Chockerande om kolonialismens grymhet

I slutet av den belgiska kolonialtiden beräknas omkring 20 000 barn med tvång ha förts från Kongo, Rwanda och Burundi till Belgien. Barnen hade en vit pappa och en svart mamma, vilket stred mot kolonialismens idé om rasåtskillnad. I en belgisk dokumentärserie skildras på ett gripande sätt det mänskliga priset för dessa brott.

filmer | 2024-02-26
Av: Ulf B Andersson

Film: Belgiens stulna barn
Dokumentär i tre delar
Kanal: Kunskapskanalen/UR Play

Självständighetsfirande i Kigali 1 juli 1962. Foto: UN Photo/BZ

I slutet av 1950-talet gick det belgiska kolonialväldet i Afrika mot sitt slut. I Kongo blev självständigheten 1960 upptakten till en våldsam konflikt vars följder ännu påverkar landet.

Rwanda och Burundi, som Belgien hade erövrat från Tyskland vid första världskriget, blev självständiga 1962.

Kolonialmakten präglades av ett rasistiskt tänkande vilket dock inte hindrade vita belgiska män från att skaffa barn med svarta kvinnor. Med dåtidens rasistiska språkbruk kallades barnen för ”mulattbarn” och som synliga bevis för brott mot kolonialismens rasistiska ordning skulle de inte synas. Barn fördes bort från sina mödrar, ofta med tvång och i samarbete med katolska kyrkan, och placerades på barnhem. I slutet av kolonialtiden beräknas att omkring 20 000 barn i de tre kolonierna fördes till Belgien. Fem kvinnor, med ursprung i Kongo stämde den belgiska staten för kidnappning och övergrepp men en domstol i Bryssel frikände staten 2021.

I dokumentärserien ”Belgiens stulna barn” berättas om hur Belgien i slutet av kolonialtiden förde bort omkring 20 000 barn. Foto: De chinezen/UR

I dokumentärserien ”Belgiens stulna barn” skildras i tre delar traumat hos de som var barn när de fördes till Belgien. Fokus är på Rwanda och internatet Save där de bortförda barnen placerades och försöken att 60 år senare hitta tillbaka till sina rötter.

Vi får närgånget följa människoöden som är starkt berörande. Jacques reser tillsammans med sin son Johan tillbaka till Rwanda. Johan konstaterar att han växte upp i ett hem där fadern, som var polis, byggde som en känslomässig mur. Nu möts de i ett öppenhjärtigt samtal med utsikt över Kivusjön och Jacques kan förklara hur hela hans liv vändes upp och ner när han skickades till Belgien.

Så länge barnen befann sig på Save kunde de veckovis få föräldrabesök även om barnens fäder var frånvarande i barnens liv. Men när flytten skulle genomföras till Belgien blev det grymma separationer mellan mödrar och barn. Katolska kyrkan lurade mammorna att barnen skulle flygas till Belgien för att studera och sedan få återvända hem och fick dem att skriva på papper.

I seriens tredje del berättar Paul hur hans mamma uppmanade sonen att gå ombord på flygplanet till Bryssel och att han hade svårt att förstå att hon inte skulle följa med. Anne berättar att de katolska systrarna ibland ville undvika dramer och därför såg till att mammorna inte var närvarande vid avfärden. Så Anne stod gråtande på flygplanstrappan och spanade efter mamman och insåg att hon aldrig mer skulle få se henne. Vid ankomsten till Belgien ropades barnens namn ut och sedan kom fosterföräldrarna för att ta med barnet till ett nytt liv i ett främmande land. I Pauls fall fanns inga fosterföräldrar på plats och han blev ensam kvar. Lena tog honom och blev hans fostermor.

Paul berättar för sin dotter Lies att han drömde om sin mamma nästan varje dag och att saknaden var så stor. Paul och hans rwandiska mamma, Madeleine, hade brevkontakt men Paul hade svårt att förlåta henne för att han lämnats bort. Mötet mellan dem i Rwanda blir till sist ett försök att tala ut om det som har hänt. Och Paul får veta att hans mamma flydde till Burundi med Paul men hittades och hotades med fängelse om inte Paul överlämnades.

Katolicismen växte under det belgiska kolonialstyret. Kyrkan spelade en viktig roll i bortförandet av barn som hade svarta mammor och vita pappor. Här katedralen i Butare i södra Rwanda. Staden kallades under det belgiska Astrida efter den belgiska drottningen Astrid, född i Sverige. Foto: Rytc/Wikimedia

Det har gått lång tid, de som var barn då är idag pensionärer och om mammorna är kvar i livet är de gamla. För några år sedan öppnades arkiven i Belgien för de bortförda barnen och här kan de nu söka sanningen om det som hände i kolonierna och hitta brev i bägge riktningar som censurerades och aldrig hade nått mottagaren.

Först 2019 bad Belgiens premiärminister Charles Michel om ursäkt för kidnappningarna av barn i kolonierna. Han konstaterade att barnen hade berövats sin identitet och stigmatiserats och att syskon hade splittrats. Michel uttryckte sin medkänsla med de afrikanska mödrar som hade blivit berövade sina barn.

Ulf B Andersson
[email protected]

Fotnot: Dokumentärserien kan ses här på UR Play

eller på Kunskapskanalen

Läs också

Spädbarn såldes av katolska kyrkan i Belgien (DN 16 december 2023)

Läs mer om Rwanda från Amnesty Press

Frank Habineza utmanar makten i Rwanda (30 december 2023)

Efter 22 år på flykt: Misstänkt för folkmord greps i Sydafrika (11 juni 2023)

Efter 26 år på flykt: Félicien Kabuga greps i Paris för folkmordet i Rwanda (19 maj 2020)

FOLKMORDSKONVENTIONEN 70 ÅR: Brottens brott – Folkmord (Amnesty Press 7 december 2018)

MR-DAGARNA: Mannen bakom Hotell Rwanda (Amnesty Press 18 november 2013)

Journalister flyr Rwanda (Amnesty Press nr 2/2013)