En annan bild av utvecklingen i Bangladesh

Bangladesh beskrivs ofta som ett ekonomiskt framgångsexempel men i sin bok ”Bangladesh i förändringens tid” ger Bo Kramsjö en annan bild av ett land där en fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom och textilarbetare för usla löner och med obefintlig arbetssäkerhet syr kläder för marknaden i den rika delen av världen.

böcker | 2014-06-03
Av: Tove Eriksson
Bo Kramsjö.

Bo Kramsjö. Foto: Privat

Bok: Bangladesh – i förändringens tid
Författare: Bo Kramsjö
Förlag: Celanders förlag

Vad är utveckling? I vems namn äger den rum? Och om utvecklingen går nyliberalismens och marknadens ärende, vem tjänar den egentligen och på vems bekostnad äger den rum? Bangladesh i förändringens tid av Bo Kramsjö är en beskrivning av Bangladesh, där läsaren genom teman får ta del av Bangladeshs utveckling och de livsöden som är sömmarna i dess mönster.

Bo Kramsjö har sedan 1972 ägnat mycket tid i Bangladesh, både i och med resor samt arbete med organisationen Svalorna och den bangladeshiska organisationen Proshika.
När Bo Kramsjö först kom till Bangladesh 1972 hade landet precis blivit självständigt efter det brutala kriget mot Västpakistan och var otroligt fattigt. Det senare stämmer även idag då ungefär en fjärdedel av landets befolkning lever i absolut fattigdom (mindre än 1.25 USA-dollar/dag) men samtidigt växer ekonomin i Bangladesh och Bangladesh spås av vissa kunna bli en av de elva största ekonomierna under 2000-talet. Bangladesh i förändringens tid är Bo Kramsjös andra bok om Bangladesh.

Bo Kramsjö beskrivning faller inom ramen för den kritik som av många riktas mot den ”utveckling” som har ägt rum i flera länder i det globala Syd. När sista sidan är läst och boken är nerlagd på soffbordet är jag arg och klarsynt på samma gång. Bo Kramsjö driver sin tes hårt och det är en tydlig bild han målar upp: det som ses som utveckling främjar oftast marknaden. Ironiskt nog glömmer utvecklingen bort människorna och då främst de fattiga människorna.

Efter att ha studerat utvecklingsfrågor i tre år så känner jag igen mig i Bo Kramsjös beskrivning och tycker detta är en viktig berättelse. Både under min utbildning, men också under tid i Indien och Bangladesh i olika utvecklings- och biståndssammanhang, har jag ofta funderat på vad den utveckling som bedrivs i det globala Syd leder till.
De på Kramsjös sida hävdar att biståndsorgan som Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken med flera, präglas av en nyliberal ideologi och alltså att marknaden är det som prioriteras högst; Att utveckling har blivit lika med ekonomisk tillväxt. Marknadskrafterna tar över och, för att citera ur Bo Kramsjös bok: “de som kan betala får vad de vill ha. De som inte kan betala är inga aktörer på marknaden. De står vid sidan om och tittar längtansfullt.”

Under läsningens gång får vi se exempel på exempel.
Det handlar om landanvändning - hur det översta, mest näringsrika jordlagret, grävs bort och används till tegelproduktion för infrastruktursektorn i Bangladesh, istället för till matodling. Industriernas produktion på bekostnad av folkets jord.

Det handlar om mat - hur en starkare medelklass har bidragit till att mark används för att odla majs som i sin tur går till djuruppfödning, så att ägg och kött kan konsumeras av de som har råd. Samtidigt har kvinnan som arbetar med att skära loss ogräs på åkrarna aldrig ätit ägg i sitt liv och jobbar till skymningen för en dagslön på 60 taka (cirka fem kronor). Ökad levnadsstandard för vissa, på bekostnad av andra.

Omslagsbild till Bo Kramsjös bok: Tuhin Islam. Form: Bok och form

Omslagsbild till Bo Kramsjös bok: Tuhin Islam. Form: Bok och form Foto: Celanders Förlag

Det handlar om klädfabriker - hur textilarbetare, ofta kvinnor, jobbar långa dagar för att producera kläderna som säljs på vår sida av jorden för en billig peng. Textilarbetare som får 500-700 kronor i månaden  efter en hård kamp om ökade löner, medan inköparna enkelt lägger på 500 procent för att kunna skapa vinst i sina verksamheter. Utöver den låga lönen så hamnar arbetarna längst ner på andra sätt. Arbetsmiljön är undermålig och säkerheten obefintlig. För bara ett år sedan fylldes våra nyhetskanaler med den fruktansvärda nyheten om en textilfabrik i Dhaka som hade kollapsat och orsakade 1 129 personers död. Ekonomisk tillväxt för företagen, låg lön och farliga arbetsvillkor för arbetarna.

Det handlar om mikrolån, hur ett mirakel i fattigdomsfrågan gått från att vara just mirakel till att vara ett fenomen som skapar resurskraftiga institutioner på bekostnad av de resursfattigas behov av pengar. Mikrolånen gav år 2006 Muhammad Yunus och Grameen Bank i Bangladesh Nobels fredspris.
Dessa lån har främst gett fattiga kvinnor möjligheten att låna en liten summa pengar till inköp av exempelvis en symaskin som på sikt kan leda till självförsörjning men har nu öppnat upp för stora banker att tjäna enorma pengar på alla räntebetalningar. Lånen är inte stora men många bäckar små ger mycket tillbaka till bankerna. Samtidigt som fler och fler fattiga blir fast i en skuldfälla tack vare lån med oförmånliga villkor.

När jag själv var i Bangladesh och lyssnade på ett panelsamtal, där paneldeltagarna bestod av en advokat, en chefredaktör för en framstående tidning, en ung man som representerade en NGO och en aktivist som kämpar för textilarbetares rättigheter illustrerades en liten del av det som beskrivs i Bo Kramsjös bok.
Med en publik som till stor del bodde i den rika stadsdelen Golshan, greppade den före detta textilarbetaren mikrofonen och sade: ”Nu ska jag berätta en sak för er, ni som bor i Golshan. När era restauranger måste slänga mat på kvällarna, vet ni var den hamnar då? Den gamla kycklingen, den säljs billigt till textilarbetare som inte har råd med annan mat. Det är där era rester hamnar. Gammal mat som gör redan uttröttade textilarbetare sjuka.”
En påminnelse om att vi måste vända blicken också mot de som har resurserna och pengarna, inte bara mot de fattiga och utsatta.

Berättelser om makt, klyftor, ojämlikhet i relation till utvecklingen är oerhört viktig, och Bo Kramsjös bok är därför mycket läsvärd. Det Bo Kramsjö sätter fingret på i ”Bangladesh i förändringens tid” är det faktum att mycket utveckling som äger rum inte äger rum i syfte att omfördela resurser, kapital och makt. Istället sker saker som ska ”utveckla” landet men som de facto håller kvar människor i den fattigdom de befinner sig i. Oavsett om det tar sig uttryck genom att de blir mer beroende av mat från andra på grund av tegelbruksindustrins övertagande av deras mark, om de hålls kvar i en absolut fattigdom på grund av låga textilarbetarlöner eller om de har fastnat i skuldfällan på grund av ”fattigdomsbekämpande” mikrolån.

För att citera ur Bo Kramsjös kapitel ”Skuldfällan”: “Utan strukturella – ekonomiska, politiska och sociala – samhällsförändringar kan jordens fördömda inte befria sig ur den onödiga massfattigdomen. De hålls kvar där av väl genomtänkta ekonomiska strukturer.”

Tove Eriksson

Läs mer om Bangladesh

Bangladesh: Globala investerare kräver systemskifte efter Rana Plaza-katastrofen (Amnesty Press 2 maj)

MR-DAGARNA: Stark kvinnorörelse i Bangladesh men problemen är många (Amnesty Press 17 november 2013)

Bangladeshs textilarbetare fortsätter att kräva högre löner (Amnesty Press 9 oktober 2013)

Deporterad från Bangladesh (Krönika i nummer 3/2012)

De glömda folken i Bangladesh (Amnesty Press 1/2012)

böcker | 2014-06-03
Av: Tove Eriksson