Lättillgängligt trots tunga ämnen i Rebecca Solnits senaste essäbok
I essäboken ”Hågkomster av min icke-existens” låter Rebecca Solnit livet och kulturströmningarna i San Francisco bli en bakgrund när hon kopplar ihop sitt eget liv med samhälleliga strukturer. Trots tunga ämnen präglas boken av en livfullhet, konstaterar Sanna Blomgren.
böcker | 2020-12-30 Av: Sanna Blomgren Även publicerad i AmnestyPress #1/2021 |
Rebecca Solnit, född 1961, är författare, journalist och politisk aktivist och har engagerat sig i fredsrörelsen och i arbetet mot klimatförändringar. Några av hennes många böcker är ”Män förklarar saker för mig” som kom på svenska 2015 och "Kalla dem vid deras rätta namn" (2019). Foto: Jude Mooney
Bok: Hågkomster av min icke-existens
Författare: Rebecca Solnit
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
För ett tag sedan lade författaren Tone Schunnesson (se fotnot) upp en story på Instagram där hon skrev om hur man ibland mår dåligt av att läsa för mycket feministiskt teori på en gång, eftersom det påminner om hur förnedrad man blivit och att ingen, varken kvinna eller man, tar en på allvar. Jag tog en screenshot och sparade den bland bilderna i telefonen, för att jag kände igen mig i det Schunnesson skrev. Samma känsla av igenkänning återkommer när jag läser Rebecca Solnits senaste bok Hågkomster av min icke-existens.
Boken är en samling självbiografiska essäer som kretsar kring allt från journalistik, författarskap, kultur, aktivism och inte minst feminism. Solnit är uppväxt och bosatt i San Francisco och staden utgör bakgrunden i många av essäerna. Som läsare får man en inblick i de kulturströmningar som fanns i staden på 1970- och 1980-talet.
Den röda tråden är dock Solnits erfarenheter av att navigera i en värld som på olika sätt har begränsat, ifrågasatt eller tystat henne på grund av att hon är kvinna.
Hågkomster av min icke-existens. Foto: Daidalos
Det är spännande att följa med i Solnits texter där hon låter händelser eller erfarenheter från sitt eget liv beskriva större samhälleliga strukturer. Eller, om man vänder på det, hur samhälleliga strukturer genomsyrar varje individ.
Egentligen är det inget nytt som framkommer i Solnits essäbok. För någon som redan läst så mycket feministisk teori att man börjar må lite dåligt av igenkänningen är det kanske ingen nödvändig läsning. Men för någon som just börjar upptäcka feminismen kan boken varmt rekommenderas.
Flera av essäerna handlar nämligen om Solnits egen väg till feminismen. Hon beskriver på ett personligt och lättillgängligt sätt hur frustrerande det kan vara att inte kunna sätta ord på förtrycket i ett patriarkat. Hon skriver om våldtäktskulturen och hur den ligger som en blöt filt över alla kvinnors liv, vare sig man vill det eller inte. Och hon skriver om hur vi förkroppsligar patriarkatet och hur det internaliseras i oss innan vi ens hinner förstå det själva.
Solnits sätt att berätta saker med stor detaljrikedom och en personlig approach ger boken en särskild livfullhet, sina tunga ämnen till trots.
Sanna Blomgren
En något kortare version publiceras i nummer 1/2021.
Fotnot: Tone Schunnesson, född 1988, är författare och dramatiker. Schunnesson debuterade med romanen Tripprapporter 2016 och utkom med sin andra roman, Dagarna, dagarna, dagarna, 2020.
Läs också
En bok som ger hopp (recension av Rebecca Solnits ”Hopp”, Amnesty Press 30 januari 2018)
böcker | 2020-12-30 Av: Sanna Blomgren Även publicerad i AmnestyPress #1/2021 |