Internet och MR: vem har ansvaret?

ICT - informations- och kommunikationsteknologi - har en enorm påverkan på världen. Den tillåter människor att ta del av ofantliga mängder information, att snabbt och enkelt kommunicera med varandra, och att själva sprida information runt hela jorden på ett sätt som tidigare var helt omöjligt. ICT har bidragit på ett positivt sätt till yttrande- och informationsfriheten, men teknologin har också en baksida: förtryckande regimer vill hindra människor från att ta del av och sprida vissa typer av information, och teknologin för övervakning och censur blir också mer och mer sofistikerad.

Under den stora IT-mässan, Sweden ICT Week, anordnade Amnesty Business Group (ABG) och Dataföreningen en debatt under rubriken "ICT - frihetens vägröjare eller diktaturens verktyg. Censur och övervakning på webben - vem ansvarar för vad?". Medverkande var Filippa Bergin från Amnesty Business Group; Gunnar Hesse, VD för Unisys Norden; Nicklas Lundblad, VD för Stockholms handelskammare och Sandra Atler, jurist på ECPAT. Moderator var Inger Gran från Dataföreningen.

Panelen debatterar företagens ansvar.

Frågan om ICT-företagens etiska ansvar har kommit upp ganska nyligen. Tidigare har det främst varit företag inom tillverkningsindustrin som stått i fokus för diskussionen, främst gällande barnarbete men också andra arbetsrättsliga frågor. Medan det i fallet med till exempel klädindustrin tydligt går att se om en underleverantör använder sig av barnarbete, är kopplingen mellan ICT-sektorn och människorättskränkningar mindre självklar.

Amnesty Business Group genomförde i år den så kallade Amnesty Business Rating där ungefär 150 av Sveriges största företag undersöktes. I undersökningen utvärderades i vilken utsträckning företagen utsätts för risken att kränka mänskliga rättigheter, och hur väl de hanterar denna risk. Enligt Filippa Bergin från ABG var verkstadsindustrin bäst på detta, medan IT- och telekomsektorn kom sist.

Censur av internet i Kina
Amnesty har i år släppt en rapport om yttrandefrihet och censur av internet i Kina: Undermining Freedom of Expression in China - the role of Yahoo!, Microsoft and Google. Situationen i Kina kom också att stå mycket i fokus för debatten. Enligt Amnestys rapport, och även enligt andra bedömare såsom OpenNet Initiative är Kinas system för internetcensur det mest sofistikerade i världen. Systemet består dels av kriminalisering men också av tekniska lösningar. Enligt Amnesty bygger det också mycket på självcensur: företag, organisationer och individer tystar sig själva för att undvika att bli straffade för överträdelser.

Nicklas Lundblad menade att Amnestys rapport fokuserar på tre västerländska företag som i själva verket bara kontrollerar en bråkdel av den kinesiska marknaden för internet; det inhemska internetföretaget Baidu är det största, och att dessa i mycket större utsräckning gladeligen fogar sig efter den kinesiska regimens krav. Filippa Bergin sade att kinesiska företag som Baidu naturligtvis också har ett ansvar, men detta fråntar inte västerländska företag deras skyldighet att upprätthålla mänskliga rättigheter.

Nicklas Lundblad poängterade frihandelns betydelse.

Gunnar Hesse menade att företag som vill etablera sig i Kina måste följa nationella lagar och förordningar, även om det leder till kränkningar av mänskliga rättigheter. Filippa Bergin svarade att det kan verka enkelt att bara följa nationell lag, men att frågan i själva verket är mer komplex än så. I rapporten om internetcensur i Kina skriver Amnesty att detta argument förutsätter att den kinesiska lagen är klar på området, medan den i själva verket är vagt formulerad och ofta motsägelsefull. I sin rapport skriver Amnesty: "företagen verkar i en 'otydlig zon', där de själva måste bedöma var gränserna går. Denna osäkerhet har skapat en situation där internetföretagen pressas att utöva självcensur". Företagen måste känna var gränserna går och följa sina konkurrenters exempel när det gäller censur och filtrering, vilket riskerar att skapa en kapplöpning mot en bottennivå. Filippa Bergin uttryckte att istället för att "censureras av" regimen, riskerar företagen att börja "censurera åt" den.

Amnesty menar också att skyldigheten att följa lokala lagar och förordningar inte ska dölja det faktum att företagen befinner sig på en global marknad som regleras på olika nivåer. Lokala lagar såväl som lagarna i "företagets hemland", olika internationella lagar, företagets interna policy och uppförandekod måste också tas i beaktande. Att bara prata om "lokal lag" är enligt Amnesty därför alltför förenklande.

Vem har ansvaret?
Ansvar på olika nivåer var något som togs upp under debatten. Förutom företagens ansvar har även konsumenter, stater och internationella organisationer, både statliga och icke-statliga, en viktig roll att spela.

När det gäller konsumenternas ansvar är det främsta problemet att det saknas information, menade Filippa Bergin. Många konsumenter idag vill ta etiska hänsyn när de handlar, men kan inte göra det på grund av informationsbrist. Moderatorn undrade om vi i framtiden kommer se en situation där arbete för mänskliga rättigheter ses som ett mervärde. Gunnar Hesse sade att han var pessimistisk på denna punkt och att kunderna främst väljer utifrån priset. Nicklas Lundblad trodde att kunder kan välja företag som tar hänsyn till mänskliga rättigheter om allt annat, inklusive priset, är lika, men att sådana hänsyn ofta påverkar priset.

Gunnar Hesse var pessimistisk gällande konsumenternas val av
etiska företag och menade att priset är det viktigaste för dem.

Moderatorn Inger Gran frågade om det kan vara så att företagen förbiser att gott uppförande i etiska frågor kan vara en fördel i marknadsföringen. Företagen inser inte värdet i att vara "det goda företaget" och berättar det därför inte för kunderna. Filippa Bergin från ABG höll med om detta. Hon menade också att marknaden inte fungerar så att gott uppförande belönas och dåligt uppförande bestraffas.'

Filippa Bergin från Amnesty Business Group menade att företagen
inte kan försvara sig med att de följer lokala lagar.

Filippa Bergin underströk att Amnesty inte anser att företag inte ska verka i Kina eller andra liknande länder, utan menar att det krävs mer av aktörer som vill verka på marknader där det finns risk att de bidrar till människorättskränkningar. Amnesty har heller ingen uppfattning om frihandel, globalisering och dylikt. Hon påpekade också att man har sett att privata företag har gjort mer än statliga bolag. ABG har sett en tydlig dubbelmoral från svenska statens sida i frågan om mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller de statliga bolagen, då det trots allt är staten som är bunden att följa de konventioner som man har undertecknat.

Nicklas Lundblad ansåg att det fanns en tendens från politikernas sida att att skjuta över allt för mycket ansvar på företagen, och menade att företagen själva inte kan driva en förändringsprocess i en diktatur. Han lyfte speciellt fram frihandelns roll i att driva en förändring, och exemplifierade med Kinas försök att bygga ett eget trådlöst nätverk. Detta stoppades av världshandelsorganisationen WTO **som menade att det var ett tekniskt handelshinder. Andra överstatliga, mellanstatliga och icke-statliga organisationer spelar också en viktig roll i frågan.

Yttrandefrihetens gränser
Det finns dock fall där censur och filtrering av internet anses legitimt. Ett tydligt exempel på detta är barnpornografi och barnsexhandel. Organisationen ECPAT **arbetar med denna fråga. Enligt en undersökning som Temo genomförde på uppdrag av ECPAT har en av tio svenskar stött på barnpornografiskt material på internet. Med denna undersökning som grund har ECPAT startat en webbaserad hotline där allmänheten anonymt kan rapportera misstänkta barnpornografiska internetsidor, misstankar om trafficking och barnsexturism. Tipsen som man får in sorteras sedan och vidarebefodras till polisen för utredning. Under det första året har man fått in cirka 1 200 tips per månad. ECPAT:s blockeringsprojekt, där man fått Sveriges största nätleverantörer att blockera barnpornografiska sidor, visar att 30 000 försök att nå kommersiella barnporrsidor dagligen stoppas i Sverige.

Barnpornografi är ett exempel där stater har fullt legitima skäl att begränsa sina medborgares tillgång till information på internet. Allt för ofta använder dock förtryckande regimer förevändningar som att man vill "skydda sina medborgare", "förhindra spridning av skadligt material" och så vidare, för att förneka sina medborgare tillgång till information. OpenNet Initiative har genomfört studier om internetcensur och -filtrering i en rad olika länder, bland annat Vietnam, Jemen, Burma och Saudiarabien. Undersökningarna visar på variationer, både när det gäller vilken teknik man använder, vilken typ av material som censureras och vilken anledning man anger för att censurera internet. Vissa länder ägnar sig mer åt censur av "moraliskt tvivelaktigt" material såsom pornografi och spelsajter, medan andra censurerar information från politiskt oppositionella grupper, olika minoriteter och andra former av "statsfientligt" material.

Betydelsen av informations- och kommunikationsteknologin lär inte minska i framtiden, och debatten visade att det finns många problem att lösa innan ICT på allvar kan bli frihetens vägröjare.

LÄS MER:
Irrepressible: Amnestys kampanj för internetfrihet
Electronic Frontiers Foundation
Global Internet Freedom Consortium

Text: Jenny Sjöö Saers
Bild: Ulrika Olovson
praktikanter, Amnesty Press och media