De överlevde tortyrlägren i Sinai

Trafficking och kidnappning av afrikanska flyktingar i Egypten har pågått i flera år. Amnesty Press har mött två män som överlevde fångenskapen i Sinai.

Reportage | 2013-09-09
Av: Bengt Sigvardsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2013
Här i den egyptiska öknen pågår människohandel och kidnappningar. Nätverk som sträcker sig från Sudan och Egypten till Israel och Sverige ligger bakom.

Här i den egyptiska öknen pågår människohandel och kidnappningar. Nätverk som sträcker sig från Sudan och Egypten till Israel och Sverige ligger bakom. Foto: Jesper Klemedsson

24-årige Daniel och 21-årige Merhawi sitter i en ödslig park i den israeliska staden Petah Tikva. Merhawi är tystlåten och inåtvänd. Hans armar är fulla av ärr efter tortyr.
– Vi hade inte en tanke på att ta oss till Israel. Planen var att fly till Sudan. Väl där skulle vi planera vidare, säger Daniel.
De är två av cirka 3 000 personer som varje månad flyr diktaturens Eritrea. Daniel och Merhawi är några av de tusentals eritreaner som har hamnat i händerna på brutala människohandlare. Daniel flydde till fots från Eritreas huvudstad Asmara med tre vänner i början av 2012. Efter 10 dagar nådde de den sudanesiska gränsen.

– Sudanesiska gränsvakter välkomnade oss och sade att de skulle ta oss till ett FN-flyktingläger, säger han.
Beväpnade män tog dem till en pickup.
– När vi såg kedjor på flaket blev vi misstänksamma och skrek på hjälp men vi var långt ifrån någon bebyggelse, säger Daniel.

Männen kedjades fast på flaket. Det blev början på en flera veckor lång färd norrut. Kidnapparna ville ha 3 000 dollar per person för att smuggla dem till Israel, trots att ingen av flyktingarna hade planer på att ta sig dit. Pickup-bilarna korsade utan problem gränsen till Egypten där flyktingarna överlämnades till beväpnade beduiner i en bergsby. Där fick de sällskap av fler eritreaner.
– De hade betalt smugglare för att föras till Israel men sedan blivit kidnappade, berättar Daniel. De var nu sammanlagt 64 eritreaner som transporterades vidare över Nilen i en liten båt. På andra sidan väntade ett nytt beduingäng.
– De lade oss ovanpå varandra på pickup-flaken mellan stora plasttankar. Vi kedjades ihop och täcktes med filtar. Under färden stoppades vi i ibland av poliser eller militärer. Vi skrek på hjälp men inget hände, säger Daniel.

Vid Suezkanalen lastades de över i småbåtar och täcktes med fisk. På andra sidan, på Sinaihalvön, lämnades de över till andra beduiner som körde dem norrut till några betongbyggnader i öknen.
– Väpnade män höll vakt kring byggnaderna. Vi tvingades ned på golven i byggnaderna och kedjades samman i fötterna, säger Daniel

Beduinerna ville ha 5 500 dollar av dem vardera för att ta dem till Israel. De frågade efter telefonnumren till eritreanernas släktingar i Israel.
– Ingen av oss hade släktingar där men de trodde oss inte utan började slå oss med käppar och elkablar tills vi svimmade. Sedan torterade de oss för att vi skulle ringa våra familjer i Eritrea och säga åt dem betala lösensumman. De sade att inbetalningarna kunde göras varsomhelst i världen, säger Daniel.

Daniel och Merhavi sitter i en park i Petah Tikva utanför Tel Aviv. De bor på ett israeliskt boende för tortyroffe

Daniel och Merhavi sitter i en park i Petah Tikva utanför Tel Aviv. De bor på ett israeliskt boende för tortyroffe Foto: Jesper Klemedsson

Allteftersom att slagen haglade ringde alltfler sina familjer.
– Vi tvingades be dem ringa tillbaka. När mina föräldrar ringde upp började kidnapparna misshandla mig. Jag skrek av smärta medan en översättare sade åt mina föräldrar att de skulle döda mig och sälja mina organ om de inte betalade, säger Daniel.
Enligt Daniel dödades två av hans medfångar.
– De lät kropparna ligga kvar bredvid oss. Senare fick jag veta att de alltid brukar döda någon för att skynda på betalningarna, säger han.

Efter en och en halv månad hade Daniels släktingar sålt allt de ägde och betalat lösensumman. Först när allas familjer hade betalat kördes de från lägret men inte mot friheten.
– De sålde oss till andra beduiner i ett annat tortyrläger, suckar Daniel.
Nu var priset för frigivande 25 000 dollar. Flyktingarna hängdes upp och ned i kedjor och slogs med olika tillhyggen.
– De slog framförallt på mitt könsorgan. Idag har jag svåra skador på mina genitalier, berättar Daniel.

Merhawis armar bär spår av tortyren när smält plast droppades på huden. Han är en av tusentals eritreaner som har kidnappats i flyktingläger i östra Sudan.

Merhawis armar bär spår av tortyren när smält plast droppades på huden. Han är en av tusentals eritreaner som har kidnappats i flyktingläger i östra Sudan. Foto: Jesper Klemedsson

Några fick smält plast hälld över sina ryggar. Andra torterades med el.
– Och så ringde de upp våra familjer som åter fick lyssna till våra skrik, säger Daniel. Hans familj fick tigga ihop 25 000 dollar av vänner och släktingar i utlandet.
– De betalade summan i omgångar. Det mesta överfördes via Western Union i Kairo, hävdar Daniel. Därefter släpptes slutligen Daniel och några andra medfångar fria i ett bergsområde.
– Vi var svaga, uppgivna och gick som i dvala tills vi nådde en asfaltsväg och såg skyltar med hebreisk text, säger han.
Israeliska soldater tog dem till ett sjukhus. Därefter fängslades de i enlighet med Israels anti-infiltratörslag (se Amnesty Press nummer 4/2012). Daniel frigavs efter två månader av humanitära skäl. Han bor nu på ett boende för tortyroffer i Petah Tikva.

På Amnesty Internationals kontor i Tel Aviv träffar vi Sara Robinson. Hon berättar att det senaste året har nästan alla afrikaner som kommit till Israel kidnappats i FN:s flyktingläger i östra Sudan eller i gränsområdet mellan Sudan och Egypten.
– Tidigare var det framförallt flyktingar som hade anlitat smugglare som kidnappades. Nu rör det sig om afrikaner som inte planerat att ta sig till Israel, säger hon.

Sara Robinson arbetar på Amnesty i Tel Aviv.

Sara Robinson arbetar på Amnesty i Tel Aviv. Foto: Jesper Klemedsson

Fram tills för cirka ett år sedan tog sig flera tusen afrikaner årligen över gränsen till Israel. Under första hälften av 2013 var de färre än 20 personer. En över 200 kilometer nybyggd israelisk barriär vid gränsen till Egypten, tortyrlägren i Sinai och de hårda israeliska infiltratörslagarna har fått flyktingar att söka nya vägar till väst.
– Det har även inneburit att flyktingsmugglarna har bytt strategi och inriktar sig på kidnappningar och människohandel. De tillhör nätverk som sträcker sig från Eritrea, Sudan, Etiopien och Egypten till Israel och vidare till väst, säger Sara.

I Kairo besöker vi en inofficiell hjälporganisation för afrikanska flyktingar.
– Den egyptiska regeringen förnekar omfattningen av tortyrläger och människohandel i Sinai. Om den skulle erkänna problemet hade den tvingats vidta åtgärder, säger en anonym manlig handläggare.
Han anser även att det åligger FN att förhindra kidnappningar i sina läger och att Sudan måste skärpa bevakningen vid gränsen till Egypten.

Endast de flyktingar som lyckas ta sig till UNHCR i Egyptens huvudstad Kairo kan få flyktingsstatus och hjälp.

Endast de flyktingar som lyckas ta sig till UNHCR i Egyptens huvudstad Kairo kan få flyktingsstatus och hjälp. Foto: Jesper Klemedsson

– Stora delar är inte bevakade och beduinerna känner landskapet väl. De har smugglat varor och vapen i hundratals år. Idag ger människohandel störst profit, säger han. För dem som flyr eller friges från tortyrlägren väntar nya utmaningar.
– De lyckligt lottade omhändertas av goda beduinledare, men de som upptäcks av egyptisk polis blir fängslade på obestämd tid under omänskliga förhållanden, säger mannen.
Såväl Egypten som Israel klassar dem som inkräktare. Risken för deportation är överhängande.
– Endast de som tar sig till UNHCR (FN:s flyktingorgan) i Kairo kan få flyktingstatus och service, säger mannen.
Text: Bengt Sigvardsson Bild: Jesper Klemedsson

Fotnot: Den 2 april publicerade Amnesty International en rapport om kidnappningarna av flyktingar i Egypten och Sudan.
24 oktober 2011 intervjuade Amnesty Press Meron Estefanos om eritreaner som torteras.

Reportage | 2013-09-09
Av: Bengt Sigvardsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2013