trängs människor som tvättar kläder, badar och hämtar dricksvatten. Små smutsiga barn leker mellan de många raderna av lerhyddor som utgör flyktinglägret Maimu, 10 mil nordöst om huvudstaden Monrovia. Här bor 50 000 människor som varit på flykt i åratal undan inbördeskrigets fasor i det lilla västafrikanska landet.
För James Culeh tog det nästan en månad att gå genom djungeln från staden Voinjama, nära gränsen till Guinea, till Maimu. Han berättar om dagliga övergrepp och att både rebeller och den nu avsatte presidenten Charles Taylors regeringsmilis använder sina vapen för att tjäna pengar på civilbefolkningens bekostnad.
– De använder människor som slavar, berättar Culeh. De rövas bort för att arbeta som bärare, eller för att plantera ris. Kvinnor hålls som sexslavar. Jag tvingades arbeta i ett grustag och i skogen. De som protesterar blir skjutna direkt.
Närmare en miljon liberianer bor fortfarande i flyktingläger.
En medelålders kvinna som identifierar sig som Meme, berättar att hon våldtagits vid två olika tillfällen vid militära vägspärrar.
– Båda gångerna hade soldaterna druckit palmvin, säger hon. De var arga och
skrek åt mig att samarbeta. Jag var tvungen att lyda.
Musu Mulbah arbetar för en internationell organisation som hjälper kvinnor i
flyktinglägren att bearbeta sina upplevelser efter att de har blivit utsatta för sexuellt våld och misshandel av sina män.
– Våldtäkter och andra övergrepp mot kvinnor är mycket vanligt, men det är svårt för offren att tala om vad de varit med om eftersom det är så tabubelagt, säger hon. Vi organiserar gruppmöten där utsatta kvinnor kan utbyta erfarenheter och ge varandra stöd. Det är första steget mot att försöka läka såren, berättar Mulbah.
Efter 14 års inbördeskrig är Liberia ett land i ruiner. Uppskattningsvis 200 000 människor har dött, över en miljon har blivit hemlösa, landets infrastruktur är förstörd och stora delar av befolkningen är idag undernärd.
Efter 14 år av krig och oro finns nu hoppet om fred i Liberia.
Godtyckliga avrättningar, tvångsrekrytering av barnsoldater, tortyr och sexuella övergrepp har varit krigets kännetecken. FN-missionen UNMIL och Liberias nya övergångsregering, ledd av affärsmannen Gyude Bryant, tvingas nu gå en balansgång mellan fred, försoning - och rättvisa.
Den internationella nödhjälpen räcker ofta inte till flyktinglägren och befolkningen tvingas livnära sig på tiggeri, eller på att sälja kol eller ved. Inne i halvmiljonstaden Monrovia bor uppskattningsvis 150 000 flyktingar i fallfärdiga regeringsbyggnader, skolor och kyrkor. Genom de söderskjutna fasaderna syns ihopklämda människor ligga på hårda betonggolv eller koka kassavalöv över koleldar. Utanför på gatlyktorna hänger tvätt.
Barnen i Liberia har drabbats hårt av kriget.
Och några kilometer utanför centrum, under läktarna och i omklädningsrummen på Monrovias stadium, har tiotusentals människor bott i månader utan electricitet och rinnande vatten. Närmare en miljon liberianer bor fortfarande i läger; 300 000 av dem i grannländerna.
Bortom FN:s vägspärrar, i det inre av Liberia, fortsätter också stridigheterna mellan odiciplinerade soldater, trots att inbördeskriget officiellt upphörde i augusti sedan president Taylor tvingats i landsflykt.
FN, som tog över det fredsbevarande mandatet från den västafrikanska ECOMIL-styrkan i början av oktober, har till uppgift att säkra delar av de områden som fortfarande hålls av närmare 50 000 soldater från LURD-gerillan, rivaliserande MODEL och den forna regeringen. Den totala FN-styrkan om 15 000 soldater väntas dock inte vara på plats förrän tidigast om tre månader och avväpningsprocessen kommer inledas först den 7 december och beräknas ta nio månader.
– Människor kommer inte att återvända hem förrän alla soldater avväpnats,
konstaterar den före detta jounalisten Harry Evans, som numera leder Liberias sektion av Amnesty International. Men det kan ta år. Soldaterna har inget alternativ, för de flesta är det bara genom vapnen de kan tjäna pengar.
Aloysius Toe hamnade i det här fängelset hösten 2002.
Under sommarens strider i Monrovia lyckades han rymma
och tog sig till Ghana. Nu är han tillbaka för att arbeta
med MR-organisationen NHRC.
Den politiska processen kommer också att bli komplicerad, spår Harry Evans kollega, människorättsaktivisten Aloysius Toe:
– Alltför många grova krigsförbrytare kan komma att åtnjuta straffrihet, säger han och exemplifierar med LURD-kommendanten George Dweh, som valts till talman i Liberias nya övergångsparlament.
– Dweh var en ökänd ledare av dödspatruller under den forne presidenten Samuel Doe och har ett otal människoliv på sitt samvete, påpekar Toe..
Aloysius Toe fängslades av Charles Taylors regim förra hösten anklagad för förräderi, ett brott som kan medföra dödsstraff i Liberia. Beviset ansågs vara ett flygblad med LURD-propaganda som hittades i Toes hem. Själv säger han att regimen försökte tysta honom sedan han skrivit regimkritiska tidningsartiklar. Hans arrestering sammanföll med razzior hos flera människorättsaktivister och journalister, många av dem liksom Toe från minoritetsstammen Mandingo, en ofta diskriminerad grupp i Liberia.
Toe lyckades rymma i somras när granatbeskjutning från de framryckande LURD-rebellerna tvingade fångvaktarna att överge fängelset i Monrovia. Han flydde landet i en liten fiskebåt och lyckades efter en strapatsrik färd ta sig till Ghana via Elfenbenskusten. I september återvände Toe och driver nu Liberias Nationella Människorättscenter, NHRC.
– Grova brott begicks på alla sidor, framhåller Toe, när han visar mig runt i fängelset där han tillbringade åtta månader i en smutsig, trång cell. Vår uppgift nu är att dokumentera dessa övergrepp och se till att de tas upp av domstolarna.
Cellerna är uppbrutna och det stinker av urin och avföring. Den öde fängelsegården är övervuxen av ogräs och på avstånd dånar bränningarna från Atlantens strand, bara hundra meter från de grå betongmurarna.
– Problemet är att de gamla strukturerna är intakta, fortsätter han. Landet
är fortfarande kontrollerat av ledare i de olika militärzonerna. Dessa personer tjänar miljoner på lukrativ handel i ädelstenar, timmer och järnmalm och har inget intresse av att dela med sig.
– Dessutom använder de sig av slavarbete, något som alltid varit del av den
liberianska ekonomin, tillägger han.
Charles Taylor själv har åtalats för sin roll i Sierra Leones blodiga inbördeskrig av den FN-organiserade specialdomstolen som upprättats i grannlandet. Aloysius Toe anser att den avsatte presidenten omedelbart ska utlämnas av myndigheterna i Nigeria, där Taylor nu bor med sin familj. Och slutligen måste han också ställas till svars för sina förbrytelser i hemlandet.
FN:s representant för mänskliga rättigheter i Liberia, nigerianen Martin Ejidike, säger att han är optimistisk och tror att rättvisa kommer att skipas, den politiska balansgången till trots.
– Åtal kommer att väckas mot alla som har begått allvarliga brott, försäkrar han
när vi träffas i UNMIL:s högkvarter i ett modernt komplex av stål och glas som tidigare inhyste Tysklands ambassad. På väggarna hänger fortfarande idylliska turistaffischer med bilder från Schwarzwald och pittoreska Hansastäder.
Ejidike, klädd i en fotsid traditionell dräkt, hävdar att tiden ännu inte är mogen för att överlämna Charles Taylor till Sierra Leones FN-stödda specialdomstol. Inte heller är tiden ännu mogen för att diskutera eventuella åtal mot de personer i nuvarande maktpositioner som begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.
Även om enskilda länder som skrivit under Genèvekonventionen tekniskt sätt kan dra Liberias krigsförbrytare inför sina egna domstolar, kommer
uppgiften slutligen att falla på det liberianska rättssystemet, anser Ejidike.
Liberia skrev under Romstadgan redan i juli 1998 men den internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag kaninte väcka åtal innan Liberia har raticicerat stadgan. Det är ännu inte klart när detta kommer att ske.
– Det kommer att ta år att skipa rättvisa, påpekar han. Först måste ett helt nytt rättsväsende upprättas med nya domstolar, ny polis och en ny armé. Dessutom arbetar vi med att bilda en sanningskommission för mindre grova brott, säger Ejidike.
UNMIL:s människorättsavdelning har efter en månads undersökningsarbete funnit 28 fall av massmord som omedelbart skulle kunna gå till rättegång, berättar Ejidike.
– Och vi har bara kunnat undersöka en bråkdel av det som hänt här under de senaste 14 åren av terror. Vi har intervjuer, fotografier och videofilmer som dokumenterar brott begångna på alla sidor - ofattbara saker. Jag har ett foto på ett spädbarn i blöjor som skjutits i huvudet vid en vägspärr. Straffrihet för sådana grymheter är otänkbart.
Text och bild: Peter Biro
AP /Bakgrund
Julen 1989 gick affärsmannen Charles Taylor över gränsen till Liberia och med 200 beväpnade män förklarade han att kriget mot president Samuel Doe i Monrovia hade inletts. Taylor hade flytt Liberia efter att ha anklagats för förskingring av statliga medel och lyckades rymma från ett häkte i USA för att undgå utvisning. Han hamnade senare i Libyen, där han liksom Foday Sankoh från Sierra Leone fick utbildning i överste Khadaffis träningsläger. Efter åratal av kaos, där olika krigsherrar lade under sig delar av Liberia slöts 1996 ett fredsavtal. Då hade president Doe avrättats redan 1990 och de västafrikanska staternas samarbetsorgan ECOWAS skickat fredsbevarande trupper som i stället blev en av parterna i kriget
1997 blev Charles Taylor vald till president. Hans stöd till Foday Sankohs rebellrörelse RUF, vars grymma metoder i inbördeskriget i Sierra Leone spred skräck, fortsatte. Taylor anklagades också för att stödja rebeller i Guinea och Elfenbenskusten.
1999 uppstod nya rebellrörelser i Liberia och sommaren 2003 var situationen så desperat att FN:s generalsekreterare Kofi Annan vädjade om en internationell intervention. Med stöd av Guinea trängde LURD fram mot huvudstaden Monrovia där befolkningen saknade mat och vatten och granater sköts mot civila mål. Från öster ryckte soldater från Model, stödda av Elfenbenskusten, fram.
I juni hade den FN-stödda krigsförbrytartribunalen i Sierra Leone krävt att Taylor skulle inställa sig för åtalas för delaktighet i krigsförbrytelserna där, något som Taylor vägrade.
Den 11 augusti avgick dock Taylor sedan han fått löfte om fri lejd till Nigeria.
Soldater från ECOWAS hälsades med jubel när de anlände till Monrovia och senare kom också soldater från USA. 15 000 FN-soldater ska enligt beslut i säkerhetsrådet skickas till Liberia och speciell hjälp ska ges till de uppskattningsvis 15 000 barnsoldater som finns i landet, till kvinnliga soldater och krigsinvalider.
Ulf B Andersson
Reportage | 2003-12-11 Även publicerad i AmnestyPress #4/2003 |