Från Kina till Åke Green

Trots strålande högsommarväder lockade årets bokmässa i Göteborg över 100 000 besökare. 21-24 september stod yttrandefriheten i centrum för mässan och Amnesty arrangerade åtta seminarier på det Internationella torget. Det var en avslutning på kampanjen ”En aktiv röst”. Sara Arnesson och Björn Svensby bevakade seminarierna för Amnesty Press.

Mässan lockade över 100 000 besökare

Fria eller fälla Åke Green?

I ett samtal med utgångspunkt i den friande domen av pastor Åke Green möttes DN-journalisten Maciej Zaremba och HomO Hans Ytterberg för att diskutera gränserna för yttrandefrihet i Sverige. Samtalet leddes av Arne Ruth, före detta chefredaktör på Dagens Nyheter.

Ruth byggde upp samtalet genom att låta Ytterberg och Zaremba i tur och ordning ge sin syn på domen. Ytterberg påpekade först och främst att åtalet inte gällde en prästs rätt att få förkunna sitt budskap. Vad åtalet gällde var vad Green ordagrant sade i sin predikan i pingstkyrkan i Borgholm: Homosexuella är skyldiga till uppkomsten av hiv/aids, homosexualitet leder ofta till våldtäkt på djur, homosexualitet leder ofta till pedofili etc.

Maciej Zaremba, Hans Ytterberg och Arne Ruth

Högsta domstolen, HD, konstaterade att uttalandena var straffbara. Att Green ändå friades berodde på att HD inte trodde att Europadomstolen för mänskliga rättigheter skulle godkänna en fällande dom av Green. Emellertid gjorde HD aldrig någon systematisk genomgång av fallet utifrån den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

Ytterberg poängterade att han inte tar ställning för eller emot domslutet. Han är däremot kritisk till den argumentation som HD förde som skäl för sitt beslut. Bland annat menade HD att Green handlat i syfte att förbättra folks tillvaro, samt att han endast uttalat sig kring ett tema som finns att läsa i Bibeln. Ytterberg hade invändningar mot båda dessa kommentarer. Han menar för det första att många illgärningar genom historien har motiverats med att den som stod bakom dem endast handlade för det allmännas bästa. Vad gäller Bibeln, så är den full av uppmaningar till handlingar som skulle vara brottsliga idag.

Zaremba hade en annan syn och menade att en äkta religiös övertygelse är starkt ihoplimmad med personen. Det går inte alltid att sära på de två. Därför bör yttrandefriheten vara mer generös när det gäller saker som människor verkligen tror på sin religion.

Zaremba passade också på att ge en känga till det svenska ombudsmannasystemet, och menade att vi kanske har för många ombudsmän. I slutändan kan detta leda till att olika ombudsmän som bevakar olika aspekter av de mänskliga rättigheterna hamnar i konflikt med varandra.

Björn Svensby

Den ryska yttrandefriheten, en Potemkinkuliss?

Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press, ledde ett samtal med Benedicte Berner, mediaanalytiker och styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén, med fokus på yttrandefriheten i Ryssland.

Berner gav åtskilliga exempel på hur olika mediakanaler i Ryssland kontrolleras av statsmakten och hon menade att begränsningarna i yttrandefriheten är ett steg mot ett allt mer auktoritärt styre i landet. I dag finns endast ett fåtal fria tidningar och de som finns har en relativt liten upplaga i förhållande till Rysslands befolkning. Det är även vanligt att fria tidningar och TV-bolag köps upp av människor som står nära Kreml och därigenom utökas statens kontroll över medierna. Det senaste fallet handlar om tidningen Komersant, som köptes av Alisjer Usmanov, rankad som nummer 278 bland världens rikaste personer. Usmanov har utpekats som en bulvan för Kreml.

Yttrandefrihet var årets tema för bokmässan

Genom en ny vallag från år 2003 begränsades alternativa presidentkandidaters chans att synas i TV avsevärt. Den nya lagen innebar att TV-journalister inte längre fick rapportera eller uttala sig om några av kandidaterna. Skälen till detta från statsmaktens håll påstods vara att man genom denna lag kunde hindra att kandidater köpte sig utrymme i media och genom detta göra valprocessen orättvis. I praktiken ledde åtgärden snarare till att den sittande presidenten, i detta fall Vladimir Putin, oemotsagd kunde få ut sitt budskap till en bred publik.

Även frågan gällande medias bevakning av Tjetjenienkonflikten diskuterades. Berner menade att konflikten inte får särskilt mycket utrymme i rysk media, mycket till följd av tjetjeniseringen av konflikten, där den ryskvänlige tjetjenske presidenten Kadyrovs styrkor till viss del har ersatt de ryska federala styrkorna.
Hon tog däremot upp ett fall som visar på viss positiv utveckling i fallet Tjetjenien. Den ryska staten dömdes i juli av Europadomstolen till att betala ut ett skadestånd till Fatima Bazorkina. Hennes son är en av alla de som har ”försvunnit” under konflikten.

Utslaget i Strasbourg kom samtidigt som Ryssland var ordförande i Europarådet.
Efter tjugo minuters diskussion om den svåra situationen för yttrandefriheten i Ryssland föll sig Ulf B Anderssons avslutande fråga rätt naturlig.
– Känns det hopplöst att jobba med demokrati och mänsklig rättigheter i Ryssland?

Lika naturlig som frågan var, lika skönt var det att höra Benedictes svar:
– Nej, inte alls. Tvärt om. Fatima fick ju rätt. Bara det ger oss hopp och hopp till folk där borta om att det finns rättvisa.

Sara Arnesson

Förföljdas kvinnor rätt till asyl

Svenska Amnestys generalsekretare Carl Söderbergh och Annika Flensburg från Kvinna till kvinna möttes i ett samtal för att diskutera problem som asylsökande kvinnor kan möta. De började med att konstatera att det hela är ett aktuellt ämne då en ny lag började gälla 31 mars. Utsatta kvinnor men även hbt-personers rättigheter i asylärenden har stärkts i den nya lagen .

Att kvinnor ofta flyr av samma orsaker som män är viktigt att betona, menade Söderbergh. Krig, svält eller politiskt förtyck är vanliga orsaker till att både män och kvinnor flyr. Kvinnor kan dock utöver detta även fly av könsrelaterade skäl. Hedersrelaterat våld eller systematiskt våld mot kvinnor kan vara exempel på sådana skäl.

Det som är positivt med den nya lagen är att den beaktar dessa könsrelaterade flyktskäl i asylprocessen. Den kan ses som en del av en större förändring av synen på mänskliga rättigheter, där även kränkningar i den privata sfären anses vara asylberättigande kränkningar.

Dock är inte allt så positivt som det kunde vara, konstaterade båda deltagarna i seminariet. Utgångspunkten för Migrationsverket är ofta skepticism gentemot de som söker asyl för könsrelaterat våld. En orsak till detta är att länderna de asylsökande har lämnat oftast har lagstiftning som förbjuder könsdiskriminering. Att denna lagstiftning ofta är fullkomligt betydelselös när det gäller att skydda kvinnor är dock inget Migrationsverket beaktar.

Söderbergh fortsatte med att mena att den nya lagen kan ha den positiva effekten att flyktingar undan könsrelaterad förföljelse kan få flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Detta betyder ofta mycket för den asylsökande. Han menade också att det faktum att en lag stiftas kan komma att ge de könsrelaterade flyktingfrågorna högre status.

Det nya systemet med migrationsdomstolar diskuterades också. Deltagarna i seminariet var överlag positiva till dessa, men framhöll problemet i att namnen på de asylsökande alltid offentliggörs. De som får avslag och tvingas återvända till det land de flydde ifrån kan riskera repressalier på grund av att deras namn offentliggörs.

Avslutningsvis menade Söderbergh att det viktigaste i hela asylprocessen är att man tar de asylsökande på allvar och verkligen lyssnar på vad de har att berätta.

Björn Svensby

Vem övervakar övervakarna?

Robert Hårdh från Svenska Helsingforskommittén, SHK, och Johan Pehrson, ordförande i justitieutskottet och folkpartist, möttes för att diskutera frågan om hemlig övervakning i samhället.
Robert Hårdh menade att SHK, en organisation som bland annat arbetar med integritetsfrågor, kände sig oroade över den utveckling övervakningen i Sverige och lagstiftningen kring den tagit. Hårdhs främsta kritik riktade sig mot det faktum att inte tillräckligt mycket tid har lagts ner för att garantera rättsäkerheten för enskilda individer i fall av övervakning. SHK ställer sig inte mot övervakning som princip, men vill se en mer djupgående analys av dess resultat.

– Varför hör man ingenting i debatten om att man ska stärka det kvalitativa arbetet, undrade Hårdh som anser att rättsäkerheten faller bort då diskussionerna hela tiden rör sig kring de kvantitativa frågorna i stället för de kvalitativa.

Johan Pehrson, Robert Hårdh och Arne Ruth

Johan Pehrson pekade på den tekniska utvecklingen för att visa på behovet av mer tydliga diskussioner om kontroll. Den ökade användingen av bland annat mobiltelefoner har lett fram till behovet av en hårdare kontroll av dessa. Han fortsatte med att hänvisa till Norge, Danmark, Finland och Storbritannien som goda exempel på hur övervakning kan öka säkerheten i samhället. I fallet med de planerade terroristattackerna mot flygplan i Storbritannien i somras kan man se övervakningens uppenbara effekt då dessa lyckades avvärjas, menar han.

– På vilket sätt är övervakning från staten förenligt med en liberal ideologi, undrade moderatorn Arne Ruth, tidigare chefredaktör för DN.

– Liberalism står för ett civiliserat samhälle. När detta öppna samhälle hotas är det liberalismens ansvar att stoppa detta, svarade Johan Pehrson.

Vad gäller effektiviteten av övervakning i Sverige var Robert Hårdh och Johan Pehrson båda överens om storleken på den siffra som visar på framgång. I 50 procent av fallen har övervakningen hjälpt polisen i dess utredningsarbete? Hårdh menar på att detta är en låg siffra som innebär att resterande 50 procent blivit oskyldigt övervakade. Pehrson tycker däremot att 50 procent är en hög siffra då de polisen söker känner till möjligheten att de blir avlyssnade och därigenom vidtar åtgärder för att undgå detta.

– Vi har de rättsäkerhetsgarantier som är nödvändiga i Sverige, men de verkställs inte fullt ut, säger Johan Persson. Han menar därför att likväl som det behövs övervakning i samhället behövs det någon som övervakar poliserna i deras arbete.

Robert Hårdh vill dock se tydligare kvalitétssäkring kring övervakningarna och att det satsas mer på forskning i frågan för att på så sätt öka rättsäkerheten.

Sara Arnesson

USA – de mänskliga rättigheternas vagga och fiende

Tanken om mänskliga rättigheterna har en djup förankring i USA. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776 har stora likheter med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som FN antog 1948. Samtidigt har USA de senaste åren gått i bräschen för en urholkning av folkrätten gällande många av de viktigaste mänskliga rättigheterna, bland annat det totala förbjudet av tortyr. Hur detta går ihop var temat för ett seminarium med journalisten Göran Rosenberg och Svenska Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh. Samtalet leddes av Fredrik Kron, kampanjansvarig på Svenska Amnesty.

En viktig förklaring till den paradoxala synen på mänskliga rättigheter är att man i USA tycker sig ha förverkligat de mänskliga rättigheterna, menade Rosenberg. Som en följd av detta anser man att bevarandet av amerikanska värden står över bevarandet av internationella lagar, om de två kommer i konflikt. Den amerikanska självbilden bygger helt enkelt på ett ”vi är bättre-tankesätt”.

– En viktig faktor till varför toleransen för tortyr har ökat i USA är att man har en ”Hollywood-bild” av vad tortyr faktiskt är, fortsatte Söderbergh. Tortyr är något som sker långt borta, i fjärran länder. Att tortyr kan förekomma inom USA:s gränser är otänkbart för de flesta amerikanare. Dock är detta just vad som har visat sig de senaste åren. Guantánamo är ett exempel på detta.

– Man kan dock se en förändring i opinionen i dagens USA, inflikade Rosenberg. De senaste åren har den amerikanska politiken inneburit ett allt tydligare avståndstagande från folkrätt, med flera allvarliga övergrepp som följd. Nu börjar folk dock tröttna på den neokonservativa agendan och vända sig emot den. Det är som något av ett uppvaknande, menade Rosenberg som till och med gjorde en jämförelse mellan åren efter 9/11 och McCarthy-eran på 1950-talet.

– En mycket viktig sak att minnas är att vem som helst kan bli den som torterar, avslutade Söderbergh samtalet. Därför är det betydelsefullt att uppmärksamma och motarbeta av-identifieringen av fienden i kriget mot terrorismen. Det är genom att få folk att inte se dessa som människor utan som något annat som man har lyckats få det amerikanska folket att acceptera tortyr.

Björn Svensby

Tortyr- förbud med undantag eller…

Med Fredrik Kron, kampanjansvarig på svenska Amnesty, som moderator förde Carl Söderbergh, generalsekreterare på Svenska Amnesty och Anna Wigenmark från Svenska Helsingforskommittén ett samtal om hur tortyr blivit en alltmer accepterad metod för att bekämpa internationell terrorism.

Carl Söderbergh började med att ge en bakgrund till den senaste tidens utveckling. Han framhöll hur det under veckorna efter 11 september 2001 väcktes en debatt i USA om att legalisera tortyr i jakten på terrorister. Även om lagförslaget inte antogs, gjorde debatten idéen rumsren.

– Staters ansvar för att se till att personer inte blir torterade ifrågasattes, inflikade Anna Wigenmark.

Söderbergh lyfte vidare fram de listor med tortyrmetoder som USA:s
försvarsminister Donald Rumsfeld godkände som ytterligare ett exempel på hur det absoluta tortyrförbudet nu urholkats.

Carl Söderbergh, Anna Wigenmark och Fredrik Kron

Både Söderbergh och Wigenmark kunde peka problem med användandet av specifika ord i det som kallas ”kriget mot terrorism”. Anna Wigenmark visade först på bristen av en gemensam defintion av ordet terrorism. Hon fortsatte med att framhålla hur fångarna på Guantánamo faller bortom skyddet från Genèvekonventionerna då de kallas illegala kombattanter istället för krigsfångar. Carl Söderbergh menar även att användandet av ordet krig fått en annan betydelse. I ”kriget mot terrorism” ser vi inte några geografiska begräsningar vilket gör hela världen till en krigszon.

– Vi kan alltså konstatera att tortyr blivit mer accepterat i världen. Men finns det också exempel på hur käppar satts i hjulet i till exempel USA och Storbritannien? undrade Fredrik Kron

Söderbergh lyfte fram två exempel på hur även arbete mot tortyr pågår på politisk nivå. I USA lade senator John MaCain fram ett lagförslag som förbjöd tortyr. President Bush skrev under förslaget, dock med reservation för att han själv bibehåller rätten att tolka den amerikanska lagen och internationell rätt på sitt sätt. På så vis urvattnades det från början positiva förslaget.

Söderbergh pekade även på ett exempel från Storbritannien där ett lagförslag om att bevis som hämtats under tortyr ska vara giltiga, så länge det skett utanför den egna statens gränser, inte godtogs av parlamentet.

Diskussionen gick efter detta över till att handla om fallet med de två egyptierna som sändes tillbaka till Egypten från Sverige 2001 med så kallade diplomatiska försäkringar. Dessa försäkringar innebär att man skickar iväg personer till ett land där man vet att tortyr förekommer, men att man i det specifika fallet begär ett löfte från mottagarlandet om att dessa personer inte ska utsättas för tortyr. Detta leder på sikt till en ytterligare urholkning av tortyrförbudet då man i praktiken accepterar tortyr i vissa fall men inte i andra. Söderbergh och Wigenmark var båda överens om att fenomenet med diplomatiska försäkringar ska förbjudas.

– Amnesty och SHK har också drivit frågan om att tortyr ska skrivas in som ett specifikt brott i den svenska brottsbalken. Varför?, undrade Fredrik Kron.

– Hade ett konkret förbud funnits hade det varit lättare att se att det var ett brott som begicks på Bromma flygplats den dagen då egyptierna hämtades av CIA-agenter, sade Anna Wigenmark.
Om tortyr inte klassas som ett brott blir heller ingen dömd för det och då existerar det inte, fortsatte hon.

Carl Söderbergh avslutade med att påpeka hur dessa händelser gör Sverige till en mindre trovärdig aktör i det internationella arbetet mot tortyr.

Sara Arnesson

Göder svenska ideella organisationer terrorism?

Financial Action Task Force (FATF) var i fokus för ett seminarium där Katarina Sundberg från justitiedepartementet mötte Annika Flensburg från Kvinna till kvinna med Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press, som samtalsledare.

FATF är ett internationellt samarbete mellan trettiotalet länder, däribland EU, USA och Ryssland. Syftet med samarbetet är att motverka penningtvätt och därigenom finansiering av terrorism. Annika Flensburg började med att säga att hon pratade för många ideella organisationer när hon sade att hon var mycket kritisk till FATF. Hela den ideella sektorn i samhället misstänkliggörs, ansåg hon. Detta förstärks av att ett kontrollsystem som helt saknar rättssäkerhetsgarantier. I vissa länder skulle regeringen kunna. använda FATF som ett verktyg för att undanröja kritiska organisationer.

Katarina Sundberg medgav att FATF har sina brister. Likväl menade hon att Sverige hade varit pådrivande på ett sätt som inget annat land för att minska de negativa sidorna av FATF.

Flensburg höll med, men hon betonade att informationsutbytet mellan säkerhetstjänster om ideella organisationer ökat i och med FATF. På detta kontrade emellertid Sundberg och poängterade att det krävs en ömsesidig terroriststämpel av organisationen för att två länder ska utbyta information om den.

Ett av de största problemen i frågan med godtyckliga bestraffningar av organisationer faller dock utanför FATF, menade Sundberg. Hon menade då de frysningar av organisationers och individers ekonomiska medel som USA kan utfärda på egen hand. Dessa åtgärder får dock stor effekt, då nästan alla internationella banker och penningtransfereringsbolag är amerikanska.

Avslutningsvis enades panelen om att en fortsatt diskussion kring FATF och dess utveckling är mycket viktig och måste främjas.

Björn Svensby

Webben i Kina- Fångstnät eller potentiellt åsiktstorg?

Marlene Grundström och Celia Llopis-Jepsen, både från Amnestys Kinasamordning, diskuterade kontrollen av internet i Kina och internationella IT-företags inblandning i censuråtgärder i landet.

Celia Lliopis-Jepsen började med att ge åhörarna en överblick av hur situationen för yttrandefriheten ser ut i Kina idag. Hon pekade på hur lagstiftningen i sig är bra men hur det i praktiken finns en hård kontroll av traditionella medier som tidningar men även av nya medier, däribland internet. Hon fortsatte med att prata specifikt om hur staten genom ett avancerat censursystem kontrollerar internet.

– Det var ingen som trodde att staten skulle kunna ha en så pass stark kontroll över internet som man faktiskt har, sade Lliopis-Jepsen.

Hon förklarade de tre sätt som den kinesiska staten använder för sin kontroll av internet på. Först och främst finns det ett avancerat censursystem som gör att all information inte går att publicera på webben. Ett andra steg är att kontrollera det som läggs upp och göra ”störande information” otillgänglig. Ett tredje sätt är att staten använder sig av propaganda på nätet. Enligt uppgift finns det mellan 30 000 och 40 000 poliser i Kina som arbetar med att agera civila på chattsidor på nätet. De deltar i konversationer och försöker leda samtal åt ett annat håll om någon uttrycker oppositionella åsikter och de kommer även med motargument till oppositionella åsikter som skrivs.

Den kinesiska staten censurerar även genom att blockera utländska hemsidor. En av de drabbade sidorna är Amnesty Internationals sida. Andra är Human Rights Watch, Harvard University och BBC.

– Staten försvarar dessa blockader med att man vill skydda sig mot pornografiska sidor, förklarade Celia Lliopis-Jepsen.

Även utländska företag bidrar till begränsningen av yttrandefriheten i landet

– Utländska företag har gjort Kinas kontroll över nätet möjlig genom att bistå med till exempel filter för kontroll, sa Lliopis-Jepsen.

Lliopis-Jepsen gav sedan publiken en rad exempel på företag som stödjer den kinesiska statens arbete med censur. Yahoos sida i Kina fungerar med självcensur på sin sökmotor där ord som mänskliga rättigheter och demokrati inte ger några träffar. Dessutom hjälper Yahoo den kinesiska polisen att hitta personer de söker genom att avslöja vilka som äger specifika mailadresser. Microsoft och Google självcensurerar på samma sätt som Yahoo sina sökmotorer vilket gör ”oönskad” information otillgänglig.

Celia Lliopis uppmanade till slut alla att på något sätt försöka påverka situationen till det bättre. Bland annat gav hon förslaget att man kunde skriva till Bill Gates och göra honom uppmärksam på att man känner till problemet och kräva att Microsoft ska sluta censurera till förmån för den kinesiska staten.

Sara Arnesson

Tufft liv som oppositionell på Kuba

Fredrik Kron, kampanjsamordnare på Amnesty, blev av KIC, kristdemokraternas internationella centrum, inbjuden att diskutera frågan gällande yttrandefriheten på Kuba tillsammans med författaren Henrik Ehrenberg och Victor Olmedo. Seminaret kom att till största del handla om möjligheterna för journalister att skriva fritt i landet och vilka följder detta kunde få.

Henrik Ehrenberg, författare till boken ”Kuba inifrån”, framhöll hur svårt det är att försörja sig som oberoende journalist på Kuba. Att utrycka oppositionella åsikter i media leder allt som oftast till stora sociala problem. Personen och dennes familj och vänner, förlorar sina jobb, möjlighet till utbildning och kan i värsta fall fängslas. Vidare berättade Ehrenberg om fall där oppositionella, eller bekanta till oppositionella, vägrats lämna landet som ett vapen mot yttrandefriheten. Fredrik Kron påpekade att just det omvända, att uppmana personer att lämna landet, också används för att tysta ner oppositionella tankar.

Kron visade även på godtyckligheten i brottsbalken som används för att begränsa yttrandefriheten. Bland annat används formuleringar så som störande av allmän ordning och farlig person som strider mot socialistisk moral för att placera fria journalister under en brottsrubricering.

Victor Olmedo gav åhörarna exempel på hur man som fri journalist tvingas arbeta i Kuba. Till exempel tvingas journalisterna att låna datorer på ambassader då de själva saknar tillgång till dessa och då de ofta konfiskeras av staten. För att få sitt material publicerat på internet använder de sig av telefon för att diktera sina artiklar till någon annan som sedan publicerar dem.

Regimen har dock inte lyckats tysta alla oppositionella tankar. Fredrik Kron framhöll en mer positiv bild där motståndarna vågar uttrycka sina åsikter. Han lyfte fram exemplet ”Kvinnor i vitt” som varje söndag samlas i Havanna för att kräva frihet för sina fängslade män. Bland männen återfinns oberoende journalister och ledare för oppositionella partier. Kvinnornas protesterna fortsätter trots det uppenbara hotet från regimen.

Sara Arnesson