Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet

Gerillan från ena hållet. Regeringsstyrkorna och paramilitären från det andra. Någonstans däremellan befinner sig civilbefolkningen i San José de Apartadó som vägrar att samarbeta med någon av parterna i den långvariga colombianska konflikten. Men neutraliteten har haft ett högt pris.
- Jag är en av de få av grundarna till fredsbyn som fortfarande är i livet, säger Jesús Emilio Tuberquia med ett kort skratt.

Jesús Emilio Tuberquia och Nohelia Tuberquia är på Europabesök för att dela med sig av sina erfarenheter från fredsbyn San José de Apartadó i regionen Urabá i Colombia. De vill sprida sitt budskap utanför Colombias gränser och söka stöd från det internationella samfundet för att på så sätt kunna skydda byns invånare. De invånare som finns kvar, det vill säga: sedan fredsbyn grundades i mars 1997 har över 200 av byns invånarna mist livet som ett resultat av konflikten.
- De fortsätter att mörda oss, vi kan inte röra oss någonstans, polisen och militären finns överallt. Vi har helt förlorat hoppet till att den nationella regeringen skulle göra något för att hjälpa oss, för vi har lämnat vittnesmål i 15 år nu utan att något har hänt, säger Nohelia Tuberquia.

Nohelia Tuberquia berättar om situationen i
fredsbyn San José de Apartadó.

Detta är tragiskt med tanke på att hela idén med byn från starten har varit att skydda befolkningen från övergrepp genom att inte bära vapen och inte medverka i konflikten, vare sig direkt eller indirekt. Nohelia Tuberquia tycker ändå att det har kommit mycket gott ur grundandet av fredsbyn:
- Byn har fått oss att bli mer sammansvetsade, och de väpnade grupperna respekterar oss åtminstone lite grann.

Till övergreppen mot de mänskliga rättigheterna som byns invånare har fått utstå under de senaste 15 åren hör såväl tvångsförflyttningar som massakrer. Och gärningsmännen kommer enligt fredsbyns invånare från såväl armén som paramilitären och gerillan. Nohelia Tuberquia får något tungt i rösten då hon berättar om den mörka dagen 2003 då det värsta som kan hända en förälder inträffade:
- De mördade min lilla flicka.

Jesús Emilio fyller i:
- I krig respekterar man aldrig de mänskliga rättigheterna. I lagarna finns det många fina paragrafer där det står att man inte får attackera civilbefolkningen. Men i praktiken fungerar det inte så.

Barn i fredsbyn framför en skylt med byns grundprinciper: att inte samarbeta med någon av de väpnade parterna i konflikten och att säga nej till straffrihet och orättvisa. Foto: AI

Jesús Emilio är väldigt kritisk till den colombianska regeringens hantering av konflikten. Enligt honom är Lagen om Rättvisa och Fred (La Ley de Justicia y Paz, eller lag 975) som infördes 2005 under president Álvaro Uribes tid vid makten ”en lag utfärdad av de kriminella själva”. Lagen antogs som en del i processen att avmobilisera de paramilitära styrkorna i landet och återintegrera dem i samhället. Tanken är att de kombattanter som lägger ned vapnen antingen helt slipper ställas inför rätta alternativt erbjuds strafflättnader. Samtidigt ska lagen garantera offrens rätt till ”sanning, rättvisa och upprättelse”, vilket enligt kritikerna ses som en omöjlig ekvation.

Jesús Emilio Tuberquia är djupt kritisk till
regeringens hantering av konflikten.

• Den där delen om upprättelse är den värsta biten av lagen. Det är som att säga att ”bara ni ger lite pengar till offren så kan ni fortsätta mörda så mycket ni vill!”, utbrister Jesús Emilio som anser att det inte finns några avmobiliserade paramilitärer i dagens Colombia.
• Paramilitarismen forsätter på alla nivåer i det colombianska samhället: inom politiken, i företagen, i de väpnade styrkorna. Det har skapats ett paramilitärt nätverk på såväl nationell som internationell nivå.

Trots svårigheterna vill Jesús Emilio Tuberquia och Nohelia Tuberquia bo kvar i fredsbyn.

Som ett resultat av konflikten är Colombia ett av de länder i världen som har flest internflyktingar inom landets gränser - enligt UNHCR uppgick antalet registrerade internflyktingar till nästan 3.7 miljoner i januari 2011. Många söker sig till storstäder såsom Bogotá och Medellín där statens närvaro åtminstone gör situationen säkrare än på mer avlägsna platser i landet. Men att bryta upp från San José de Apartadó för att söka sig någon annanstans har aldrig varit ett alternativ för de colombianska besökarna.
- Jag föredrar att dö hemma i byn. Vi är bönder som arbetar med jorden, det skulle vara oerhört svårt för mig att bo i en storstad. Om jag måste dö i byn så gör jag det åtminstone med känslan att jag gjorde något bra, säger Nohelia Tuberquia med eftertryck.

Fotnot: Jesús Emilio Tuberquia och Nohelia Tuberquia är trots det gemensamma efternamnet inte släkt med varandra.

Text och foto: Vera Häggblom

Läs mer:

Fredsbyns hemsida

La Ley de Justicia y Paz (på spanska)

Amnesty om fredsbyn San José de Apartadó

Blixtaktion för San José de Apartadó (5 april 2011)