50 år av ockupation
Den 5 juni 1967 inleddes Sexdagarskriget och när kriget var över hade kartan ritats om. Den 10 juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och östra Jerusalem. Inget tyder på att den ockupationen är över inom en snar framtid. Alltmer palestinsk egendom konfiskeras, samtidigt som israeliska bosättningar breder ut sig över allt större områden. Vi rapporterar från Västbanken och ger en historisk bakgrund från Sexdagarskriget 1967 till Donald Trumps besök i maj 2017.
reportage | 2017-06-05 Av: Bengt Sigvardsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |
50-årige Abu Khamis är beduinbyn Khan al-Ahmars talesperson. Han är lika gammal som den israeliska ockupationen av Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson
Byn Khan al-Ahmar, strax öster om Jerusalem på palestinska Västbanken, består av en samling skjul. Kontrasten mot de israeliska bosättningarnas vita villor och flervåningshus på kringliggande kullar kan knappast bli större.
– Jag är 50 år, alltså lika gammal som den israeliska ockupationen, berättar Khan al-Ahmars talesman Abu Khamis.
Efter sexdagarskriget mellan Israel och de arabiska grannstaterna den 5 - 10 juni 1967 ockuperade Israel Västbanken och östra Jerusalem, som var under jordanskt styre, samt Gaza, som då var under egyptisk kontroll. Även de syriska Golanhöjderna ockuperades. Israel lämnade Gaza år 2005, men området är under israelisk blockad sedan år 2007. Det finns inga tecken på att Israel kommer att dra sig tillbaka från Västbanken. Tvärtom.
– Vi lever inte ens i en stabilt dålig situation. Den blir bara värre, säger Abu Khamis.
Byn Khan al-Ahmar grundades år 1953 av beduinstammen al-Jahaleen. Kring byn fanns gott om betesmarker och vatten. Med den israeliska ockupationen begränsades beduinernas rörlighet.
– År efter år beslagtogs alltmer mark kring oss och blev israeliska militärzoner som vi inte fick beträda, säger Abu Khamis.
I mitten av 1970-talet dök israeliska husvagnar upp på en av kullarna vid byn. Det var grunden till den israeliska bosättningen Ma'ale Adumim som idag har cirka 38 000 invånare. Det finns över 140 bosättningar med 600 000 - 700 000 invånare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem.
Den 23 december 2016 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2334 där det upprepas att bosättningarna är ett brott mot folkrätten. Resolutionen kunde antas då USA lade ned sin röst och denna gång inte använde sin vetorätt. En månad senare godkände Israels regering byggandet av 3 000 nya bosättarhem på ockuperat område. Den 6 februari klubbade Knesset, Israels parlament, genom den så kallade legaliseringslagen. Den innebär att 3 000 bosättarhem i bosättarutposter, som tidigare har setts som olagliga av Israel, på privat palestinsk mark ska legaliseras.
Beduinbyn Khan al-Ahmar på Västbanken består av en samling träskjul som gång på gång rivs av den israeliska armén, men som byborna ihärdigt bygger upp igen. Foto: Bengt Sigvardsson
– Det har aldrig funnits olagliga bosättningar. De israeliska myndigheterna förser bosättarutposterna med el, vatten och annat – hur kan de då vara olagliga, säger Abu Khamis.
År 1993 skrev Israel och den palestinska paraplyorganisationen PLO under Oslo-avtalet som var en färdplan mot en tvåstatslösning. Med det grundades den Palestinska myndigheten (PA). Västbanken delades upp i A-områden, som styrs av PA, och B-områden där Israel sköter säkerheten och PA civiladministrationen. Över 60 procent av Västbanken är dock C-områden, där bland annat Khan al-Ahmar är lokaliserat, som är under total israelisk kontroll.
– Vår rätt att röra oss fritt, att ha en försörjning och mycket mer gick förlorat efter Oslo-avtalet. Vi har mist allt genom ett avtal om en fred som inte existerar. C-områdena är en förbannelse, säger Abu Khamis.
I strid med internationell rätt finns det över 140 israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem. På bilden ses bosättningen Beitar Illit, en av de största på Västbanken. Dess avloppsvatten rinner ut på den palestinska byn Wadi Fuqins marker nedanför. Foto: Bengt Sigvardsson
Infrastrukturella projekt, inklusive att borra brunnar, och byggnationer i C-områdena kräver tillstånd från Israel, vilket är i princip omöjligt att få för palestinier. Abu Khamis har tappat räkningen på hur många bostäder som den israeliska armén har rivit i byn sedan år 1993. År 2002 började Israel bygga separationsbarriären, som ska bli 720 kilometer lång, i och kring Västbanken.
– Marknaden för våra produkter, ost och mjölk, fanns i östra Jerusalem. Efter att barriären byggdes har vi inte längre tillåtits att ta oss dit, säger Abu Khamis.
Khan el-Ahmar och ett 20-tal andra beduinbyar ligger i ett C-område som kallas E1, East 1, av Israel. År 2012 offentliggjorde Israel planer på att förflytta byarnas invånare till Jordandalen. Abu Khamis är övertygad om att det är E1-planen som har satts i verket. Planen kläcktes år 1995 och går ut på att sammanlänka Ma'ale Adumim med Jerusalem vilket skulle skära av norra Västbanken från södra. Verkställandet av förflyttningarna har skjutits upp eftersom byborna årligen överklagar till Israels Högsta domstol.
– Israel gapar om att det är omöjligt att förflytta alla bosättare från Västbanken, men varför kan de förflytta oss utan problem? frågar sig Abu Khamis.
Han är uppgiven över att Israel ignorerar internationella konventioner och för att han känner sig rättslös i det israeliska rättssystemet. Något Abu Khamis inte är ensam om.
Mofeed al-Sharabati framför galler stålgrinden som hindrar honom från att besöka sitt hus i Hebron. Familjen flydde från huset när bosättare gick bärsärk i Hebron år 2002. Trots att Israels Högsta domstol slog fast att familjen har rätt till huset 2005 hindras de av armén från att flytta in. Foto: Bengt Sigvardsson
I staden Hebron lever cirka 800 israeliska bosättare bland 170 000 palestinier. Bosättarna skyddas av flera tusen israeliska soldater. Hebron ligger i en A-zon, men fick en speciell status i Osloavtalet i väntan på ett slutgiltigt avtal. Staden är uppdelad i H1-zoner, under PA:s administration, och H2-zoner under israelisk kontroll. Den gamla stadskärnan är fragmenterad av bosättningar, vägspärrar, murar och låsta metallgrindar i stadsportarna. 45-årige palestinske fembarnspappan Mofeed Sharabati står och blänger ilsket på en av metallgrindarna. På andra sidan ligger hans hus.
– Jag föddes och växte upp i huset. I slutet av 1970-talet började israeliska bosättare flytta in i området, säger han.
Bosättarna försökte utan framgång att köpa familjens hus. Efter att en palestinsk väpnad grupp hade dödat israeliska soldater år 2002 gick bosättarna i Hebron bärsärk. De förstörde och bröt sig in i flera palestinska hem, bland annat i familjen Sharabatis hem. Invånarna flydde för sina liv. Efter upploppet försökte familjen återvända hem.
– Men den israeliska armén stoppade oss. De sade att området var en stängd militär zon, säger Mofeed Sharabati.
Ett tiotal familjer som hade mist sina hus gick till Israels Högsta domstol. Två av dem vann målen, däribland familjen Sharabati som började att renovera sitt vandaliserade hus.
– Vi hade beräknat att renoveringen skulle ta två månader, men det tog två år. Vi var under ständig attack från bosättare. Ibland stoppade den israeliska armén byggnadsarbetarna från att nå huset, säger Mofeed Sharabati.
Hisham Sharabaty, fältarbetare för den palestinska människorättsorganisationen Al-Haq (till vänster) och Mofeed al-Sharabati framför en separationsmur i Hebron. Foto: Bengt Sigvardsson
När väl familjen skulle flytta in år 2007 stoppades de av den israeliska armén.
– De sade att vi fick vänta med att flytta in i avvaktan på ett nytt logistiskt säkerhetsarrangemang för bosättarna. Nu har vi väntat i 10 år, säger Mofeed Sharabati.
Han konstaterar att oavsett vilket beslut civila domstolar fattar så kan israeliska armén upphäva dem av säkerhetsskäl.
Hisham Sharabaty, från den palestinska människorättsorganisationen Al-Haq, berättar att bosättarutposterna även har sin motsvarighet i Hebron.
– Här finns palestinska hus som har övertagits av bosättare. Ägarna väntar nu på beslut från det israeliska rättssystemet, men om legaliseringslagen implementeras kommer husen troligen att tillfalla bosättarna, säger han.
I västra Jerusalem huserar den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem. Under 25 års tid dokumenterade och överlämnade B'Tselem bevis till den militära rättsinstansen om övergrepp begångna av enskilda israeliska soldater mot palestinier. Det slutade man med i maj 2016. Utredningarna gick långsamt och ledde sällan till fällande domar.
Amit Gilutz, talesperson för den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem framför en karta över Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson
– Det värsta av allt är att vi fungerade som en mekanism för rentvående. Vårt samarbete gav militären trovärdighet och legitimerade dess system och ockupationen, säger Amit Gilutz, talesperson för B'Tselem.
B'Tselem rapporterar nu direkt till det internationella samfundet istället. Israels mål är, enligt Amit Gilutz, att roffa åt sig så mycket palestinsk mark som möjligt. A- och B-områdena är splittrade i 165 ”enklaver” som omringas av C-områden där de flesta naturresurserna och den bördigaste marken finns. Där finns även majoriteten av bosättningarna. Det säger en del om hur en framtida palestinsk stat skulle se ut.
– De palestinska områdena blir utspridda enklaver utan resurser att utvecklas. Samtidigt jobbar Israel på att minska den palestinska befolkningen i C-områdena. Israel använder alla typer av våld och påtryckningar för att de ska flytta till ”enklaverna”, säger Amit Gilutz.
År 2016 slog de israeliska rivningarna av palestinska hus rekord sedan B'Tselem började föra statistik år 2004. 274 bostäder och 372 andra byggnader revs. I östra Jerusalem, som palestinierna ser som huvudstad i en framtida stat, används nästintill ett oräkneligt antal lagar för att beslagta palestinsk egendom. De palestinska stadsdelarna är på väg att bli öar i ett hav av judiska bosättningar.
– Du kan omvandla vilka obscena idéer som helst till lagar, men det gör dem varken moraliska eller rättvisa, säger Amit Gilutz.
Han exemplifierar med legaliseringslagen.
– Den ger israeler rätt att ta över privat palestinsk mark om ägarna kompenseras. Det ger lagen en slags legitimitet, men de palestinska ägarna har inget att säga till om, säger han.
I Tel Aviv har Amnesty Internationals israeliska sektion sitt högkvarter. De gör inga fältundersökningar om människorättsövergrepp på de ockuperade områdena.
– Det gör det internationella sekretariatet, medan vi lobbar i Knesset, där besluten fattas, säger Gil Naveh, media- och kommunikationschef på Amnesty-Israel.
Gil Naveh är media- och kommunikationschef och Molly Malekar är programchef på Amnesty Internationals sektion i Israel. Foto: Bengt Sigvardsson
Amnesty International tar som organisation inte ställning för eller emot militära ockupationer som sådana, men kritiserar Israel när de begår människorättsövergrepp på de palestinska områdena.
– Amnesty kritiserar även när den palestinska myndigheten eller Hamas i Gaza begår övergrepp, säger Molly Malekar, som är programchef.
Hon berättar att det finns en uppsjö av olika människorättsgrupper som övervakar människorättssituationen i de ockuperade områdena. Inne i Israel sitter cirka 6 300 palestinier fängslade.
– De senaste två åren har vi framförallt fokuserat på administrativt frihetsberövande av palestinier och tvångsmatning av palestinska fångar, säger Molly Malekar.
Enligt israelisk militärlagstiftning, som gäller på Västbanken, kan en fånge hållas utan åtal i 90 dagar, vilket sedan kan förlängas med ytterligare 90 dagar. I juli 2015 klubbade Knesset dessutom igenom en lag som tillåter tvångsmatning av fångar som hungerstrejkar.
Tvångsmatning definieras som en metod som innefattar tortyr av Läkarnas världsorganisation, World Medical Association. Amnesty International-Israel kämpar för att få ett stopp på detta genom lobbyarbete och mobilisering av allmänheten. Molly Malekar berättar dock att människorättsorganisationers kritik oftast ignoreras av den israeliska regeringen.
– Förut diskuterade regeringen ofta med grupper som B'Tselem. Så är det inte längre, säger hon.
Gil Naveh säger att man därför strävar efter att bli mer handlingskraftiga och hitta strategier för att göra allmänheten mer ”förbannad” över människorättsövergrepp. Amnestys israeliska sektion har nu en kampanj mot israeliska myndigheters husrivningar i beduinbyar inne i Israel.
En judisk högtid står för dörren och Gil Naveh är i full färd med att lägga broschyrer med foton på hemlösa beduinfamiljer och deras rivna hus i ett gäng kuvert. Breven ska skickas som högtidshälsningar till politikerna som skrev under husrivningsbefallningarna.
– Vi kanske förstör högtidsdagarna för politikerna. Förhoppningsvis kommer det att få mycket medieuppmärksamhet som får allmänheten att reagera, säger Gil Naveh.
Bengt Sigvardsson
Läs också
50th Anniversary of Israel’s Military Occupation of Palestine (FIDH 5 juni 2017)
Israel: 50 Years of Occupation Abuses (Human Rights Wtach 4 juni 2017)
Israel/OPT - Cirkusartist frihetsberövad på obestämd tid (Amnesty International juni 2017)
Resultatet av Sexdagarskriget. Foto: Karta: Lotta Lundin
Palestine: Hamas must urgently halt executions of three men sentenced after unfair trial (Amnesty International 24 maj 2017)
Israel: Release Palestinian prisoner of conscience detained without charge or trial (Amnesty International 24 maj 2017)
Atalya Ben Abba refuses to serve in the Israeli military, gets sentenced to a further 30 days in military detention (Amnesty International 11 maj 2017)
Palestine: Hamas executes three civilians tried in Gaza military courts (Amnesty International 6 april 2017)
Israel/Palestine: Rights Workers Denied Gaza Access (Human Rights Watch 2 april 2017)
Land Day 2017: Israel's relentless land grab continues (Amnesty International 30 mars 2017)
Evidence shows Palestinian security forces violently suppressed peaceful protest in Ramallah (Amnesty International 13 mars 2017)
Palestine: Crackdown on Journalists, Activists (Human Rights Watch 29 augusti 2016)
Från Sexdagarskriget till Trumps besök
Egyptens president Nasser med piloter 22 maj 1967. Foto: Downtown Express
Maj 1967 Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser beordrar att FN-styrkan UNEF, som funnits i Sinai sedan 1956, ska lämna området. Egypten stänger Tiransundet för israelisk fartygstrafik. 30 maj sluter Egypten och Jordanien en försvarspakt.
5 juni 1967 Israel inleder ”Operation Focus” med massiva flyganfall och slår ut stora delar av Egyptens flygvapen. Armén rycker fram i Gaza och fortsätter över Sinaihalvön. Jordanska och irakiska styrkor beskjuter Tel Avivs förorter och västra Jerusalem. Israeliskt flyg anfaller jordanska och irakiska flygbaser.
7 juni 1967 Israel intar gamla staden i Jerusalem och rycker fram på Västbanken där Hebron och Betlehem intas.
8 juni 1967 Israel har intagit hela Sinaihalvön och nått fram till Suezkanalen. Israel anfaller USS Liberty, ett amerikanskt marint underrättelsefartyg, 34 personer i besättningen dödas.
En israelisk kanonbåt utanför Sharm el-Sheikh i Tiransundet. Foto: Wikimedia
10 juni 1967 Krigets sista dag. Israel har intagit Sinai, Västbanken och Golanhöjderna. Totalt beräknas mellan 15 000 och 25 000 personer ha dödats i Sexdagarskriget.
1967-1973 Judiska bosättare flyttar in på ockuperat område. Palestinska fraktioner inleder en period med flygplanskapningar och under OS i München 1972 attackeras israeliska idrottare. Efter ”svarta september” drivs PLO, den palestinska befrielseorganisationen 1970 ut ur Jordanien och flyttar till södra Libanon.
Oktober 1973 Yom Kippur-kriget. Under en judisk högtid genomför Egypten och Syrien den 6 oktober ett överraskningsanfall mot Israel. De har i början militära framgångar men Israel slår tillbaka anfallet och går över Suezkanalen. 25 oktober inträder vapenvila.
En av angriparna från palestinska Svarta September i OS-byn i München. Foto: Wikipedia
Mars 1978 Israel invaderar södra Libanon för att slå ut palestinska grupper.
17 september 1978 Menachem Begin från Israel och Anwar Sadat från Egypten undertecknar Camp David-avtalet. Israel och Egypten sluter fred och Sinai återlämnas till Egypten.
1980 Israel annekterar östra Jerusalem. FN:s säkerhetsråd fördömer med 14 röster mot noll (USA lade ned sin röst). Inget land har erkänt annekteringen.
Menachem Begin, Jimmy Carter och Anwar Sadat sedan Camp David-avtalet undertecknats 1978. Foto: Vita huset
1981 Israel annekterar Golanhöjderna.
1982 Israel går in i Libanon. I september genomför kristna falangister som är allierade med Israel en massaker i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. Flera tusen civila beräknas ha mördats. Israels försvarsminister Ariel Sharon utpekas som indirekt ansvarig för massakern. Fredsrörelsen ”Peace Now” samlar 400 000 demonstranter i Tel Aviv i protest mot Israels stöd till massakern. PLO tvingas ut ur Libanon och flyttar till Tunisien.
1987 Den första intifadan utbryter på ockuperat område och pågår till år 1991. Israel svarar på palestinska protester med hårdhänta metoder.
PLO:s ledare Yassir Arafat, utrikesminister Shimon Peres och premiärminister Yitzhak Rabin tilldelas år 1994 Nobels fredspris för Osloavtalet. Foto: Wikimedia
1993 Osloavtalet undertecknas av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ledare Yassir Arafat. Palestinierna ges självstyre på ockuperat område men Israel behåller kontrollen. Den Palestinska myndigheten, PA, upprättas. PLO:s ledare Yassir Arafat, utrikesminister Shimon Peres och premiärminister Yitzhak Rabin tilldelas år 1994 Nobels fredspris för Osloavtalet.
1994 Israel och Jordanien sluter ett fredsavtal.
Fredsdemonstration för att minnas Yitzhak Rabin på Rabin-torget i Tel Aviv 1 november 2014. Foto: Foto: Oren Rozen/Wikimedia
4 november 1995 Under ett massmöte i Tel Aviv till stöd för Osloavtalet mördas Yitzhak Rabin av en judisk extremist.
Juli 2000 Bill Clinton misslyckas vid toppmötet i Camp David att få Israels premiärministerr Ehud Barak och Yassir Arafat att godkänna ett slutligt fredsavtal.
September 2000 Den andra intifadan inleds på ockuperat område. De kommande fem åren beräknas 1 000 israeler och 3 000 palestiner ha dödats.
En självmordsbombare från Hamas dödade 17 personer på en buss i Haifa den 5 mars 2003. Foto: B. Železník/Wikimedia
Juli 2004 Internationella domstolen, ICJ, i Haag slår fast att Israels säkerhetsbarriär i och runt Västbanken är olaglig.
Hösten 2005 Israel drar sig tillbaka från Gaza efter 38 år. Bosättningarna upplöses. Israel behåller dock kontroll över luftrum, hamnar och gränskontroll.
Januari 2006 Val hålls i palestinska områden. Hamas, som bildats 1987, vinner över Fatah. Många västländer svarar på valutgången genom att dra in bistånd till Palestinska myndigheten.
Juli 2006 Efter att den libanesiska gruppen Hizbollah kidnappat och dödat israeliska soldater invaderar Israel Libanon.
Juni 2007 Inbördes strider i Gaza. Hamas tar kontrollen medan Fatah behåller kontrollen över Västbanken.
Center för föräldralösa barn i Rafah i Gaza efter ett israeliskt anfall i januari 2009. Foto: ISM/Wikimedia
December 2008 Krig mellan Israel och Hamas i Gaza. Raketer skjuts mot Israel.
2012 Nya strider mellan Israel och Hamas i Gaza. Raketer skjuts mot Israel. Palestina får observatörsstatus i FN.
17 juli 2014 Nytt krig mellan Hamas och Israel. Egypten förhandlar fram vapenvila i augusti.
23 december 2016 USA lägger ned sin röst och FN:s säkerhetsråd kan med 14 röster mot noll för första gången sedan 1980 fördöma Israels bosättningspolitik.
USA:s president Donald Trump vid Klagomuren i Jerusalem 22 maj. Foto: Jonathan Ernst/Reuters/TT
Maj 2017 USA:s president Donald Trump besöker Israel och Palestina och säger att både israeler och palestinier ”är redo för fred”.
Tidslinjetext: Ulf B Andersson
reportage | 2017-06-05 Av: Bengt Sigvardsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |