Ojämnt om fascismen

Tyvärr blir det en besvikelse. Albright bidrar inte med några nya insikter kring fascismen men ger en historisk bakgrund med de grundläggande exemplen efter första världskriget.

Foto: Historiska Media

Bok: Fascism. En varning 

Författare: Madeleine Albright med Bill Wordward

Översättning: Ole Andersson 

Förlag: Historiska Media 

Att Madeleine Albright går ut och varnar för fascismens tillväxt i en tid när USA:s president heter Donald Trump väcker naturligtvis intresse. Albright var USA:s FN-ambassadör från 1993 och sedan utrikesminister 1997–2001 när Bill Clinton var president.   Albright föddes 1937 och föräldrarna valde 1941 att konvertera från judendom till katolicism och först på 1990-talet fick Albright klarhet om sin bakgrund och det öde som drabbat släktingar under andra världskriget. 

Josef Korbel var tjeckoslovakisk diplomat och familjen flydde till London vid den tyska ockupationen 1939 där Korbel arbetade för exilregeringen.

Efter befrielsen 1945 återgick Korbel i diplomatisk tjänst. Efter den så kallade Pragkuppen 1948, då kommunistpartiet tog makten och utrikesminister Jan Masaryk, som Albright kände som farbror Jan, ”begick självmord” var det dags för familjen att fly igen, denna gång till USA.   

Med sin egen bakgrund som flykting två gånger undan de två stora totalitära systemen under 1900-talet så är mina förväntningar stora på hennes bok. Tyvärr blir det en besvikelse. Albright bidrar inte med några nya insikter kring fascismen men ger en historisk bakgrund med de grundläggande exemplen efter första världskriget. Tyvärr slarvas det en del, till exempel i avsnittet om Spanien där det framstår som att liberaler, inte kommunister, organiserade de internationella brigaderna. 

Albright konstaterar att många vill använda ”fascism” som ett begrepp på något de ogillar vilket hon med rätta avvisar. Sedan tycks hon luta mot att fascism inte kan definieras av en viss politik ”utan snarare är ett sätt att komma till makten” och vill rikta uppmärksamhet mot ”ledarskapets taktik”. 

Och så får vi en beskrivning av en rad osympatiska och auktoritära ledare som Slobodan Milosevic (Serbien), Vladimir Putin (Ryssland), Viktor Orban (Ungern), Hugo Chávez/Nicolas Maduro (Venezuela), Recep Tayyip Erdoan (Turkiet) och till sist Trump. Albright konstaterar att det bara finns ”en verklig fascist” bland de auktoritära ledarna och det är Nordkoreas Kim Jong-un. Mycket kan sägas om Nordkorea men att beskriva det som fascistiskt bidrar bara till en begreppsförvirring. 

Boken dras också med en slagsida där Albright har en idealiserad bild av USA :s roll i världen före Trump men någon gång kommer en kritik som när hon räknar upp ett 20-tal av dåtidens värsta diktaturer som Nixonadministrationen på 1970-talet betraktade som allierade i den fria världen. 

Helhetsomdömet blir att det är en ojämn och splittrad bok som må ha ett gott syfte men som inte övertygar. 

Ulf B Andersson