Livräddaren som rättsprocessens fånge
Det har gått sex år och tiden i ovisshet fortsätter att ticka för Seán Binder. 2018 greps han på den grekiska ön Lesbos, anklagad för att som volontär ha hjälpt flyktingar i sjönöd. Efter flera vändor i rätten riskerar han fortfarande 20 års fängelse, och det kan dröja 15 år innan rättegången ens börjar.
artiklar | 2024-06-14 Av: Charlie Olofsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2024 |
Det var bilderna på människor i överfulla gummibåtar, och det faktum att så många dog på vägen, som fick irländska Seán Binder att resa till den grekiska ön Lesbos som volontär 2017. I nästan ett år arbetade han för frivilligorganisationen Emergency Response Centre International. De svarade på nödrop från båtarna på väg från den turkiska kusten och hjälpte migranter att ta sig säkert in till land. Ungefär samtidigt började Grekland sätta in rättsliga åtgärder mot de humanitära insatserna vid Medelhavet.

Binder var volontär för Emergency Response Centre International Foto: Anna Benedictsson
Séan Binder greps vid ett tillfälle 2017 men släpptes, och fortsatte med räddningsarbetet tills han greps igen året efter. Sedan dess är han fast i en utdragen rättsprocess tillsammans med 23 andra volontärer, anklagad för människosmuggling. Själv menar han att han bara har gjorde sin plikt.
– Jag åkte till Lesbos eftersom jag kände att det var min skyldighet som EU-medborgare. Det som händer på Medelhavet händer i mitt och alla andra EU-medborgares namn, säger han.
Han är i Stockholm för att föreläsa om den pågående rättsprocessen mot honom. Det är årets första riktiga vårdag och det hörs glada rop från lekplatsen i närheten. Kontrasten är stor när Seán Binder berättar om tiden i grekiskt fängelse. Efter att han gripits satt han häktad i 106 dagar. Ovissheten var värst.

Rättsprocessen mot 30-åriga Séan Binder har pågått i snart sex år. Foto: Maja Brand
Det är snart sex år sen han åtalades. Skulle han fällas riskerar han ett fängelsestraff på 20 år.
– Jag kan vara över 60 när jag kommer ut, säger Binder.
Han försöker hålla fast i övertygelsen om att han kommer frias. För några veckor sen nåddes han av nyheten om att besättningen på räddningsfartyget Iuventa nyligen friats från alla anklagelser i en liknande rättsprocess. Det väckte hopp.
– Att hjälpa människor i sjönöd är inte ett brott utan tvärtom en skyldighet enligt internationella sjöregler. Vi har alltså inte bara en moralisk plikt att rädda människor i nöd på Medelhavet utan även en juridisk plikt, säger han.
Parallellt med rättsprocessen mot honom har han utbildat sig till jurist. Det har ibland varit svårt att behålla motivationen under studierna, berättar han. Hur tar man sats mot en framtid som man inte har kontroll över? Förhoppningen är att rättegången ska hållas nästa år, men det kan dröja betydligt längre. I värsta fall skulle processen kunna dra ut på tiden ända till år 2038.
Från början stod volontärerna från Emergency Response Centre International åtalade för en rad olika brott, men de mindre allvarliga brotten lyftes ut i en rättegång förra året. De grekiska volontärerna friades, och efter ytterligare fördröjningar avskrevs åtalet mot de internationella volontärerna.
Seán Binder är besviken över att de olika åtalspunkterna har delats upp i två rättegångar. Den första rättegången förhalades i flera år, och nu är han orolig att även åtalet som rör människosmuggling ska dra ut på tiden.
– Väntan är det värsta med hela den här processen. Ibland känns det som att tiden springer ifrån mig. Jag har fyllt 30 nu. Vissa av mina vänner har fått barn. Folk köper hus. Jag är inte alls där, säger han.

I januari 2023 hölls den andra rättegången vid domstolen i Mytitlini på Lesbos Foto: Privat
Rättsprocessen sätter käppar i hjulen. Det har till exempel varit osäkert om han kan jobba som jurist på grund av åtalet. Efter en särskild prövning fick han nyligen grönt ljus, och en tjänst som försvarsadvokat, men saken ska prövas en gång till.
– Jag hoppas att den prövningen också landar i att jag kan arbeta.
De frivilliga räddningsinsatserna på Medelhavet kritiseras ofta för att spela människosmugglare i händerna eller för att de lockar fler att våga den riskfyllda resan.
– Det kan låta logiskt men det finns inga belägg för det sambandet. Människor flyr över havet eftersom de måste ta sig in i Europa för att kunna söka asyl, och det finns inga lagliga vägar. De drunknar på grund av den förda politiken. Inte på grund av räddningsinsatserna, säger Seán Binder.
Asylrättsrörelsen i Europa kämpar i motvind, tillägger han och konstaterar att flera migrationskritiska partier ser ut att stärkas i EU-valet. Den berättelse om världen som beskriver migration som ett hot har vunnit mark på bekostnad av humanitära principer, både i politiken och i opinionen.
– Vi pratar ofta om att vi måste ligga på för att förändra lagstiftningen, men jag tror inte att det är rätt ände att börja arbeta i nu, säger han.
Det hjälper inte längre att vända sig till politikerna när hela värdegrunden har förskjutits, menar han.
– Vi måste prata med människor i vår omgivning, vi måste lyssna på deras oro och samtidigt bemöta deras åsikter. Vi måste visa att migrationen faktiskt bidrar positivt till samhället och att rätten att söka asyl är värd att försvara, säger Séan Binder.
Text: Charlie Olofsson
Iuventa-rättegången
2017 beslagtogs räddningsfartyget Iuventa av italienska myndigheter. Utredningen pågick under fem år innan tio personer åtalades för att ha ”understött illegal immigration”. De åtalade tillhörde flera olika organisationer och räddningsfartyg: tyska Jugend Rettet, Läkare utan gränser och Rädda barnen. Den 19 april friades de efter två år av rättegång. Domen ses som principiellt viktig.
Italiensk lag
2022 infördes en ny lag i Italien som innebär att ett fartyg endast får rädda människor från en båt i taget. Det måste sedan återvända till en hamn som myndigheterna anvisar, ofta på långt avstånd. Andra migranter i sjönöd får inte räddas på vägen. Sedan de nya reglerna infördes har flera räddningsorganisationer tilldelats böter och fått sina båtar kvarhållna.
artiklar | 2024-06-14 Av: Charlie Olofsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2024 |