”Dödsdomen kom som en chock”

Efter nio år i ökända Makalafängelset i Kinshasha lyckades Marc-Antoine Vumilia fly. Rättsprocessen fördömdes av Amnesty vilket betydde mycket för hans överlevnad och vägen till Sverige. Nu följer han noga läget i det forna hemlandet: ”De som kämpar i Kongo idag behöver vårt stöd”.

Det har gått fjorton år sedan Marc-Antoine Vumilia lyckades fly från Makalafängelset i Kinshasha, men tiden innanför murarna bär han med sig. ”Alltid”, säger han och berättar om dagliga påminnelser.

Marc-Antoine Vumilia Foto: Maja Brand

− Jag får flashbacks och lider av posttraumatiskt stressyndrom. Men jag känner mig också oerhört lyckligt lottad när jag tänker tillbaka på det som varit. Jag kan vara med mina barn och se dem växa upp, säger han.

På 1990-talet var han en ung teaterstudent som gick med i revolten mot diktatorn Mobutu Sese Seko i dåvarande Zaire, för att sedan bli underrättelseofficer under president Laurent Kabila i Demokratiska republiken Kongo.

Efter mordet på Kabila (2001), vars löften om demokrati visade sig vara tomma ord, följde en rad rättsprocesser som fördömdes av Amnesty International och andra människorättsorganisationer. Marc-Antoine Vumilia var en av många som fängslades, anklagad för förräderi efter att ha underlåtit att rapportera om ett planerat myteri.

− Dödsdomen var en fullständig chock. Jag hade redan suttit fängslad i två år i väntan på rättegång och när jag hörde domen kunde jag inte förstå att det handlade om mig. Det var overkligt.

Men avrättningen dröjde. Amnesty betalade för Vumilias advokater, dokumenterade hans fall och satte press på regeringen som så småningom omvandlade dödsstraffet till livstids fängelse. Ett straff som innebar tortyr och andra övergrepp under mardrömslika förhållanden och där överlevnadsstrategin var att inte leva i nuet.

¬ Jag skrev och läste, skrev och läste. Och tack vare att Amnesty tog sig an mitt fall kunde jag få besök. Det betydde mycket.

Länge såg han inte flykt som ett alternativ. Han tänkte att det skulle vara som att erkänna sig skyldig. Men efter nio år stod han inte längre ut med att vara ifrån barnen. 2011 bestämde han sig för att försöka ta sig ut, men först efter att ha smugglat in en filmkamera och dokumenterat de vidriga omständigheterna i Makalafängelset. Delar av materialet visas i Arnaud Zajtmans dokumentär Detained in Kinshasha: Antoines Journey from Hell.

Tillsammans med sina barn var Marc-Antoine Vumilia på Amnestys årsmöte Foto: Maja Brand

När han besöker Amnestys årsmöte och berättar sin historia sitter de två barnen i publiken. Sonen, som nu är en tonåring, och dottern, som har blivit vuxen.

− Jag är tacksam att jag inte blev galen. I fängelset försöker de ha sönder dig, de gör allt för att ta ifrån dig människovärdet. De vill att man ska bli ett djur. Det var det allra svåraste, att fortsätta tro på att man har ett värde som människa, säger Marc-Antoine Vumilia.

Flykten var dramatiskt. Han fick hjälp av sin brorsdotter att, utklädd till kvinna, ta sig utanför murarna och över floden till grannlandet Kongo-Brazzaville. Där återförenades han med barnen och arbetade en kort period som teaterregissör.

− Sedan fick jag veta att regeringen från mitt land hade skickat en delegation i syfte att få folk utlämnade. Jag insåg att det inte var säkert att stanna.

Genom FN:s flyktingorgan UNHCR fick han asyl i Sverige efter bara några veckor. En viktig hjälp var, enligt Marc-Antoine Vumilia, den dokumentation av fallet som Amnesty International bidrog med.

Nu arbetar han återigen inom teatern, främst med internationella projekt, efter en magisterexamen i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

− Jag följer läget i mitt hemland noga, men jag tror inte längre på politikerna. Hoppet om förändring står till civilsamhället, inte minst till de unga som organiserar sig.

Demokratiska republiken Kongo är ett av världens fattigaste länder, präglat av många års väpnad konflikt med ett omfattande våld mot kvinnor. Korruptionen är utbredd och läget för mänskliga rättigheter allvarligt.

− De som kämpar i Kongo behöver vårt stöd, för att deras röster ska höras, men också för att de ska skyddas.

Själv kan Marc-Antoine Vumilia inte återvända, inte som det ser ut idag.

− Det är smärtsamt. Jag hoppas att det kommer en tid då jag kan åka tillbaka. Men jag har mitt liv i Sverige sedan tretton år nu och var jag än är arbetar jag för en bättre värld. Det finns hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna även här i Europa, det får man inte glömma.

Läs mer:

Amnesty om att avrättningar återupptogs i DR Kongo 2024

Amnesty om jakten på metaller i DR Kongo