Konst som vill få dig att agera

reflektion | 2009-03-11

Utställning av Santiago Sierra
Magasin 3 Stockholm Konsthall
19 februari-7 juni 2009

”Banankompaniet upplyst av dieselgenerator”, av Santiago Sierra.

På Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm ställer spanjoren Santiago Sierra ut några av sina verk. Han har ett starkt social engagemang och länkar konstbesökaren direkt till människor och den problematik han vill illustrera. I Frihamnen riktar han ett ljus mot Banankompaniet.

Bananhandeln är en värld fylld av förtryck. En mängd gifter och bekämpningsmedel som ger nervskador och hudproblem på plantagearbetarna används fortfarande av producenterna, och arbetsvillkoren är i många fall bedrövliga. Gifterna rinner också ut i närliggande vattendrag och vidare ut i havet med allvarliga konsekvenser för miljön.

När man kommer in i utställningslokalen tror i alla fall jag att jag först kommit fel. Är utställningen färdigställd? Ett stort rum som är dåligt upplyst, med skräp liggande lite överallt, tejprullar, pappersbitar, sågspån, kartonger, och så mitt över golvet löper en svart slang som fortsätter in i nästa rum. Dit får man ta på sig hörselskydd när man går in.

Kanske vill Santiago Sierra få besökaren att skärpa sina sinnen och titta runt omkring sig. Det är den uppfattning jag får. Få oss att observera vår omgivning och vad som försiggår.

Den svarta slangen är 70 meter lång och går från en dieselgenerator som ger energi åt strålkastaren som är riktad mot Banankompaniet, byggnaden bara ett stenkast från Magasin 3, och löper genom flera rum och rakt ut på kajen, på husets baksida. Ljudet som är så högt att vi får bära hörselskydd och den långa slangen, som man vill följa för att se var den utmynnar, gör det omöjligt att inte reflektera över vad Santiago Sierra vill få oss att uppmärksamma.

I nästa rum står 21 svart-grå, rektangulära skulpturer uppställda i långa rader, symmetriskt placerade, likt överdimensionerade gravstenar. De massiva blocken består av mänsklig avföring och har byggts av kastlösa i Indien. En grupp som av börd är hänvisad att jobba med avfallshantering. Även här är allt lite nonchalant uppställt, och ger en känsla av ett provisorium. Lådorna som skulpturerna varit packade i står uppställda kring väggarna, och adressen till förra utställningslokalen i England sitter fastklistrad på en av lådfronterna.

Det är något pågående, som sker just nu, och hela tiden, oavsett om vi blundar eller inte. När vi öppnar ögonen finns det fortfarande där. Känslan av en närvarande medmänniska av kött och blod är påtaglig när man står mitt i ett rum fyllt av riktig skit.

”21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av
människorna vid Sulabh International, Indien”, av Santiago Sierra.

Åter på övervåningen, i den rymliga lokalen, hänger tre tavlor med fotografier av tre stora vita tandrader. De tillhör romer från de två sista romska familjerna i kåkstaden Ponticelli, i Neapel, Italien. Bilderna togs i juni 2008. Två dagar senare brändes deras hus ned och inga romer bor idag kvar i området. De är bortjagade. Många italienare vill att de, tillsammans med de övriga 160 000 romer som bor i Italien, ska kastas ut ur landet, trots att många av dem bott där i tjugo-trettio år, i sina risiga hus utan vatten, el och avlopp, som de i Ponticelli.

En tv står på mitt i rummet, uppställd på en piedestal, där rullar en film, också den i svart-vitt, liksom fotografierna. Den visar när Santiago Sierra lyckas dokumentera precis när två Molotovcocktails kastas in i lägret och man ser hur husen snabbt brinner ned. Det är ingen liten brasa, utan stora, täta, svarta rökmoln bildas, elden sprider sig snabbt, och man ser tydligt hur hem efter hem brinner ned framför ögonen på oss. Polisbilar kommer tjutande och det luktar faktiskt som fotogen i rummet. Men det är troligen från den dieselgenerator som brummar i det angränsande rummet. Elden blir ändå fysiskt påtaglig av lukten.

”Tänderna på Ponticellis sista romer”, av Santaigo Sierra.

Man blir inte omskakad när man ser Santiago Sierras utställning på Magasin 3. Allt det han förmedlar vet vi redan. Men han säger ta bort skygglapparna, och se det som händer omkring dig. Vi lever parallellt med sociala orättvisor och är delaktiga i ett förtryck direkt eller indirekt. Det är säkert en slump att Magasin 3 där han ställer ut i Stockholm ligger precis bredvid Banankompaniet som snabbt blir en del av utställningen. Men det är också en påtaglig illustration av hur förtryck omger oss utan att vi längre reagerar. Santiago Sierras minska avståndet till det vi avskärmar oss ifrån, få oss att vakna till: vi har ett ansvar, är det här vad vi vill?

Solveig Hauser
Mars 2009

reflektion | 2009-03-11