Åter till 1915
böcker | 2012-08-02 |
Klas-Göran Karlsson
De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd
Atlantis bokförlag
Historikern Klas-Göran Karlsson ger i sin nya bok en bred inblick i det folkmord som armenier utsattes för under första världskriget. Frågan om händelserna för nästan 100 år sedan är omstridd och i dagens Turkiet är det fortfarande straffbart att tala om det armeniska folkmordet.
Historiefilosofen Hegel lär ha sagt att ”det enda vi kan lära av historien är att ingen lär sig av historien”. Detta är förvisso pessimistiska ord, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på dem efter att ha läst Klas-Göran Karlssons bok De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd.
Karlsson har skrivit en omfattande, men ändå lättillgänglig, bok där han beskriver upptakten och orsakerna till det folkmord på armenier som begicks i det Osmanska riket under 1900-talets första decennier när Ungturkarna styrde. Med detta och med en ingående analys av folkmordet (till skillnad från många andra böcker om begångna folkmord skonas läsaren från alltför utförliga beskrivningar av de grymheter som begicks) visar Karlsson hur självklart det är att även det armeniska, där omkring en miljon armenier mördades under några få år, kallas för vad det verkligen var. I boken knyts det armeniska folkmordet även an till generella teorier om folkmord och en uttömmande jämförelse görs mellan det och Förintelsen; man inser som läsare hur slående lika såväl de yttre förutsättningarna som språkbruk och eufemismer var.
I bokens andra del redogör Karlsson för folkmordets efterbörd – hur det ända in i vår tid har representerats, tolkats och brukats av och i eftervärlden. Från ett uppvaknande som började med att armenier år 1965 samlades i Armeniens huvudstad Jerevan för att demonstrera och minnas folkmordet, till att allt fler stater började erkänna folkmordet. År 2010 beslöt den svenska riksdagen med knapp majoritet att Sverige anslöt sig till denna skara. Den turkiska staten, som uppstod ur det Osmanska riket, har emellertid konsekvent förnekat att ett folkmord ägde rum och idag är det är enligt paragraf 301 i den turkiska kriminallagen fortfarande förbjudet att nämna det armeniska folkmordet.
Folkmordshistorier leder ofta till funderingar kring mänsklig ondska och om huruvida något liknande skulle kunna ske igen, eller hur vi själva i dagens samhälle skulle ha reagerat om vi stod inför en liknande situation. Karlsson menar att det karakteristiska för det armeniska folkmordet var de många ögonvittnena och deras uttömmande skildringar av det som pågick. Han beskriver dessutom en omvärld som hade en välvillig och medkännande förbindelse till folkmordets offer men som trots detta inte var villig att vidta avgörande åtgärder för att vare sig hindra eller lindra konsekvenserna av våldet.
Jag kan därför inte låta bli att dra paralleller till dagens samtid och det som just nu sker i Syrien. Det råder ingalunda någon brist på ögonvittnen eller medier som för fram ögonvittnesskildringarna, omvärlden vet vad som händer men har valt att inte agera. Vi tycks inte ha lärt oss någonting av vare sig det armeniska folkmordet, Förintelsen, Kambodja, Rwanda, Jugoslavien eller Darfur. Hegel hade nog trots allt rätt.
Lena Andersson
Läs mer
Staten döms som ansvarig för mordet på Hrant Dink (Amnesty Press 15 september 2010)
Försoningsprocessen mellan Armenien och Turkiet avbruten - 95-årsdagen av ”den stora katastrofen” 1915 uppmärksammades i Istanbul (Amnesty Press 26 april 2010)
Samling till minne av Hrant Dink (21 januari 2008)
böcker | 2012-08-02 |