Konflikten som världen har glömt

Drygt 20 år har gått sedan kriget i Abchazien i nordvästra Georgien. Någon politisk lösning har inte uppnåtts och många flyktingar har inte kunnat återvända hem. Abchazien fortsätter med ryskt stöd att betrakta sig som en självständig stat.

Reportage | 2013-10-25
Av: Barbro Arvidsson
Även publicerad i AmnestyPress #4/2013
Bron över Inguri är den största av gränsövergångarna mellan Abchazien och Georgien.

Bron över Inguri är den största av gränsövergångarna mellan Abchazien och Georgien. Foto: Barbro Arvidsson

Vid en första blick på kartan ser floden Inguri ut som en naturlig gräns mellan Georgien och Abchazien. Bron över floden byggdes 1944 av tyska krigsfångar och inhyser numera en georgisk och en abchazisk gränskontroll. En knapp kilometers vandring på gropig asfalt tar oss till en geopolitisk akilleshäl i Kaukasus, det enligt Georgien ockuperade Abchazien. Gränsen är diskret men skär som ett rakblad genom familjer, släkt och försvårar möjligheten för människor att försörja sig.

Abchazien, en gång i tiden sovjetpamparnas semesterparadis, ligger inklämt i Georgiens nordvästra hörn, mellan Kaukasusbergen och Svarta havet. Under Stalineran pågick här en intensiv språklig och etnisk ”georgisering” av Abchazien. Efter Stalins död 1953 lättade trycket men trots upprepade försök att bryta sig loss från den dåvarande sovjetrepubliken Georgien uppnåddes inte självständighet.

Efter att Sovjetunionen hade upplösts 1991 utbröt 1992 ett självständighetskrig. Med hjälp av Ryssland och nordkaukasiska frivilliga krigare segrade de abchaziska trupperna och sedan 1993 har Abchazien styrts från Suchumi, landets huvudstad. Vid folkräkningen 1989 hade Abchazien 525 000 invånare, varav 44 procent var georgier medan 16 procent var abchazier. Runt 200 000 personer, majoriteten etniska georgier, lämnade sina hem i Abchazien i samband med kriget. Idag beräknas invånarantalet i Abchazien vara mellan 200 000 och 250 000 personer. Många av dem som flydde 1992–93 lever fortfarande med flyktingstatus i Georgien.

Ryssland erkände Abchaziens självständighet i augusti 2008. Erkännandet kom efter femdagarskriget med Georgien över Sydossetien, den andra utbrytarrepubliken i Georgien. Endast Nicaragua, Venezuela, Tuvalu, Nauru, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach har följt Rysslands exempel. Vanuatu drog i maj 2013 tillbaka sitt erkännande av Abchazien. Efter två decennier hoppas tusentals internflyktingar fortfarande på att kunna återvända hem men retoriken på båda sidor är skrämmande nationalistisk och rörelsefriheten är begränsad för boende i gränsregionen.

En kvarleva från sovjettiden, en tidigare populär restaurang i Suchumis hamn. Suchumi är fortfarande ett populärt resmål för ryssar.

En kvarleva från sovjettiden, en tidigare populär restaurang i Suchumis hamn. Suchumi är fortfarande ett populärt resmål för ryssar. Foto: Barbro Arvidsson

– Varje dag inträffar saker i närheten av gränsen men folk vill inte prata om det eller rapportera till någon organisation. De har tappat hoppet och är rädda för att få ännu mer problem, säger Murman som arbetar med att koordinera bussar längs den georgiska sidan av gränsen.
Det är påtagligt att oron har växt sedan 2012 då ryska trupper stationerades i gränsområdet. Murman har skrivit ner sina iakttagelser kring gränsområdet under flera år. Han konstaterar att han snart skulle kunna skriva en bok.
– Ambulanser och medicinsk utrustning kunde tidigare transporteras över gränsen men det är inte längre tillåtet. I två fall då människor har behövt medicinsk hjälp har de inte lyckats ta sig över och senare avlidit. Sjukvården i abchaziska Gali klarar till exempel inte av operationer, berättar han.

Gali ligger en dryg mil från gränsen och vore det inte för de stora reklamskyltarna som proklamerar Abchaziens stundande 20-årsjubileum hade jag antagit att jag var i vilken georgisk stad som helst. Stämningen är dock en annan. Det råder fotoförbud och en kamouflageklädd man ber mig att gå dit jag ska, det är för osäkert att vara ute.

Till skillnad från Suchumi, Abchaziens huvudstad, en blandning av lyxhotell, bombade hus, strandnära caféer och ryska turister, är Gali grått och fattigt. Vägarna bär fortfarande spår av pansarvagnars frammarsch.
– Hade jag inte haft jobbet skulle jag inte stå ut här, konstaterar Giorgi som arbetar som chaufför. Hans barn går i grundskolan nu men när de tagit studenten planerar han att skicka dem till universitet i Tbilisi, Georgiens huvudstad. I Gali ser han ingen framtid för dem.

Parlamentsbyggnaden i Suchumi påminner om kriget 1992-1993.

Parlamentsbyggnaden i Suchumi påminner om kriget 1992-1993. Foto: Barbro Arvidsson

I Gali-distriktet är majoriteten av de boende georgier, något som inte avspeglas i distriktets institutioner. Det lokala styret är främst abchaziskt. FN har vädjat till myndigheterna att inte diskriminera etniska georgier och att ta hänsyn till rätten att återvända för dem som flydde under kriget. Sedan 2009 kan invånare i Galidistriktet ansöka om abchaziskt pass vilket är nödvändigt för dem som vill röra sig fritt och åtnjuta medborgerliga rättigheter. Den nationalistiska oppositionen i Suchumi talar om en demografisk ”georgisering” av Abchazien och i maj i år stoppades utfärdandet av pass för att utreda huruvida det har skett illegalt eller ej.

Trots möjligheten att ansöka om pass är det uppenbar skillnad i processen beroende på etnicitet. Dubbelt medborgarskap tillåts bara gentemot Ryssland, vilket gör att abchazier kan vara medborgare i både Abchazien och Ryssland. Arkiven med födelsebevis och dödsattester förstördes ofta i samband med kriget och många återvändande har efter 20 år på flykt svårt att uppbringa den grundliga dokumentation som fordras. Kravet att säga upp sitt georgiska medborgarskap för att få rättigheter i Abchazien drabbar speciellt äldre och fattiga som är beroende av pensioner och bidrag vilka utbetalas i Georgien.

För dem som saknar abchaziskt pass och ändå väljer att korsa gränsen är risken att bli upptäckt stor. Antalet som korsar gränsen ökar på sensommaren vid skördetid. Då ökar också antalet personer som grips vid gränsen. Många internflyktingar i Georgien har kvar mark i Gali och odlar hasselnötter som sedan smugglas över gränsen för att säljas i Georgien. Det är ett välkommet tillskott i ett område där arbetslösheten är hög. Den som upptäcks riskerar häkte och böter och dessutom är rysk gränsmilitär ökänd för att vara både otrevlig och brutal.

Minnesmärket över stupade i ”Ärans park” i Suchumi omgärdas av abchaziska flaggor.

Minnesmärket över stupade i ”Ärans park” i Suchumi omgärdas av abchaziska flaggor. Foto: Barbro Arvidsson

EUMM, den av EU inrättade övervakningsmissionen, rapporterar de övergrepp som sker vid gränsen. Efter att chefen för missionen portats från Abchazien övervakas bara den georgiska sidan. Murman, busskoordinatorn, är skeptisk och förklarar:
– Situationen här har förändrats men EUMM har inte förändrat sina metoder. De borde utveckla sina metoder och stötta civilsamhället mer, annars är det ingen poäng med att de är här.

Just nu är nästa års vinter-OS i ryska Sotji på allas läppar. Sotji ligger i södra Ryssland, några kilometer från Abchazien, och säkerhetspådraget inför de olympiska spelen påverkar även gränsen mot Georgien. Det dagliga livet för Galis åldrande befolkning kommer att försvåras och att ta sig till den georgiska sidan för sjukvård eller pension blir än mer kostsamt och riskfyllt.

Nino, 33 år och småbarnsmamma, påpekar det absurda i att hålla vinter-OS i en ort som har subtropiskt klimat:
– Putin (Rysslands president) vill bevisa att han kan utveckla den lilla kustremsa Ryssland har mot Svarta havet, något som tilltalar den ryska nationalsjälen. Det här är Putins privata projekt och en enkel manifestation av det faktum att de här männen kan göra precis som de vill.

Den 18 september beslöt myndigheterna i Suchumi att frågan om utfärdandet av pass till georgier i Gali-distriktet ska utredas vidare och att pass som anses illegala ska dras tillbaka. Förståelsen för ivern att skapa en egen stat börjar sina och galibor är besvikna och trötta på att behandlas som andra klassens medborgare. 20 år har gått sedan vapnen tystnade men konflikten är frusen och olöst. För de tiotusentals människor som bor i gränslandet skulle små förändringar kunna förändra tillvaron till det bättre men inget händer. Vardagslivet går ändå vidare.
– Livet här är så absurt att det inte ens är värt att fälla tårar över tragedier, säger taxichauffören som kör mig tillbaka mot gränsen.

Fotnot: Skribenten skriver av säkerhetsskäl under pseudonym.

Fakta/Terminologi

Vanligtvis används ordet ”administrativ gränslinje” för att beskriva området som separerar Georgien från Abchazien. För att underlätta läsbarheten används här ordet gräns utan att det innebär ett ställningstagande. Detsamma gäller för ”georgiska sidan” respektive ”abchaziska sidan” av gränslinjen som internationellt omnämns ”Tbilisikontrollerat” respektive ”Suchumikontrollerat” territorium.
I Georgien avslutas många ortsnamn med i, som Gali och Suchumi, i Abchazien kallas de Sukhum och Gal osv. Här används i likhet med internationella organisationer de georgiska ortsnamnen.

Reportage | 2013-10-25
Av: Barbro Arvidsson
Även publicerad i AmnestyPress #4/2013